Fan på väggen

Intervju av Rickard Berghorn:
Hans Arnold och skräcken — ett samtal

ur Minotauren nr 4 (1997)

Jag skriver ju själv skräckhistorier. Min upplevelse är att man känner sig ganska isolerad på området i Sverige — det är svårt att finna själsfränder. Har du samma problem?
— Nej, inte när det går via bilder. Man skulle kunna tänka sig att folk har en negativ inställning till skräckbilder, men ofta kommer de välvilliga och säger att jag skrämt dem men att de tycker det var roligt. Men skrämmer och skrämmer — det skall vara lagom naturligtvis.

Du har sagt till mig en gång att du tecknar skräckmotiv för att besvärja din egen ångest. Vill du utveckla det lite mer?
— Ångest har jag ju blivit uppfostrad med. Det där med religion och helvete var mycket realistiskt när jag var liten [i Schweiz]. Prästerna hade ju mycket lättare att beskriva ett helvete än en himmel — och det är väl fortfarande så. För att kanalisera den skräcken ritade jag fan på väggen, så att säga, när jag var liten. Det är ju så man ser på barn också. Barn som hänger sig åt någon konstform gör det ofta på grund av behovet att göra det. Och jag hade ett jäkla behov av att bli av med min ångest, att framställa den bildmässigt. Det gjorde att jag var väldigt flitig och jobbade på. Det har så att säga varit ett bra sätt för mig att överhuvudtaget överleva, att sysselsätta mig med skräck. Det var nästan av en slump att jag kastade mig över det här med teckningen — tidigare var jag inne på musiken, spelade instrument och sådant.

Så du har sysslat med musik också?
— Det har jag faktiskt. Jag spelade fiol och var med i byns orkester. Varje år spelade vi en tysk operett och min pappa var alltid förste älskare i pjäsen. Han sjöng och jag satt nere i diket och spelade första fiol.
Jag läste också fruktansvärt mycket, gärna då skräck i synnerhet, när jag kom över det, men även all klassisk litteratur. Jules Verne… Rent bildmässigt var Bibeln den största skräckupplevelsen — Dorés skildringar av helvetet och djävlar. Dessutom var det tillåtet med “pornografi” i Bibeln. Doré skildrar ju ganska många nakna människokroppar. Sådant var ju alltid intressant.

Då kanske du tyckte om Dantes Divina comedia också, Dorés illustrationer till den?
— Naturligtvis, det var ju den klassiska skräcken.
Sedan är det en sak jag faktiskt inte har berättat för någon. Skräck och skräck — men jag var väldigt förtjust i Charlie Chaplin-filmer. Vi fick inte gå på bio, det var bara för vuxna, men i tonåren hyrde man filmer och spelade upp dem. Jag älskade Chaplin men även Helan och Halvan, överhuvudtaget alla slap-stickfilmer.

Liksom Bröderna Marx?
— Ja, det är klart. Men just Chaplin… När vi väl hade kört en rulle började vi om från början och spelade filmen baklänges. Vi skrattade ju vansinnigt och hejdlöst, hade jätteroligt! [Skratt.]
Sedan finns det ju skräck även inom Chaplinfilmerna. Där är det ju så fantastiskt med hans figurer — han med skägget, den stora jävla karln och så den lille Chaplin. Det är sådana fina kontraster.

Det är kanske därifrån du fått mycket av komiken i dina egna teckningar?
— Ja, just den visuella komiken, slap-stickkomiken.

Du har också en förkärlek för Frankensteins monster, vampyrer och varulvar. Jag föreställer mig att du även har vuxit upp med gamla svart-vita skräckfilmer?
— Ja just det, oh ja… Jag berättade för dig men du hade aldrig sett den, en film som jag nästan tycker är symbolisk för allt jag tycker om i skräcken. Det är Abbott och Costello möter Frankensteins monster. Jag har inte sett den på evigheter men har ett sådant starkt minne av den.

Fanns det någon som uppmuntrade ditt skräckintresse under uppväxttiden eller kände du dig motarbetad, att skräckhistorier och liknande var något man helst inte skulle befatta sig med?
— Nej, jag blev aldrig motarbetad.

Förstår omgivningen dig och ditt skräckintresse nu för tiden? Är det många som undrar ”varför sysslar han så mycket med skräck”?
— Jo, frågan kommer ju av ren nyfikenhet. Men det är inte så att de tycker jag är knäpp som håller på med det. Eller det kanske de tycker, förresten. Jag vet inte… [Skratt.] Men ingen ifrågasätter det i alla fall. Jag är skräck-Arnold, punkt och slut. Men samtidigt är jag för många en sagofarbror också, genom att jag illustrerat folksagor — Bland tomtar och troll bland annat.

Du är ju ganska bred i ämnesvalen.
— Men det finns ju så mycket skräck i folksagorna också, så det räcker till. Vi har ju bröderna Grimm bland annat.

Du var alltså ett skrämt barn?
— Jag är fortfarande rädd. Jag lider väl av ångest, men jag är ju inte rädd för något speciellt, inga spöken eller övernaturligheter. Man är ju rädd för människor. Man blir ju rädd när man hör skinheadsen komma på gatan här nedanför och skrika “sieg heil”.

Vad gjorde ni annars som barn?
— Jag kan berätta att jag hade ett pojkrum som var ungefär en fjärdedel av det här rummet [han visar på det normalstora vardagsrummet], det var inte så stort förstår du, och jag hade en god vän… Han tyckte bland annat om Strindberg — hos honom finner man ju mycket av det ockulta också. Vi hade i alla fall en hemlig klubb tillsammans i mitt rum, och det var fullpackat av spöken och skräckfigurer på väggarna…

Det var en spökklubb alltså?
— En riktig spökklubb. Och min far hade en stor vinkällare där jag knyckte vin som vi sedan drack. Min kompis knyckte också praliner hemma hos sig. Den kombinationen plus spöken resulterade ju ofta i att vi blev stupfulla och spydde.

Hur gamla var ni då?
— Vi var tretton ungefär. Sedan hade vi rökelser, var vi nu fick den ifrån — jag tror vi labbade ihop det själva. Det stank i alla fall något fruktansvärt. Och vi sjöng underliga sånger.

Spöksånger?
— Ja, det var åtminstone nonsenssånger.

Var det i samband med detta du också började teckna?
— Ja, så där intensivt. Antingen var det skräck eller porr. När det inte fanns någon porr att tillgå var man ju tvungen att skapa den själv. [Skratt.]
Eftersom jag då ville bli filmtecknare startade jag en reklamfirma i 16-17-årsåldern och gjorde små reklamfilmer. Men det jag sysslade med mest var att försöka göra tecknad skräckfilm. Svart-vitt var det ju förstås.

Rent professionellt då?
— Det blev det ju aldrig — det var mest experiment och mycket enkla grejer. När jag tittar på dem nu tycker jag de är väldigt grafiska, men animationen är mycket dålig.

Det var din dröm att bli filmtecknare. Vill du utveckla det?
— Jag blev ju filmtecknare, faktiskt. Jag var väldigt imponerad av Disneys filmer som kom under trettiotalet och kriget, de klassiska disneyfilmerna, och jag sökte jobb hos Walt Disney också… De skrev ett vänligt brev tillbaka och förklarade att de var tvungna att rekrytera folk från LA-trakten och inte kunde ta utlänningar.
Men så kom jag till Paris och Paul Grimault som var en rätt så stor filmateljé. Men jag trivdes inte, fick börja från början som första ”in-betweener”. Jag fick alltså börja vid ljusbord och dra linjer inte bara på millimetern utan på fjärdedels millimetern, så det var väldigt noggrant. Istället tog jag arbete som statist i fransk film.

Statist?
— Det var i en två-tre filmer. Jag har sett dem efteråt men har inte kunnat hitta mig själv. Jag stod i folkmassor och syns inte. Jag skakade tass med de stora — Jean Gadin, Louis Jouvet och Michael Simon…

Var det några kända filmer?
— Jaa… Den ena hette Gryningen, den andra var Polishuset. Sedan var det en till som jag har glömt vad den hette. Men jag var ju i mängden alltså. Det var på en kabaré de filmade en gång och vi skulle röka i publiken för att få den rätta stämningen. Jag hade aldrig rökt tidigare och fick ett sådant hostanfall att de fick stoppa inspelningen. [Skratt.]

Du har gjort en tecknad film som heter Fetknopparna. Kan du beskriva filmen och berätta om arbetet med den?
— Jag tycker själv att det är det bästa jag har gjort. Sedan har jag ju gjort Matulda-filmerna, men just det här var en sådan där önskefilm. Den var i svart-vitt och jag ville göra en science fiction-blandad skräckfilm. Jag använde mig av övertoningar som gjorde att det inte blev så himla mycket jobb — jag tycker den blev ganska uttrycksfull i alla fall. Den gjorde jag dels hemma på köksbordet och dels med hjälp av TV:s trickbord. Jag skötte all teknik och hade inga medhjälpare… förutom mina barn. De klippte och tecknade och målade. Historien i korthet är denna: det är en paradisisk ö i medelhavet och plötsligt i natten hör man ett skrik. Det kommer en enormt stor fågel som en jumbo-jet och landar på ön. Den lägger ett ägg och försvinner igen. Ägget ligger kvar där och bybefolkningen går omkring det i skräck och förtjusning och undrar vad det är… Så hörs en knackning från ägget och ut kommer Fetknopparna. Det är lite kolonialhistoria. De här Fetknopparna är alltså kolonialister och äter upp allt, till och med människor. Byborna börjar betrakta dem som gudar, tillber dem och ger dem mat. De blir större och större och fetare och fetare och byborna flyr sedan upp i bergen. Ett skrik hörs igen och fler fåglar kommer. De äter upp sina avkommor. Det hela slutar med att en hel armada av fåglar kommer och slänger ner sina ägg som bomber — upp växer en stor atomsvamp… Det är en anspelning på Tahiti och de franska kolonierna, atombomsproven där. Jag träffar fortfarande folk som kommer ihåg filmen, och det är ju exakt det man vill.

Hur blev filmen mottagen?
— Jodå, bra. Jag fick ju priser från Filminstitutet.

Sedan finns ju också barndomsfavoriten Matulda och Megasen, en TV-serie för barn.
— Ja, just det… [Hans fyller på våra glas igen.] Från början var Matulda en ohyggligt ful häxa, en marionett med snören och allting. Jag hade ju på den tiden — 60-talet — en kasperteater och spelade kasperteater för mina barn. Och då var det den där häxan Matulda som kom om kvällen till deras sängtäcken och berättade sagor för dem. Det var alltså Matulda från början. Hon var hemsk och anskrämlig, jävligt ful. I filmen blev hon betydligt snällare.

Tillbaka till din barndom. När började den imaginära skräcken bli så viktig för dig?
— Det var i 13-14 årsåldern. Det handlade ju mycket om undertryckt sexualitet också. Allt det sexuella var det liksom maxstraff på, att titta på flickor… Jag såg ju aldrig nakna flickor, och bilder var ju för det mesta censurerade.

Så skräck har för dig mycket med sexualitet att göra?
— Det kan man säga. All den här stränga sexualmoralen ledde ju till sexualskräck.

Det märks också i dina många sexuella anspelningar i teckningarna. Men samtidigt hittar man ofta teckningar på kvinnor som är vackra och sensuella, närmast vällustigt framställda. Vad vill du säga om detta?
— Mitt förhållande till kvinnorna har alltid varit problematiskt. Det var ju den här enorma svårigheten att överhuvudtaget komma åt… Sedan tycker jag någonstans att kvinnor är det vackraste som man kan framställa. Och då blir det ju en väldigt tacksam kontrast mot karlarna som ofta blir monster. Vill man tyda det hela får man kanske fram att jag betraktar alla män som mina fiender. Men det är väl antagligen att gå till överdrift.

När jag ser dina rena skräckteckningar, exempelvis en av mina favoriter — omslaget till antologin Spöktimmen — får jag intryck av en sorts eufori inför det groteska och mörka. Vad är det som lockar dig så mycket i den bildmässiga skräcken?
— Det är hela symboliken. Dels är det döden — jag är fascinerad av döden, dödssymbolerna och symbolerna som representerar det som kommer efter döden… Nu vet vi ju ingenting om det, men vi har ju i alla fall vår fantasi som kan skapa helveten och änglar och Gud. Det är hela den kakan som kan framgå så bra i en bild. Det blev lite svårt efter en viss tid när jag illustrerade noveller till Vecko-revyn [1954-74] — alla de där döds- och skräcksymbolerna, de är inte så många, så de tog ju slut. När jag hade ritat alla dödskallefantasier och likkistor och kyrkogårdar, då frågade jag mig vad fan jag skulle göra nu… Det var då jag kom på att jag skulle kunna ta fram mina gamla favoriter — surrealisterna och Dali. Jag kom in i en slags surrealistisk drömvärld och fann mina symboler.
Vecko-revyn gav mig väldigt mycket. Inte nog med att jag hade full frihet att göra vad jag ville, utan urvalet av det skönlitterära materialet var ju mycket bra. Det var en tant, hon lever ännu men är mycket gammal, som översatte och letade upp novellerna i utländska antologier, läste alla Hitchcock Magazine och tidningar i den stilen och plockade ut det bästa. Så det är ju ett fantastiskt material som ligger outnyttjat efter dessa år som Vecko-revyn varade.
Några år efter Vecko-revyn arbetade jag för Se och sedan blev det porrtidningen FIB-Aktuellt. Det är synd att ingen tar upp det där igen…

Du har ingen dröm att göra en egen antologi med skräcknoveller som kanske skulle kontra Torsten Jungstedts antologier?
— Det är klart det skulle vara jättekul. Tanken har kommit då och då. Jag har till och med gjort några misslyckade försök att skriva själv… Det var på Vecko-revyns tid. Det här med språk är lite knepigt för mig eftersom jag är uppvuxen så att säga utan språk, med en dialekt. Sedan fick jag ju lära mig högtyska och flera andra språk… men den kunskapen räcker inte till för att göra litterära storverk.

Du nämnde Dali. Hur är ditt förhållande till surrealister och absurdister?
— Det är gott, helt enkelt.

Är det Salvador Dali först och främst?
— Magritte egentligen, mer än Dali. Min första kontakt med Magritte var hans avsnörda skor, det var den första målning jag såg av honom. Sedan blev jag tokig i Magritte och skulle se så mycket av honom som möjligt. Och Magritte-bilder har jag ju faktiskt gjort, bland annat i Vecko-revyn.
[Bandspelaren krånglar och förstör vårt fortsatta samtal om konstnären.]

Motiven i dina teckningar får mig gärna att tänka på den italienske 1500-talsmålaren Arcimboldo — det absurda i stilen och sättet att ofta framställa människor och saker som sammansatta av maskar och föremål etc. Är det en målare som betytt mycket för dig?
— Det är klart, det är en av dem… Vi har ju också Hieronymus Bosch och Brueghel — båda var väldigt skräckfyllda i sina motivval. Jag kopierar inte Arcimboldo, men jag kopierar hans sätt att framställa människor. Min bäst kända Arcimboldo-bild sitter hos min frisör i Storkyrkobrinken. Den visar en frisör som är sammansatt av hårborste, kam, rakborste och alltihopa.
[Vi flyter sedan ut i ett långt och osammanhängande samtal om olika tecknare och målare, delvis förstört av den krånglande bandspelaren. Här återger jag lite av det som fastnat i inspelningen.]
Men det finns ju ingen som sysslat med skräck lika maniskt som jag, och det kan jag ju i och för sig vara glad för. Jo, det är ju i så fall Ulf Rahmberg, men det är ju mer satirisk skräck, samhällskritisk skräck.
[…] Sedan har vi ju då en konstnär jag är väldigt imponerad av men som… tja, är lite väl pervers för min smak — och det är H R Giger. Han är ju dessutom en landsman till mig. Han är enormt skicklig men jag tycker han är allt för djävligt sadistisk.

Kan du nämna ett ”skräckminne” av bok, film eller konstverk — något du verkligen kommer ihåg?
— Det är massor, vet du… Men det som främst har etsat sig fast är ju de första upplevelserna av skräckbilder under barndomen — Doré och det vi pratade om. Men även folksagorna, inte bara Grimm utan också Perrault. Sedan var det ju tysk litteratur.

Kanske de tyska skräckromantikerna med E T A Hoffmann?
— Den har betytt mycket för mig — dessutom skrev de ju mycket surrealistiskt.

Kan du specificera vilken sorts skräck du föredrar själv?
— Det är gärna gammal gotisk skräck. Den moderna blodiga skräcken tycker jag inte något vidare om. Jag förstår den inte. De skräckfilmer jag genomlidit förstår jag inte uppbyggnaden hos. Det börjar ju med att blodet sprutar i stora mängder. Man tänker att värre än så här kan det ju inte bli, och i allmänhet blir det ju inte det heller. Det är ett slags uthållighetsprov.

Du tänker på de rena splatterfilmerna?
— Just det. Men det finns ju förstås andra också.

Har du några speciella favoritförfattare?
— Jag tycker om Ray Bradbury och Roald Dahl. Roald Dahl är min absoluta favorit, även om han kanske inte kan kallas skräckförfattare. Stephen King tycker jag väldigt bra om. Kanske inte mest för hans renodlade skräckbeskrivningar, utan mer hans sätt att bygga upp en stämning, med skräcken i vardagen och sådant. Han är ju så mångsidig också.

Apropå Roald Dahl, som gärna skrev skräckfyllt för barn. Du tecknar ofta för barn, och de verkar också tycka om din stil. Anser du att barn har ett behov av skräck?
— Oh ja. Det var ju en period på sextiotalet eller tidigare då det var tabu; barn skulle bara ha snälla vardagsberättelser. Det tycker jag är fel — då tar man ju bort en dimension i allt berättande, spänningen och allt i den vägen. Om man inte ger barnen skräckberättelser skapar de ju dem själva, berättar historier och skrämmer varandra. Skräcken är en nyttig upplevelse.

Hamnar du då inte i konflikt med många vuxna som anser att det kan vara skadligt för barn? Roald Dahl hade ju ibland det problemet.
— Det är självklart att man gör det. Men det är mest kritikerna som står för den sämsta reaktionen. När jag har gjort en barnbok skriver de antingen att boken är för hemsk, den kan vi inte sätta i händerna på ett barn, eller också skriver de att den här boken är inte ett dugg hemsk, och då är de besvikna. Så jag sitter alltid mellan stol och bord. Men det har jag vant mig vid. Jag har tröttnat på att alltid bry mig om kritiker.

Du har också gjort en bioaffisch till en Steven Spielberg-film, Duellen. Hur kom det sig att du fick det arbetet?
— [Eftertänksamt.] Det är den där filmen med en lastbil och Dennis Weaver hade huvudrollen. Jag hade en teckning i Vecko-revyn med en lastbil som slukar en annan bil och de råkade se den, på något sätt.

Har du gjort fler bioaffischer?
— Ja, det har jag nog… Jag gjorde en affisch till en porrfilm.

Till en porrfilm!
— Det var Calvin Floyds fotograf som hade lite knackigt med pengar och gjorde en porrfilm. Jag blev inkopplad och så var det… [Calvin Floyd var en amerikansk regissör som i Sverige gjorde ett par skräckfilmer med bland andra Per Oscarsson i huvudrollerna.]

Får du många förfrågningar utomlands om arbete?
— Jag jobbade rätt mycket för Tyskland och Österrike och det språkområdet och sålde väldigt många affischer under den perioden då det var inne att ha sådana på väggarna. Där hade jag min största publik. Men det handlade inte om skräck utan var mer sagomotiv.

Hur arbetar du, under disciplin och med bestämda arbetstider?
— Jag tittar inte på klockan utan arbetar helt enkelt när jag kommer åt. Inte nio till fem… När jag var ung var det ofta nattjobb. Det hände att jag illustrerade en hel bok på en natt. Sedan gick jag ut och söp upp hela honoraret. [Skratt.]

Slutligen, hur vill du beskriva din egen utveckling som tecknare och konstnär?
— Det är svårt… I samband med att Lotten [Strömstedt — som håller på att skriva en bok om Hans Arnold] ville se vad jag tecknat, plockade vi fram gamla klippböcker som jag nästan glömt bort att jag hade kvar. Jag kan ju se på bilder och teckningar och tänka att ”herregud, det här kan jag ju inte göra längre” — om det sedan är en utveckling eller ej, det vet jag inte. Jag kan åtminstone säga att jag har utvecklats så till vida att jag har lättare att teckna nu, jag har lättare att se bilderna när jag läser en bok. Men jag har ju kämpat hårt… Jag har alltid gjort det, arbetat natt och dag för att få fram det jag vill få fram, men jag tror det var svårare tidigare. Sedan har jag ändrat tekniken och fått sämre syn, vilket ju påverkar också.

Publicerad: 2003-05-09

Köp Minotauren (Nedlagd)
Läs mer om Minotauren (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minotauren (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA