Svälten – tillväxtens bästa vän

Ur Anti nr 20


Att några inte har någonting är på många sätt en förutsättning för att andra ska kunna ha något istället. Att ha överflöd, att vara miljardär, att kunna se sitt företag expandera och nå multinationell status befriad från ansvar för de sociala och ekonomiska klyftor den utvecklingen skapat kräver två raka motsatser. Tomrum och saknad efter materiella ting, efter mat eller mänskliga rättigheter skapas inte av sig själva. På andra sidan om verkligheten frodas det materiella överflödet av materialism och övergödda civilisationer av människor som aldrig somnat hungriga om kvällarna. De välställda lever på tillväxten vars motor är beroende av andras förutsättningar och naturliga och sociala tillgångar. Någons svält betalar kaffet som serveras på någon annans styrelsemöte.

Svält är en industri, som vilken som helst, och en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Svält och hunger är ekonomins motor, orättvisornas lungor. Effektivaste medlet att förhindra social medvetenhet och människor i utvecklingsländer från att kräva tillbaka sin värdighet och rätt till sociala rättigheter är till stor del att hålla dem fokuserade på en enda sak, det mest fundanmentala: att överleva. Systematisk fattigdom är världens hittills allra mäktigaste och skoningslösa massförstörelsevapen. Så länge det vapnet är riktat mot flertalets tinningar fortgår plundringen av mänskligt och ekologiskt kapital.

Ekonomisk tillväxt är inte motsatsen till inflation, som allmänbildningen påstår . Ekonomer på institut och universitet har i samklang med finansiella rådgivare underställda regeringars dekret och behov insett att inflation istället är en rakt nödvändig företeelse för att ens möjliggöra ekonomisk tillväxt i en frisläppt ekonomi. Inflationen, som i ord innebär att BNPns utgifter övergår sina intäkter, är i själva verket tillväxtens förutsättning, eftersom inte alla kan uppleva uppgång på samma gång. Någon måste falla. Västekonomier och samhällen upprätthåller numera fasaden av ett fungerande ekonomiskt klimat tack vare lönedumpning och ytterligare expanderingar i Asien, Afrika och Latinamerika. Där betalar befolkningar och naturtillgångar den dyra notan som världskapitalismen sätter.

Ett exempel på världsekonomins hyckleri är världens rikaste land, USA. Landet har, tack vare brutal ekonomisk expansion, kolonialism och "oljekrig", de mäktigaste företagen och de mest välfyllda bankvalven. Å andra sidan är landet siffermässigt världens fattigaste, och statsskulden som aldrig behöver betalas tillbaka till Världsbanken ligger på omkring 5o biljoner dollar.

Etanolhandeln mellan Brasilien och väst är ett annat talande och aktuellt exempel på tillväxtens cynism. Brasiliens president Lulas nyliga statsbesök i Sverige resulterade i guldkantade avtal som stärker de ekonomiska relationerna mellan den brasilianska staten och imperalistiska svenska företag. Avtalen bringar till förmånliga priser etanol till Sverige allt medan Lulas relationer till väst förblir bra, vilket han är beroende av. Men någonstans i bakgrunden döljer sig verkligheten i form av etanolproduktionens följder; svält, ekologiskt förfall och folkdrivning. Amazonasregionen har under många decennier varit i skottlinjen för exploatering och ekologiskt frontkrig. Idag är det sojan, euakalyptusresurser och sockerproduktion som bland andra svenska skogsföretag med svenska regeringens stöd glupskt blickar mot.

Antalet människor som lever under FNs uttalade existensminimum minskar inte trots global högkonjunktur. FN har höjt mariginalen för absolut fattigdom till två dollar att leva på om dagen från tidigare en dollar. I Indien är fattigdomen "landets största ekonomi" menade journalisten Palagummi Sainath, som efter att ha dokumenterat fattigdom och svält längs den indiska landsbygden fann att hungern var grunden för landets tillsynes, och av väst applåderade, uppenbara ekonomiska tillväxt. Den ekologiska missväxten bidrar till klimatförändringar och storföretagens plundring av mark och naturtillgångar tvingar människor på flykt att söka vad arbeten som finns tillhands i de närmaste, redan överbefolkade, städerna.

Såväl den planekonomiska som den marknadsliberala ekonomin har visat sig varit beroende av hunger för att kunna fungera. Visionerna liknar varandra mer än de vågar erkänna och grundar sig på och förutsätter centralisering, kontrollmani, begränsningar och en utarmad majoritet som på grund av sin låga ekonomiska - och därmed även sociala och politiska - status inte förmår kräva verklig demokratisk ekonomi. Planerad ekonomi styr multinationella företags inre strukturer men utanför styrelserummens väggar centraliseras vinsten med hjälp av den frisläppta marknaden.

Den fria marknaden är inte friare än att några få aktörer regisserar riktlinjerna av systemet. Stater och unioner föredrar kontrollerade ekonomiska system och behovet av att behålla kontrollen över rodret har helt hindrat nya, mer verklighetsbaserade, visioner och alternativa lösningar från att växa fram. Visioner och lösningar som varken ämnar trampa på de som redan ligger eller tära på planetens resurser har varit tabu eftersom de motsatt sig tillväxtens grundprinciper. Den liberala, dvs självutnämnt "fria", ekonomin är inte mer mångsidig än att dess motor stannar om endast en av metropolernas börser rasar, om något företags aktier eller en stats finanser faller i backen. Det är ett bevis på att det ekonomiska systemet har fallit bortom människans kontroll, hon vet inte längre hur hon ska göra och låtsas därför som det regnar, som att hon äger kontroll över situationen. Förmodligen har mänskligheten för höga tankar om politikers förmåga att stävja klimatproblem och dämpa fattigdom inom de system som de själva bidragit till att konstruera.

Mikrokrediternas ankomst är därför ett intressant ekonomiskt inslag och en demokratisk vinst för de mest utsatta, främst kvinnor och barn. Om det blott rör sig om en tillfällig möjlighet för tredje världen att själva resa egna, mer deltagande och demokratiska ekonomier efter egna åsikter och planer återstår att se, men flera varningssignaler har redan visat sig. En farhåga i kölvattnet till mikrokrediternas växande marknad är de multinationella företagens girighet över att redan nu uttryckt sin vilja att vara en del av utvecklingen. De ekonomiska system som först tvingade fram mikrokreditsystemen som fenomen säger sig senare verka för deras sak och erbjuder sina dyrbara kunskaper på området. Större inflytande från den liberala marknadens vassaste armbågar lär inte låta vänta på sig innan det börjar lobbas för centraliseringar, färre och starkare frontaktörer och liberaliseringar av mikrokreditssystemet.

Denna utveckling har ännu blott visat sig genom tysta viskningar, men alternativa ekonomiska system som sätter den utsattes intressen framför de redan etablerades stöter redan här på en svår kontrast och en så småningom ointaglig mur när den osynliga marknaden - befriad från någon som helst tradition av medmänsklighet och demokratiska principer - tillåts kliva in på scenen och ange direktiv. Strukturanpassningsprogram i tredje världen sätter västs intressen främst, tvingar u-landsstater till liberaliseringar och skuldkontrakt till lånegivaren. Och detta intill fagra ord om "demokrati" och "frihet" som i verkligheten innebär privatiseringar och utförsäljningar av allmän egendom i länder som aldrig någonsin ägt vare sig sin egen nationella suveränitet eller sin rätt till självbestämmande.

Den ytterst bristfälliga människosynen och avsaknaden av medmänsklighet och solidaritet som mänsklighetens ekonomiska system har gett oss i arv måste avvecklas om respekt för mänskliga rättigheter och hållbar ekologisk utveckling, i en värld där individer möts som jämlikar, ska kunna verkliggöras. Att den enes bröd är den andres död är i vår värld skrämmande sant. Den överkonsumtion världens rika befolkning unnar sig är beviset på en nonchalans kring orsakerna till denna mänskliga missväxt som förvärras varje år i samma takt som den gynnsamma marknadens frestelser blir allt fler. Kanske bör begreppet moderniseras, död är det ju inte någon som tjänar någonting på. Död innebär inte profit. Det förstod slavdrivarna på 1500-talet, och det inser de moderna slavdrivarna i slipsar på 2000-talet. Svält och hunger, däremot, tvingar dagligen miljarder människor att ge upp sin värdighet och inte kräva de rättigheter de förtjänar. De har annat att tänka på och måste främst, innan något annat, göra sitt yttersta bara för att få mat på bordet.

Klas Lundström, redaktör för Tidningen Anti

Publicerad: 2007-10-15


Läs mer om Anti (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Anti (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA