Innehåll #3 2020

Ledare Beata Hansson

Produktionen av klassrelaterad litteratur pågår för fullt. Det stormas fram på barrikaderna och det är föreningsmedlemmar som hörs och lämnar svidande avtryck i bokdiskussionerna. Arbetarlitteraturen vi hamrar fram spänner över alla håll. Det kan handla om vinproduktion i Sydafrika, lantbrevbärare i Finnmarken, diversearbetare, fabriksarbetare, lastbilschaufförer, kassörskor, vårdpersonal, städare eller en sväng till köket hos restaurangpersonalen. Det är ju i den här litteraturen färgerna sprakar som bäst.

Hur kom en person som jag då in i detta? Jag som identifierar mig som kulturjournalist från Stockholm och har en akademisk examen? Varför tyckte jag föreningen var viktig för just mig, då för dryga sex år sedan när jag blev hitlockad av en annan kulturjournalist?

Kanske för att jag närmast av en slump börjat läsa Sara Lidman. Kanske för att jag blev besatt och skrev en magisteruppsats om hennes språkbruk. Eller så var det så enkelt att jag saknade ett eget sammanhang. Jag velade omkring i tillvaron med skrivklåda och åsikter, men utan kompass. Jag saknade också ett antal perspektiv. Jag började förstå att maktlöshetens språk inte talas med stora bokstäver. De mindre privilegierades tankar hittade jag sällan på pränt. Maktens syn på saker och ting har jag däremot inte behövt leta länge efter i bokhyllorna. Men jag hittade även något annat här i föreningen, nya vänner som också hade skrivklåda. Och en ideologi som värnar även om de osedda.

Jag upptäckte att ojämlikheten omkring oss skapar fin litteratur. Liksom orättvisor driver fram sann skrivlust.

Och jag tänker på alla texter vi får in till KLASS. Alla dikter och noveller vi gärna vill publicera men som det inte finns plats för. Så fulla av spännande tankar och öden. Det skulle behöva fler arenor för skrivare. Vi behöver en motoffentlighet, fler berättelser om de liv vid sidan av maktens korridorer där man inte kan ta något för givet.

Det finns så många anledningar till läsande och skrivande (som ger oss viktiga nycklar till varandra). ”Det kan räcka med en rad: skriven eller läst. Vi behöver inte vara elitläsare. Men vi ska fortsätta låna hem och köpa böcker och sova med deras innehåll som en gåva till våra drömmar; smeka med handen över boksidorna” skriver författaren Anna Sanvaresa i sin krönika i tidningen.

Arbetarskrivare firar 30 år. Ett försvinnande ögonblick i evigheten. Men också åratal av kamp, en strävan som gett resultat, att synliggöra arbetarnas litteratur. Föreningen har växt, erövrat utrymme, fått muskler, gett ut böcker som fått uppmärksamhet. De oberättade historiernas tid är här nu. Och det kommer hela tiden nytt stoff.

Alla dessa liv omkring oss. De personer vars röster ännu inte hörts, var för övrigt anledningen till att Lo Kauppi för närmare tjugo år sedan blev skådespelerska. Hon ställde sig på Dramatens scen för att berätta om städerskan i pjäsen Fröken Julie, om hennes liv och tankar. Lo Kauppi hade saknat livsöden om personer som städerskan och om sådana som henne själv. Hon lyckades för övrigt med det smått osannolika att placera in två livsberättelser i en, i sin senaste bok Två vita dvärgar, som vi kan läsa mer om i detta nummer.

Det vi vårdar nu i föreningen är vår egen skrivarverkstad. Som för övrigt dess grundare Bernt Olov Andersson berättar bakgrunden till i tidningen. Han som i tidernas begynnelse ville slå vakt om den arbetarlitteratur som var på väg att försvinna in i nyliberalismens dimma och ville få bort sekteristiska tankar och hårklyveri om vem som egentligen är en arbetare. Det var viktigt för honom att alla kände sig lika välkomna i en ny skrivarförening, grundad av norrländska industriarbetare där avsikten aldrig varit att tala en fin universitetssvenska eller besitta hovsam akademirespekt.

Att tala om möten i dessa pandemitider är som att svära i kyrkan. Men både som läsare och som skrivare behöver vi mötas. Det är en kollektiv handling långt mer än att bara skriva sin bok eller läsa en text. Vi måste prata om världen.

Världen vi lämnar heter föreningens antologi som kommer ut i höst, men det finns en värld vi möter också. Den börjar nu.

Trevlig läsning.

Föreningen Arbetarskrivare firar 30 år! Vi firar genom att i detta nummer samla både gamla och nya medlemmar i form av deras egna texter eller samtal med oss. Detta mixar vi med att visa upp aktuella författare utanför föreningen för att kunna ge alla influenser vi kan av gårdagens, dagens och morgondagens arbetarskrivararena.

Det blir novell av Aino Trosell, dikter av Sam Carlquist, Anamarija Todorov och Adriana Aires Rastén, essäer av Jan Ewert Strömbäck och Andreas Svanberg, krönikor Anna Sanvaresa och Bernt-Olov Andersson, intervju med föreningens första kvinnliga ordförande Heli Kittilä samt Bror Kajsajuntti som var med vid bildandet av Föreningen Arbetarskrivare.

Vi gör också en utblick till Kina samt talar med Jens Paulsson och Hanna Wikman, redaktörerna till kommande antologin Världen vi lämnar. Sist men inte minst möter vi dramatikern, skådespelaren och författaren Lo Kauppi.

I detta nummer recenseras:
Vardagar 3 av Ulf Lundell
Gränsmark av Aino Trosell
Antologin Arbetarförfattaren – Litteratur och liv med redaktörerna Margaretha Fahlgren, Per-Olof Mattsson och Anna Williams
Historier från en drömmare av Johan Engman
Var enda vår av Keijo Winstén
Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället av Rasmus Landström
Se dig om i vrede av Kurt Nurmi
Farmor jag – En historia om 1900-talet av Annika Melin
Det sjunde året av Christer Johansson

Publicerad: 2020-09-24

Köp KLASS
Läs mer om KLASS i katalogen
Fler artiklar knutna till KLASS
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR