Ett spännande drama

Håkan Karlsson

Arkeologins dolda epistemologi

ur Res Publica nr 53

Arkeologin har alltid dominerats av sina materiella källor och därför varit teoretiskt trögrörlig. Under ytan har den emellertid ställts inför samma kunskapsteoretiska frågeställningar och ifrågasättanden som andra humanistiska discipliner.

I början av 1980-talet konstaterade den engelske arkeologen Collin Renfrew belåtet att arkeologin under 1960-talet slutligen vaknat upp ur sin långa och djupa sömn. Det uppvaknande Renfrew åsyftade var den utveckling som arkeologin från och med början av 1960-talet genomgick i vissa angloamerikanska arkeologkretsar – en utveckling i riktning mot en neo-evolutionistisk, generaliserande, lagsökande, kvantitativ, objektivitetssträvande och systemteoretiskt orienterad arkeologi, där de positivistiska och naturvetenskapliga kunskaps- och forskningsidealen stod i centrum. Denna arkeologi kom av sina anhängare att definieras som en ”ny” eller ”processuell” arkeologi, som med kraftfull retorik försökte avväpna den kulturhistoriskt orienterade forskning som sedan slutet av 1800-talet dominerat de teoretiska diskussionerna inom västeuropeisk arkeologi. Det var kort sagt dags för arkeologin att gå från det specifika till det generella, från subjektivitet till objektivitet, från beskrivning till förklaring, från induktion till deduktion, från humanism till naturvetenskap.
På ett sätt är det kanske ironiskt att den väckarklocka som Renfrew indirekt hänvisar till tycks ha varit inställd på återuppringning. Den signal till uppvaknande som ljöd under början av 1980-talet, samtidigt som Renfrew gjorde sina belåtna konstateranden, väckte nämligen upp andra – och helt motsatta – arkeologiska intressen och krafter. Detta inom ramarna för den mångfasetterade, så kallat ”postprocessuella” arkeologi som vänt sig kraftfullt mot, och i viss mån också tystat, den positivistiska sirensången. Under detta postprocessuella paraply har arkeologin under de två senaste decenniernas teoretiska resonemang både influerats av och integrerat kunskapsteoretiska och ontologiska influenser från en lång rad olika källor. Inte minst är påverkan stark från modern fransk filosofi, liksom från andra traditioner inom den kontinentala filosofin. I dagsläget kan man därför i linje med Thomas Kuhns paradigmretorik tala om en rad olika och parallellt existerande epistemologiska paradigm inom den samtida arkeologin. På en generell nivå består dessa av kulturhistoriska, processuella och postprocessuella perspektiv. Om man studerar dem lite närmare finner man dock att de består av en uppsjö olika anslag och riktningar, liksom också av ett antal hybridformer. På det geografiska planet är dessutom utbredningen av de olika perspektiven mycket olikartad. Det är främst i de mer politiskt stabila, västeuropeiska statskontexterna som processuella och postprocessuella resonemang kommit att komplettera den kulturhistoriska arkeologin. Detta eftersom den kulturhistoriska arkeologin – med sin latenta nationalism – alltjämt dominerar de arkeologiska diskussionerna i mer politiskt instabila delar av världen.
På det epistemologiska planet finns det med andra ord en betydande bredd och mångfald inom den samtida arkeologins teoretiska resonemang – inte minst genom de postprocesuella perspektivens utbredning. För den oinvigde torde emellertid dessa den arkeologiska disciplinens dolda resonemang vara förhållandevis okända.

När man tänker på arkeologi är det inte i första hand resonemang kring kunskapsteori och ontologi som föresvävar en. Varför? Ett av skälen är utan tvivel att de flesta människor får sin bild av ämnet och dess verksamhet genom olika massmedier, och att skildringarna där ofta är oerhört stereotypa. I anslutning till braskande rubriker om ”sensationella fynd” drunknar arkeologins teoretiska och mer subtila resonemang som regel helt. I bästa fall presenteras ämnet och dess frågeställningar som ett kriminaltekniskt pusselarbete och arkeologen som en sentida efterföljare till Conan Doyles detektivhjälte Sherlock Holmes. En detektiv/arkeolog som under sin jakt på de saknade pusselbitarna och gåtans lösning tvingas använda hela sin skarpsinnighet, samtidigt som han eller hon tar hjälp av diverse fysikaliska, kemiska och tekniska (läs naturvetenskapliga) metoder och instrument.
I sämsta fall utmålas arkeologerna som en samling planlöst guldgrävande och fyndfetischistiska kufar, som med extasen lysande ur ögonen stolt och med en närmast sakral vördnad förevisar sina sensationella fynd. Fynd vars sensationshalt lekmannen naturligtvis ofta ställer sig högst frågande till då det handlar om obetydliga keramikskärvor eller flintfragment. Den arkeologiska glädjen över dessa föremål understryker bara ytterligare bilden av arkeologin som en kufisk verksamhet och arkeologen som en mer eller mindre vriden och världsfrånvänd person. En individ som är fullt nöjd med livet bara han eller hon får leta fram, katalogisera och publicera beskrivningar av diverse föremål. I vissa fall framställs arkeologen också med mer hjältemässiga (macho)sidor och får då en något mindre galen men desto mer Indiana Jonesartad framtoning.
Vilken av dessa grovt tillyxade mediala stereotyper man som arkeolog finner mest störande, eller tilltalande, är en smaksak. Det är dock viktigt att inse att de inte enbart är en konsekvens av mediernas okunskap och sensationslystna rapportering. Snarare är de en direkt följd av att många arkeologer tycks finna sig väl tillrätta inom den roll, eller varför inte fålla, som skapats av stereotypernas grepp. Det handlar här inte enbart om den existentiella trygghet som expertrollen – hur skruvad den än framställs – bibringar vissa personer, utan även om rent strategiska och ekonomiska överväganden. Detta så till vida att det i vissa fall gäller att skapa publicitet kring vissa projekt, en publicitet som i senare skeden mycket väl kan ge utdelning i form av ökade forskningsanslag. Så länge arkeologin och dess utövare av olika skäl accepterar denna stereotypa beskrivning finns det heller inget utrymme för spridandet av en mer fyllig bild av ämnet och dess samtida epistemologiska resonemang.
Liksom alla stereotyper rymmer naturligtvis även de arkeologiska ett visst mått av substans. Arkeologin särskiljer sig från andra retrospektivt orienterade ämnen genom att källmaterialet utgörs av den förhistoriska materiella kulturen. Källmaterialets beskaffenhet borgar naturligtvis för att framgrävandet, klassificerandet och katalogiserandet av det materiella riskerar att utgöra den centrala delen av verksamheten. Arkeologins traditionella roll som ”nationens vaktmästare över förhistorien” är en av de röda trådar som löper från 1600-talets antikvariska organisering, över det sena 1800-talets akademiskt förankrade arkeologi fram till dagens verksamhet. Efterhand har juridiska regelverk, vetenskapliga klassificeringssystem och organisatorisk praxis vuxit fram och finslipats. Fokuseringen på det materiella har naturligtvis bidragit till en utpräglad teoritröghet, eftersom ämnets företrädare haft fullt upp med att hantera och ordna det ständigt växande berget av framgrävt källmaterial.
Den arkeologiska teoribildningen har alltså inte minst på det epistemologiska planet varit märkligt trögrörlig. Den kulturhistoriska arkeologi som dominerat diskussionerna från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet grundade sig på målsättningen att beskriva och utforska de specifika förhistoriska samhällenas kulturhistoria. Denna kulturhistoriska arkeologi baserades vidare på en empiristisk-induktiv utgångspunkt, där förståelsen ansågs bottna i sinnesintryck och erfarenhet. Målsättningen och kunskapandet backades bland annat upp av en artefaktcentrerad retorik, deskriptiva framställningar och en diffusionistisk syn på förhistoriska samhällsförändringar. På det epistemologiska planet förfäktades således en empirisk-induktiv metodologi, som i korthet innebär att sambandet mellan premisser och slutsatser inte är logiskt bevisat eller testat, och att man sluter sig till allmänna förhållanden genom att studera enskildheterna. Kunskapsprocessen innehåller dock ett sannolikhetsmoment, och resultatet kan hela tiden ändras av tillkommande fakta. Det handlar med andra ord om ett ständigt pågående empiriskt adderande.
Den processuella arkeologi som bryter fram på 1960-talet är delvis att betrakta som en reaktion mot den kulturhistoriska orienteringen. Ett av de gemensamma dragen hos olika processuella anslag är kritiken av den kulturhistoriska arkeologin, vars teorier och metoder betraktades som begränsade, ovetenskapliga och i vissa fall direkt felaktiga. Den processuella arkeologin grundade sig på en generalistisk målsättning i och med att arkeologins mål nu ansågs vara att få fram det lagbundna och allmängiltiga i den kulturella processen. Målsättningen och kunskapandet backades bland annat upp av ett funktionalistiskt och systemteoretiskt synsätt på samhälle och kultur, en neo-evolutionistisk samhällssyn, kvantitativa analyser, naturvetenskapliga forskningsideal (såsom värdeneutralitet) och en inventionistisk syn på förhistoriska samhällsförändringar.
På det epistemologiska planet hävdades en logiskt positivistisk, hypotesdeduktiv och objektiv metodologi som i korthet innebär att sambandet mellan premisser och slutsatser ska vara logiskt verifierat genom tester mot oberoende data. Kunskapsprocessen utspelar sig i en situation där kunskapen betraktas som absolut (tidlös och värdeneutral), samtidigt som det sker en ackumulation genom vilken denna kunskap ständigt når allt högre och säkrare nivåer. I detta sammanhang är det värt att poängtera att den processuella arkeologin alltså närmast lutar sig mot den logiska positivismen sådan denna utvecklades under 1920-talet av Carl Hempel och andra. Ingen större hänsyn har tagits till den vidareutveckling av dessa resonemang som exempelvis skett inom ramarna för Karl Poppers kritiska rationalism.
Inom samtida svensk arkeologi finns dessa perspektiv inte företrädda i renodlad form, även om vissa forskare under 1960-talet gjorde ambitiösa försök att etablera en mer specifik processuell arkeologi. I stället har dessa olikartade epistemologiska perspektiv ingått en förening och inom ramarna för den organisatoriska och juridiska praxisen skapat en märklig hybrid. Detta så till vida att delar av de processuella resonemangen påverkar arkeologins själva tolkningsmodeller och metodologiska dimensioner. På detta plan har således kvantitativa-metodologiska normer kommit att dominera, samtidigt som den kulturhistoriska målsättningen i stora drag är oförändrad. Att processualismens metodologiska resonemang och normer fått detta genomslag förvånar inte. Arkeologin har av tradition haft en stark koppling till olika former av naturvetenskaplig metodik och har ständigt inkorporerat lämpliga naturvetenskapliga metoder i sin arsenal. Detta gäller inte minst i dateringssammanhang. På sina håll har man sedan 1960-talet därför också kunnat notera en strävan efter att anamma de naturvetenskapliga forsknings- och kunskapsidealen inom arkeologin, men med tiden har processualismens kunskapsteoretiska ”program” hamnat i bakgrunden till förmån för rent metodologiska överväganden.
På det epistemologiska planet skulle man därför kunna beskriva huvudfåran inom dagens svenska arkeologi som en ”kulturhistorisk processualism”. Frågan är dock om detta perspektiv över huvud taget är lämpligt i arkeologiska sammanhang med tanke på ämnets källmaterial och den sociopolitiska verklighet som disciplinen har att verka i.


I de stereotypa bilderna av arkeologin passar den processuella kunskapsteorin och dess metodologi ganska bra in. De naturvetenskapliga metoderna framställs som en viktig del av den arsenal som används i det arkeologiska detektivarbetet. Att stora delar av denna ofta kvantitativt baserade metodik främst har inkorporerats till följd av ett epistemologiskt (processuellt) program är dock något som sällan omnämns. Samtidigt finns det kunskapsteoretiska resonemang inom den samtida arkeologin som troligtvis är än mer dolda – för att inte säga helt okända – för lekmannen. Dessa återfinns inom ramarna för den omfattande kritik som det processuella perspektivet och dess hybridformer utsatts för under de senaste två decennierna.
Sedan början av 1980-talet har ett stort antal aktörer i de arkeologiteoretiska diskussionerna – främst inom det angloamerikanska området, men även i Sverige – arbetat inom ramarna för en postprocessuell arkeologi. På det kunskapsteoretiska planet hämtar denna arkeologi sina influenser från ett brett spektrum av källor, exempelvis från den moderna franska poststrukturalistiska filosofin, men även från mer traditionella filosofiska resonemang sådana dessa kommer till uttryck inom hermeneutiken, fenomenologin, strukturalismen och olika marxistiska riktningar. Det breda influensområdet för den postprocessuella arkeologin innebär att den är oerhört mångfasetterad till sin karaktär och att det inte heller finns något slags enhetligt ”program”.
Ett par centrala stråk går dock ändå att skönja. Ett av dessa utgörs av det förhållande att frågekomplexen många gånger är fokuserade mot den arkeologiska tolkningsakten, den arkeologiska förståelsen och den arkeologiska kunskapsproduktionen. Det handlar också om arkeologins relation till sin samtida socioekonomiska kontext, och centrala frågor är därför hur tolkning, förståelse och kunskap påverkas av och påverkar den samtid i vilken verksamheten bedrivs, och hur arkeologins olika tolkningar av det förflutna använts eller används för diverse politiska och ideologiska projekt. En annan grund för denna arkeologi är naturligtvis ifrågasättandet av det epistemologiska och ontologiska synsätt som kommer till uttryck inom den naturvetenskapligt orienterade processuella arkeologin.
I flertalet av de postprocessuella resonemangen betraktas kunskapen inte som vare sig kumulativ eller absolut till sin karaktär. I stället betraktas den som en kontextuellt och sociopolitiskt påverkad konstruktion, och som sådan ständigt föränderlig. Därmed förnekas också möjligheten av en helt värdeneutral forskning. Enligt detta synsätt finns det alltså inga färdiga pusselbitar att finna under myllan som skulle bära på något slags ursprunglig och beständig mening. Vår syn på forntiden uppfattas som en samtida konstruktion snarare än en rekonstruktion. Pusselbitarna konstrueras och tillskrivs sin samtida mening av den pusslande och tolkande arkeologen i enlighet med hans eller hennes världsbild, och alla metodologiska överväganden betraktas som en spegling av teoretiska utgångspunkter.
De postprocessuella sätten att förhålla sig till det arkeologiska studieobjektet, och till den tolknings-, förståelse- och kunskapsproblematik som är knuten till detta, är naturligtvis ingenting specifikt för arkeologin. Likartade resonemang och frågeställningar, vilka gränsar till postmoderna och poststrukturalistiska idéströmningar, återfinns idag (i vissa fall sedan årtionden) som allmängods inom ett stort antal humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner. På samma sätt som inom dessa ämnesområden har de postprocessuella resonemangen inom arkeologin ifrågasatts häftigt i vissa sammanhang, och den främsta anklagelsepunkten stavas föga överraskande: relativism. Det är därför viktigt att konstatera, att flertalet postprocessuella resonemang på ett allmänt plan faktiskt inbegriper en kunskapsteoretisk relativism, samtidigt som denna varken ska eller kan förväxlas med en moralisk relativism. Däremot kan man med all rätt vara kritisk mot den extrema subjektscentrering och närmast antropocentriska hållning som finns inbyggd i vissa postprocessuella perspektiv.
De postprocessuella anslagen reser således ett antal avgörande epistemologiska och ontologiska frågeställningar om relationen mellan dåtid-nutid, tolkat-tolkare, objekt-subjekt, metod-teori, manligt-kvinnligt, amatör-expert, vetenskap-samhälle och så vidare. De perspektiv som finns samlade under det postprocessuella paraplyet har också bidragit till att föra in ett brett spektrum av kunskapsteoretiska och ontologiska frågeställningar i de arkeologiska diskussionerna. Frågeställningar riktade inte minst mot innehållet i och konstitutionen av fundamentala begrepp som tid, historia och materiell kultur. Frågeställningarna tangerar även teman som arkeologin hittills negligerat, som de etiska aspekterna av den egna verksamheten och frågan om arkeologins inneboende politiska perspektiv och ställningstaganden. Arkeologin håller för närvarande på att breddas som en följd av ämnets orientering mot filosofiska och samhällsvetenskapliga resonemang, och i spåren av detta följer bland annat ett mera reflexivt och kritiskt ifrågasättande av de epistemologiska och ontologiska fundament som hittills styrt den arkeologiska verksamheten.
Den postprocessuella arkeologin har föga överraskande mötts av både misstänksamhet och motstånd även i Sverige. Främst från en rad etablerade arkeologer som menar att dessa anslag politiserar, relativiserar och ”filosoferar” arkeologin, och att detta på sikt kan skada ämnets vetenskapliga status. Mot detta kan anföras att den postprocessuella arkeologin tvärtom tenderar att stärka disciplinens vetenskapliga status genom att våga ställa basala epistemologiska frågor om förutsättningarna för arkeologisk kunskap. I detta sammanhang är det också angeläget att understryka att arkeologi är vad arkeologer gör, även om detta skulle strida mot de traditionella och stereotypa bilder som är knutna till ämnet och dess aktiviteter. Detta är dessutom själva essensen i – och garantin för – en fortsatt dynamisk utveckling av den arkeologiska disciplinen. Inom arkeologin borde det dessutom finnas ett givet utrymme för de epistemologiska och ontologiska frågekomplex som är centrala inom de postprocessuella strömningarna. Dessa handlar i första hand om komplementära och reflexivitetsskapande anslag, inte om en blodig uppgörelse med all hittillsvarande existerande arkeologi. Styrkan i resonemangen ligger inte i att de skapar en bättre förståelse av det förflutna, utan snarare i att de tydliggör de kunskapsteoretiska förutsättningarna för arkeologisk verksamhet och praxis.
Trots, eller kanske delvis tack vare, den massiva kritik och det oförstående som de postprocessuella perspektiven mött från delar av den etablerade arkeologkåren, kan resonemangen i dagsläget sägas vara väl förankrade vid de svenska universitetsinstitutionerna. Något som från och med slutet av 1980-talet visar sig både i kursplaner och i en stor mängd doktorsavhandlingar, böcker och artiklar vars resonemang är klart påverkade av den postprocessuella retoriken. I detta sammanhang är det dock värt att notera, att de postprocessuella resonemangen hittills inte haft något mer omfattande genomslag utanför universitetsvärlden. De kan därför, om man så vill, lätt avfärdas som teoretiska ”universitetsflummerier” som helt saknar relevans för arkeologins praxis. På ett plan är denna kritik naturligtvis befogad, eftersom stora delar av de postprocessuella resonemangen inneburit en teorifixering där man betraktat de metodologiska dimensionerna som helt avhängiga teorin. De postprocessuella resonemangen har därför många gånger brustit när de ställts inför de praktiskt orienterade resonemang och överväganden som anses centrala inom stora delar av kulturmiljövården och museivärlden.
I dagsläget kan man dock skönja en ökad vilja till reflexiv dialog och diskussion både inom och mellan olika arkeologiska verksamhetsfält (universitet, museum och kulturmiljövård). Möjligen också en växande insikt om att delar av de postprocessuella resonemangen även utanför universiteten kan bidra till utvecklingen och fördjupningen av den samtida arkeologin genom att nya frågekomplex appliceras inom ramarna för de traditionella verksamheterna. Det är värt att notera att den arkeologiska ansvarsmyndigheten Riksantikvarieämbetet för närvarande stödjer och driver ett antal praktiskt orienterade forskningsprojekt av reflexiv karaktär, där de aktuella epistemologiska resonemangen kommer till uttryck. Dessa resonemang, med sin orientering mot större öppenhet och pluralism, kan vara en tillgång inte minst då man diskuterar arkeologins offentliga roll och dess sätt att handskas med bilden av vår (för)historia. Utan tvivel kan de bidra till att olika överväganden av politisk, demokratisk och etisk natur blir föremål för en mera genomträngande diskussion och analys.


Hur gestaltar sig då den svenska arkeologins framtid, bortom stereotyper och ”kulturhistorisk processualism”? Tveklöst är det så att försöken att tvinga in arkeologins mångfasetterade källmaterial i rationella kontrollstrukturer på förhand är dömda att misslyckas. Detta samtidigt som de berättelser som konstrueras om dåtiden kanske säger mer om den samtida arkeologin och det samhälle där tolkningarna konstrueras än om det förflutna. Dessa förhållanden börjar bli uppenbara för allt fler arkeologer, och utan tvivel befinner sig de postprocessuella arkeologiernas reflexiva epistemologiska utgångspunkter mer i överensstämmelse med det arkeologiska källmaterialets mångtydighet och arkeologins samtidspolitiska dimensioner. Kort sagt, så fångar de postprocessuella resonemangen ämnets karaktär på ett mer övertygande sätt än de kulturhistoriska och processuella anslagen.
Arkeologin kan aldrig – hur gärna vissa utövare än önskar att så vore fallet – förvandlas till en strikt (natur)vetenskaplig disciplin som producerar absolut kunskap. Att låta poesi, intuition, känsla och politisk medvetenhet ersätta – eller åtminstone komplettera – den (natur)vetenskapliga rationaliteten och dess anspråk känns därför inte bara lockande utan även nödvändigt. Arkeologins vetenskaplighet består inte i myriader av fyndtabeller och ”säkra” värden utan snarast i ett accepterande av, och ett sökande efter, förhistoriens – likväl som samtidens – mångtydighet. Samt vidare av ett reflexivt applicerande av denna kunskap rakt in i samtidens kakofoni av kulturella yttringar, existentiella diskussioner och samtidspolitisk problematik. Dessa insikter måste dock leda längre än till ett konstaterande av, och ett abstrakt teoretiskt raljerande med, sakernas tillstånd. Det krävs i stället praktiska tillämpningar som avsätter sig i det samhälle som omger arkeologin, och här väntar omfattande uppgifter och till stora delar outforskade fält. I framtiden måste arkeologin således anpassas till den sociopolitiska verklighet som existerar i det samtida samhället, och i vilken arkeologin har att verka. Här kan en reflexivt och postprocessuellt orienterad arkeologi komma att delta i diskussioner relaterade till kunskapsteori, ontologi, ideologikritik, nationalism, existentiell identitet, etik, demokrati och mångkulturalism.
Arkeologins dolda epistemologiska resonemang, och deras spridning och verkan i disciplinens olika fält, är alltså – om man vågar sig bortom de förhärskande stereotyperna – ett spännande drama som i framtiden kan leda till konsekvenser långt utanför det arkeologiska fältet.

Publicerad: 2002-02-22

Köp Res Publica (Nedlagd)
Läs mer om Res Publica (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Res Publica (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA