Rafskinna

Jag ger expediten min skrynkliga posttalong. Hon granskar mig utvärderande, innan hon högtidligt överräcker ett stort paket. Det känns som att få nattvarden. Efter en veckas väntan på postväsendet har min digitala vardag slutligen blivit kött. Isländskt kött.

Jag springer hem. Jag tar trapporna i stora kliv. Jag fumlar med nyckeln. Jag sliter upp pappret. I köksbordskratern av emballage ligger de två senaste numrena av det isländska dvd-magasinet Rafskinna.

De är i vinylformat, i tjock papp. Överst på omslaget står namnet Rafskinna, och strax därunder det aktuella temat: Endurskoðun/Reflections. I det nedre högra hörnet är en dörr lämnad på glänt. Därinnanför skymtas en trappa som ringlar sig uppåt, bortåt. Allt är tryckt i guld.

Inuti vinylomslaget sitter en dvd, en cd och en stor plansch fästade med gummiband. Allt känns så rätt: ett videomagasin i en omsorgsfull förpackning, från det exotiska minilandet utan pengar, men med gejsrar och små hästar. Förväntansfull trycker jag in dvd:n i datorn. Sen blir allting bara konstigare och konstigare.

Namnet på tidskriften är hämtat från en liten inhemsk reklambyrå från femtiotalet, som långt efter nedläggningen hade kvar en stor skylt i centrala Reykjavik. Ordagrant betyder Raf elektronisk och Skinna pergament. Ovanför huvudet på en ny generation islänningar blinkade elektropergamentet mytiskt.

Första numret av Rafskinna kom sommaren 2007, och sedan dess har ytterligare två nummer publicerats. Rafskinna ska framgent ges ut tre gånger per år, med fokus på samtida isländska videoverk.

Det senaste numret, Reflections, inleds med en introduktionsfilm, där en hantverkare tar en paus i arbetet, käkar en macka och sedan somnar. En liten dansande man dyker upp i skärmens nedre del. Bilden bubblar till och som ur en dröm presenterar hantverkaren temat, innan han övertydligt blinkar med ena ögat. Skärmen bubblar till på nytt och han vaknar. Jag fattar ingenting.

Så fortsätter det. Reflections är späckad med märkliga videosnuttar. En gråtande man som lägger en krans på sin fars grav, den amerikanske rapparen Dälek som steker pannkakor, en isländsk bonde som berättar om hur han försöker bevara stanken av kobajs på flaska.

Merparten av filmerna är gjorda med en skakig handkamera. Och de ser ut därefter. Bilden är grumlig och pixlig, ljudet kommer och går. Allting känns väldigt hemmagjort, och det är högst oklart om det är pretentiösa konstnärer eller garvande högstadiegrabbar på andra sidan linsen. Eller om det är garvande konstnärer som bjudit in pretentiösa högstadiegrabbar.

Jag stirrar oförstående på skärmen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet faktiskt inte alls hur jag ska titta på Rafskinna. Alltmer desperat letar jag efter ingångar eller kopplingar till det övergripande temat. Förgäves.

150 minuter senare har jag sett femtiofem videoklipp. Jag byter skiva och sätter på det föregående numret, på temat hus. Det går i samma stil. Edward Droste från det hyllade brooklynbandet Grizzly Bear grillar kött och snackar skit, isländska poporkestern múm åker genom Reykjavik och snackar minnen, sex stycken inhemska batterister gör varsitt trumsolo.

Sen kollar jag på första skivan en gång till. Jag förstår fortfarande ingenting. Förmodligen är det inte särskilt mycket att förstå. Snarare tänker jag på Rafskinna som vårt decenniums motsvarighet till nittiotalets fotostatkopierade punkfanzine. Det är samma kreativa glädje, samma respektlöshet gentemot konventionella genrer och upplägg, samma ohämmade gör det själv-känsla. Det är samma undersökande blick som i besläktade dvd-magasin, som amerikanska Wholphin eller svenska UZI.

När jag slutligen ställer in de två vackra vinylomslagen i hyllan hänger en känsla kvar i mig: kulturtidskrifter är underbara. De struntar i tidens krav på tydliga definitioner och snabba slogans. Istället bejakar de det komplexa och skapar små frizoner där världen går att formulera på nytt.

Och kanske är det just så som man ska förstå temat Reflections. I Rafskinnas värld känns allting möjligt – varje tanke, varje udda reflektion får ta plats. Rafskinna är något av det märkligaste jag sett, men den gör mig glad.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2010-02-10