Ekologisk begravning

Ur Fältbiologen nr 3/07


Det finns en sak i livet som alla någon gång ställs inför – döden, vårt sista ekologiska fotavtryck.
 Hur vi än valt att leva livet så finns det i Sverige idag ingen möjlighet att själv välja i vilken utsträckning miljön påverkas när vi dör. För när det kommer till begravningar så finns det endast två alternativ. Antingen kremeras kroppen och blir till aska, eller så begravs kroppen hel i en kista två meter under marken.


Men ett nytt alternativ är på väg. År 2005 godkände regeringen en försöksverksamhet med frystorkning, så kallad promession, ett alternativ till kremering och jordbegravning.


– Promession bygger på en kombination av olika tekniker som förbereder kroppen för en naturlig förmultning till skillnad mot vad som sker i dag, säger initiativtagaren och biologen Susanne Wiigh-Mäsak.
Kortfattat kan man säga att detta sker genom att man sänker ned kroppen i flytande kväve, något som gör kroppen så skör att den sönderfaller genom mekanisk vibration till ett organiskt pulver. Efter torkning begravs sedan stoftet 50 centimeter under marken där det förmultnar och förvandlas till jord inom ett år.


Huvuddelen av promessionen består av kryoteknik baserad på flytande kväve; en biprodukt från syrgastillverkningen. Syrgas som sjukhus över hela världen använder sig av. Vid tillverkning av ett kilo syrgas bildas fyra kilo kvävgas. Gasen används idag bland annat inom livsmedelsindustrin som skyddsatmosfär, till frysning, däckåtervinning och till att avlägsna målarfärg.

Det finns fyra stora gasbolag i hela världen som tillverkar syrgas och alla fyra är väldigt intresserade av nya användningsområden för kvävgasen då den ständigt produceras.

Själva nedfrysningen går till så att kroppen fryses ned i en enkel spånkista ihoplimmad med miljövänligt lim. Kistan är densamma som kroppen ligger i under bårtäcket eller innanför ädelträfodralet på begravningen, samma sorts kista som vid en kremering. Efter nedfrysningen som tar ett dygn förs kistan med kroppen in i promatorn. Det är här det flytande kvävet kommer in i bilden. Temperaturen sjunker till 196 grader under 1-2 timmar. En nedfrysning som gör kroppen och kistan så skör att de efter en mekanisk vibration på mindre än sextio sekunder sönderfaller till ett pulver.

Det som drar mest energi under hela promessionen är den vakumbehandling på 12 timmar som torkar pulvret. En torkning som är nödvändig för att hanteringen av kroppen skall bli hygienisk genom att förhindra dålig lukt och göra bakterier och virus inaktiva.

Både Fonus och Svenska Begravningsbyråernas Förbund har tagit avstånd från Promession. De kritiserar metoden för att vara både energikrävande och våldsam. Susanne bemöter kritiken:

– Tanken med Promessionstekniken har aldrig varit att den skall vara mindre energikrävande. Den energiåtgång som går åt är jämförlig med den energimängd som går åt vid en kremering. Det vill säga samma mängd energi som det går åt att bo kvar hemma i några dagar. Och jag anser att det for lov ta denna energimängd för att personen skall få ett bra slut. Jag kan även tillägga att det enligt en engelsk undersökning, är begravningsgästerna som kommer i bil som utgör den största energiåtgången under en normal begravning.

Susanne fortsätter att bemöta kritiken mot att tekniken skulle vara våldsam med att säga att kritikerna refererar till tekniken som får kroppen att sönderfalla.

– Denna vibration skapas av en så kallad powerplate, samma platta som används för att stimulera muskler. Jag har valt den då det för mig är den värdigaste och mest hygieniska metoden.

Ett annat problem som tagits upp är att smittorisken skulle vara högre då kistan efter en Promession endast grävs ned 50 centimeter under markytan. Socialstyrelsen intygar dock att det inte innebär någon ökad risk för smittospridning. De dementerar även riskerna med att djur skulle kunna gräva upp stoftet.

Susanne och hennes företag Promessa AB har tagit patent på hela metoden för promession. Detta innebär att alla som ansöker om att få bygga ett promatorium måste följa de regler som Promessa AB satt upp kring begravningsmetoden. Det gäller allt ifrån att endast använda miljövänliga rengöringsmedel inne i promatoriet till att inte använda några bekämpningsmedel eller konstgödning på kyrkogården.

– Hela det här begravningssättet bottnar i en djup biologisk kunskap. Genom patentet och reglerna tvingar vi uppköparna att genomföra alla steg kring begravningen på ett miljövänligt sätt. Vi har dessutom tagit patentskydd på stoftkistan i sig självt för att man inte skall råka ut för misstaget att ta vilken kista som helst, eller en låda av papper tillexempel. Något som skulle haverera hela nedbryttningsprocessen.

Vid Promession är graven en halv meter djup. Ett 10 centimeter tjockt jordlager läggs i botten, därefter sänks en ny kista ner och begravs under 20 centimeter luftig jord.

Denna kista är 20 centimeter hög och tar upp cirka en kvadratmeter. Kistan består av stärkelse från ekologisk majs och/eller potatis och stommen är konstruerad av ett järnskelett som fungerar som ett mineraltillskott till jorden då det sönderfaller.

– Kistan behövs för att det handlar om människor, säger Susanne då jag frågar henne varför de använder en sådan. Hon menar att det handlar om värdighet.

– Hade det varit en ko hade jag harvat ner pulvret i jorden, säger hon. Men nu handlar det om människor och då bör man handla med värdighet.


I praktiken kommer de första människorna förmodligen att frystorkas redan inom ett år. Detta då man vid Jönköpings krematorium planerar att ta en anläggning i bruk så fort man utvärderat testanläggningen som provas utanför Göteborg under vintern.

– Under förutsättning att allting fungerar som det ska, och att ett beslut tas hos länsstyrelsen så planerar vi att ta emot en anläggning under 2008, säger Göran Rundqvist som är projektledare för promessionstekniken inom svenska kyrkan och ansvarig för anläggningen på Jönköpings krematorium.


– Jag befarar dock att det kan ta längre tid då det handlar om en kommunal upphandling, vid sådana har en tendens att dra ut på tiden. 


Om det går enligt planerna så innebär promatoriet i Jönköping att det kommer bli möjligt att begravas på ett, enligt Susanne Wiigh-Mäsak, mer ekologiskt hållbart sätt redan inom ett par år. Samt även ett steg närmare en revolutionerande miljöfärbättring världen över.


– Den teoretiska marknaden är hisnande, säger Susanne. Uppemot två procent av jordens sex miljarder människor dör varje år. Det blir 120 miljoner människokroppar om året som behöver någonstans att ta vägen.
I Sverige avled år 2006 cirka 91 000 personer. Ungefär 70 procent av dessa kremerades och begravdes i urna eller ströddes ut i antingen minneslund eller på enskild plats. De återstående 30 procenten jordbegravdes.


På Svenska Kyrkan har det inte gått att få tag på någon som kan prata om förmultningsprocessen. På deras hemsida står följande att läsa: ”Vid en jordbegravning sänks kistan med den avlidne ned i en grav i jorden för att förmultna”. Enligt Susanne Wiigh-Mäsak är inte förmultning något att tala om under en vanlig jordbegravning i kista.

– Två meter under marken, på det djup där kistorna begravs, saknas det syre som är en av förutsättningarna för att en förmultning skall äga rum. Men trots att vi med dagens kunskaper vet att det behövs syre för att någonting skall multna, så begraver vi de döda på ett djup där syre saknas. Vi utsätter därmed de döda kropparna för en förruttnelseprocess.



– Det är syrebristen i kombination med storleken som gör att kroppen inte förmultnar vid en vanlig jordbegravning, säger Susanne. Med så stora kroppar som vi människor har så startar det alltid en förruttnelse om vi inte först sönderdelas till mindre delar så att syret kan komma åt alla kroppens delar.

– Det är alltså viktigt att komma ihåg att det frystorkade pulvret skulle ruttna på 2 meters djup på grund av att syret saknas. Detsamma gäller för en kropp som ligger ovan jord eller i de övre jordlagren med hög tillgång av syre. Trots den höga syrehalten ruttnar kroppen eftersom kroppen är intakt. Det räcker alltså inte med det ena eller det andra. Förmultning av en död människa kräver en kombination av sönderdelning av kroppen, syrerik jord samt mikro- och makroorganismer. Därför ser jag promessionen som ett modernt och etiskt sätt att omvandla kroppen till mindre beståndsdelar för att få den att förmultna och återgå till kretsloppet.

Susanne berättar för mig om en norsk präst hon träffat några år tidigare. Han frågade henne om hon hade någon aning om vad det betydde för honom att ha sagt fel i hela sitt liv som präst. "Av jord är du kommen, till jord ska du åter varda". En annan präst som hon talat med berättade att han skämdes. Att man som präst, efter 7 års utbildning inte fått någon utbildning i vad som händer efter begravningen från en biologisk synvinkel.

– Människan är toppen på ett isberg av allt material vi plockar ut ur jorden. Jag anser att vi måste börja med människan för att skapa förståelse för varför vi till exempel behöver kompostera och återvinna. Det är lättare att förstå och ställa sig positiv till kompostering och återvinning för annat organiskt material om det är någonting som man gör med sina nära och kära efter att de gått bort.

Susanne avslutar med att säga att hon tycker att det är ett systemfel att inte återgå till jorden efter att vi dör.

– Men visst, hade det handlat om en handfull människor på jorden hade det inte varit något problem. Men nu är vi sex miljarder människor – och då spelar det roll.

Jennie Wadman

Publicerad: 2009-05-25

Köp Fältbiologen
Läs mer om Fältbiologen i katalogen
Fler artiklar knutna till Fältbiologen
Fler tidskrifter i kategori NATUR & FORSKNING
Fler tidskrifter i kategori FÖR BARN & UNGDOM