Mitt på arenan

– cirkusdikterna hos Martialis

Ur Aorta nr 16 – denna text vann Sveriges essäfonds pris 2007

»Vi blev foragtelig kaldt Dekadenter, vi opptog det kun som et Krigsnavn – paa trods...«
(Paul Verlaine, i Sophus Claussens »Antonius i Paris«, 1896)


En tidig modernitet, i Familjen Flinta-omgivningar, kännetecknar den romerska kejsartiden. Fastän, förstås, utan elektricitet eller gaslyktor har huvudstaden höghus, gallerior och supermarkets. Den dekadenta perioden kom att vara betydligt längre än de republikanska dygdernas blomstringstid, i det till synes ändlöst utdragna förfall som kanske är livets eget. Man var som vi är, sensibla, kultiverade, reflekterande, med en blind fläck på ögat för den egna kulturens grymhet. Och att en krigstriumferande stormakt och dess allierade samtidigt upplever en behaglig förflackning innanför de egna stadsmurarna, förvånar nog inte oss sentida.

På husväggarna limmades handmålade reklamaffischer, vid bäddarna flammade små sovrumslyktor intill samlagsställningen »Sovande Tjuren« (Horatius’ benämning). Man flockades på badhusen, männen nakna, kvinnorna i knälånga simbyxor. I Pompeji-pelargångens offentliga toaletter satt upp till hundra människor på lång rad. Gamblers kunde kapplöpningshästarnas stamtavlor utantill, och de rika anställde privata frisörer. I en dikt varnar Propertius sin Cynthia för att färga håret »aldrig-skådat-blått« och Ovidius konstaterar att alltför många hårfärgningar håller på att göra väninnan skallig. De fattigaste åt ett slags vattengröt, och de rikaste ostronfylld grislivmoder och fyllda indiska papegojor. Folk från alla världens hörn, av tre världsdelar, blandades på gatorna.

När den efter-augustinska kejsartidens främste poet Martialis (om man inte som jag föredrar Juvenalis) anländer till Rom från den iberiska provinsen är han ung och pengalös. Han flyttar in i ett kyffe på tredje våningen, försöjer sig man vet inte hur, troligen efterhand som så kallad klient till någon patronus, vilka han uppvaktar med tackdikter, och ligger om nätterna förmodligen – om man ska tro Juvenalis något senare beskrivningar – och lyssnar sömnlös efter tecken på ras, i de fallfärdiga hyreskasernerna. Ingen kan ha anat att han var på väg mot en socialt lysande uppåtbana.

Vändpunkten kommer när han är i 40-årsåldern, och i trängseln av unga poeter som författarskolorna, förlåt, retorikskolorna spottar ur sig, lyckas skaffa sig beställningen att skriva en svit epigram till invigningen av den propagandamässigt viktiga Flaviska Amfiteatern (som vi kallar vid dess medeltida benämning Colosseum). Om hans föregående ungdomsdiktning var mer eller mindre än genomsnittlig vet vi inte, den finns på sin höjd indirekt bevarad. I sin senare diktning gör han sig själv rolig över att förläggare alls gjorde sig besvär med att utge jypplingen. Martialis första bevarade diktverk är istället just de nämnda cirkus-dikterna, Liber Spectaculorum, eller Liber de Spectaculis, med dess inledande arkitektoniska hyllningar och framlyftande av den flaviska dynastin.

Flaviska Amfiteatern – eller Amphitheatrum Caesarum, det namn den nog varit känd vid för Martialis samtida – invigs av Kejsar Titus år 80 e. kr. under hans endast tvååriga regeringstid. Efter att som general ha varit ansvarig för det nedrivande av Jerusalem som endast efterlämnade »Klagomuren«, och med Vesuvius aska ännu hängande i luften, hade Titus’ kortvariga kejsarskap sammanfallit med färdigställandet av Amfiteaterns tredje och fjärde avslutande våningar. Triumfen i detta var stor då anläggningen kunde ta rekordartat hela 60.000 åskådare. På bysterna ser Titus ut som en nyrik norrman, halvt byggherre, halvt slaktare. Festspelen varar i hela 100 dagar, med ett överfyllt program. Man har beräknat att bortåt 50.000 djur, varav många exotiska, hinner dö på arenan under dessa månader. Civilisationen har nedkämpat det vilda. På spelens allra sista dag bryter Titus samman och gråter öppet. Man vet inte varför.

Martialis epigramsvit publiceras, förefaller det, först året efteråt. Då har Nero varit död i tolv år och Titus har just avlidit efter att ha ätit fisk som hans bror, den blivande kejsaren, har låtit förgifta. Den amerikanske forskaren, Harvard-professorn Kathleen Coleman har fört fram teorin att Titus, som liksom Nero var starkt kulturintresserad och också skrev egna dikter, kan ha tagit direkt del i diktverket med synpunkter på motiv och innehåll. Liber Spectaculorum har även tidigare ansetts okaraktäristisk för Martialis, men endast fragment har överlevt. Drygt tvåhundra rader, vilket k a n ha utgjort en knapp hälft av orginalets omfattning.

Den färdiga boken föreligger således först under det första regeringsåret till efterföljande kejsar Domitanus. Utgivningen ger Martialis bekantskaper bland alla de värsta kejsarslickarna, som börjar ansamlas. Däribland skådespelaren Paris, för vars skull den yngre poeten Juvenalis senare drivs i egyptisk förvisning under Domitanus’ polisiära regim. Martialis är däremot alltid ytterst försiktig med att kritisera kejsardömet, och ska komma att mottaga allt förnämligare utmärkelser. Det bör ha krävt en skicklig balansgång, hela miljön kryllade av angivare. Även Domitanus var poesiintresserad, och höll ett vakande öga på litteraturen.

Cirkusspelen erbjöd stora variationer; fäktarspel, djurstrider, och också sjöstrider genom den vattentillgång som Neros dammanläggning efterlämnat sig. Till morgonprogrammet hörde djurfäktningarna, djur emellan eller mot så kallade venatores, djurkämpar, med jaktspjut i händerna, eller boxare med caestus, ett kombination av boxhandske och knogjärn. De högre rankade gladiatorspelen tillhörde eftermiddagen. Även kvinnliga gladiatorer förekom, och även som bestiarii. När Martialis i Liber Spectaculorum beskriver kejsar Titus’ hundradagars festspel så är det de nyintroducerade sjöslagen till trots, att döma av fragmenten, framförallt djurstriderna han upptas av. Epigramversformen bidrar till en plastisk, skulptural framtoning åt striderna – mellan tjur och noshörning, björn eller vildsvin mot venatore, tiger
mot lejon osv.

Debutverket Liber Spectaculorum upptäckte jag själv som ett slags debutant, i de sena tonåren. Det fragmentbyggda diktverket, med de 18 epigram jag hade tillgång till, tycktes mig närmast som en broschyr, ett fotbollsprogram. Djurkamperna är måleriska och suggestiva, kombinationen av så sammanhangslösa djurarter verkade på mig lika överraskande och underfulla som de måste ha gjort för tvåtusen år sedan. Samtidigt efterlämnade dikterna en dålig smak i munnen. Var inte detta statskonst, likt hemstadens officiella modernism-fresker eller snarare som en tidig motsvarighet till Leni Riefenstahl på olympiad? Ja, frågan var om dikterna kunde ses som uttryck för en naiv ursprunglighet, likt den forngrekiska, eller om de var att betrakta som en likaså vulgär motsvarighet till statskonsten under Tredje riket?

En rest av barnslighet vidhäftar fortfarande min läsning. Vem tror ni vann, noshörningen eller tjuren? Jo, just det: »O, hur ryslig han störtade fram, hur eldad av vrede!/ Tjuren var lätt som en boll för dess ofantliga horn..« (Gustav Risbergs tolkning, 1826). Lekfullheten sätter man eventuellt i halsen – ivartfall om man inte råkar tycka att Arnold Schwarzenegger är det festligaste man kan se på filmskärmen – inför den epigramatiska skildringen av hur en kriminell avrättas utstyrd som Orfeus, genom att kastas åt en björn. Den dödsdömde har troligen iklätts toga och utrustats med en lövkrans och en lyra i handen. Vi erinrar oss också hur den tekniskt nymodiga arenan var utrustad med ett invecklat system av luckor och hissanordningar. Till detta diktade Martialis: »Jorden öppnade sig för en björn, klar till att attackera Orfeus/...Hon kom från Eurydike«. I en annan regisserad scen på arenen, och därtill i ett annat av epigrammen, så antyder en kvinnlig slav, eller eventuellt mer än antyder, sex med en tjur, illustrerande myten om Parsiphaë. Enligt Suetonius landade en uppskickad utklädd »Ikaros« för nära kejsarens loge och nedstänkte honom med blod.

Dessa scener – mytiska charader har Cathleen Coleman kallat dem – blir förstås obegripliga om man inte håller i minne romarrikets beroende av och ständiga refererande till grekisk kultur, efterhand alltmer postmodernt ironiskt och distanserat. Hela »fotbollsprogrammet«, en merpart av epigrammen i Liber Spectaculorum, är i en kulturell citatteknik baserade över grekiska myter och djursagor. Krigsfången som slits ihjäl av en björn blir i en snarast taskig ton kommenterad av Martialis i hur fången då »likt Daedalus, nog önskar sig vingarna åter«. Man kan finna skämtet platt, men hur pass rolig är Clintans i biosalens munterhetslockande replik »Do you feel lucky, punk?« utan en hög grad av samförstånd i en omfattande serie kulturella koder? Så här lång tid efter min första läsning ser jag tydligare hur dikternas retoriska figurer ofta överröstar deras poetiska kvaliteter. Mindre, kanske, genom deras hyperboler, än genom deras ständiga och hyllande hänvisningar till kejsarmakten. Vad är väl pyramiderna eller Dianas tempel mot Caesars amfiteater, kan det frågas i en konstrikt uppbyggd dikt. Eller amfiteatern som liknas vid en mun för »folkens gemensamma språk«. Det låter som en metafor för Hollywood. Samlande värden iscensätts på arenen. Rom blir till världens centrum, i nuet men också i historien. Den enda historien, och historieskrivningen.

Panem et circus. Redigerat våld vid imperiets gränser, och elegant regisserade och ritualiserade mord på hemmabion. Välbekant, dräggen på toppen. Välbekant, horden på gatan. Liksom vid läsningen av Juvenalis är det hos Martialis lätt att känna igen sig i det gamla Rom. Det är egentligen bara att flytta in.

Del II – samtal med Catullus

– Gaius Valerius Catullus, det var din självmedvetna förhoppning att bli läst i ett sekel, plus uno maneat perenne saeclo. Att jag själv nu kunnat läsa dig, tjugoen sekel efter din död, kan jag tacka två omständigheter för. Den ena är att kopior av ditt verk övervantrades i Gallien, vilket till platsen nog förvånar dig. Den andra är att du var min latinlärares ensidige favorit. Dina dikter är sig lika. Får jag tro. Men det mellanliggande tidsspannet är enormt. Tiden ger sig främst till känna genom vad den förstör. Du är som den ensamme överlevaren från ett koncentrationsläger (vilket är en slags saltgruva eller en galärroddartillvaro). Av hela din Callimachus-beundrande vänkrets är det bara du kvar.

– Käre läsare, jag förstår inte helt. Du har ej läst Cinna, hans »Zmyrna«, ej läst Licinius... Licinius Calvus? Deras dikter finns inte?

– Ingenting. Och jag kan tillägga... om du först vill sitta ner... att Sapfo är i stort sett borta. Inte en hel dikt av Archilochos finns kvar. Nepus världshistoria försvunnen. Och Cornelius Gallus – han tog sitt liv – ingenting bevarat av den erotiska elegins grundläggare. Medan i stort sett varje rad du själv hann skriva, efter badhuset och före middagen, har bevarats.

– Hade Clodia Metelli vetat detta så vill jag tror att hon hade bedragit mig mindre ofta.

– Du menar dina dikters »Lesbia«. Cicero gav henne ett förfärligt eftermäle, och hängde ut henne i rätten som en incestuös sextokig vandringpokal, ett billigt stycke som giftmördat sin make, varpå han kallar henne »Palatinens Medea«.

– Det tycks mig som om jag redan fått min hämnd på den store retorikern, genom din latinlärares val... Efter tjugoen sekel, eller hur du sade, så är man förnöjd med att ha överlevt som den som älskade Clodia, hellre än som den vilken hatade henne.

– Odi et amo. Jag har förresten sedan alltid föreställt mig henne som blondin.

– Hennes hår var nötbrunt, brunt som mogna hasselnötter. Om morgnarna liknade det en höstlig skog. Hon stoppade ner mig i sin säng när jag blev sjuk i feber, vilken läkare hade gjort det? Jag bröt med henne, hon välkomnade mig tillbaka, sådan var Clodia. Hon var tio år äldre än mig, och besatt stora kunskaper, därtill mindre beskäftiga kunskaper än dina, O sentide läsare. Jag vill inte säga mer.

– Mina kunskapers omkrets motsvarar förstås dina kunskapers omkrets, oavsett innehåll. Också jag har älskat Lesbia. Inte din Lesbia, självfallet. Men det är läsarens fördel att få behålla sina hemligheter.

– Poesin är en lära om mått och vikt. Ändå är nog lyckans mått det måttlösa. En måttlöshet som blir till ens enda skydd i dikternas indiskretion. Utlämnad är man oavsett. Hur skyddar sig livet mot döden, jo, genom att hålla dödsdagen fördold. »Tusen kyssar, så hundra,/ så tusen till, hundra till,/ så ytterligare tusen, så hundra«. Har du tappat räkningen? M.M.M.M.M.M.M, många, myriad, sötma av sjö och sälta av hav, vidsträckt horisont, fri andning... Fast helt till sist – men du förstår mig nog inte – har man inga hemligheter.

– Jag har tappat tråden, och går tillbaka till mitt frågeformulär: Du kom från Verona, liksom Romeo Montague. Gjorde din militärtjänst i Mindreasien, vid samma ort där Ovidius senare dog i landsförvisning, och gjorde dig i huvudstaden ett namn på smarta kommentarer i dikt och sällskapsliv, likt en Oscar Wilde. Och som Baudelaire gillade du att chockera. Det kan också sägas att ditt idiom är glasklart och dina dikter omedelbara och nära som hud eller kondens mot en spegel. Vad är... hemligheten bakom din poesi? Ge oss ett råd!

– Mycket av det du säger är konstigt, sentide. Men hemligheten är: lev, lev medan du skriver, läs upp dikterna högt, skriv kortfattat, var noggrann, skit i samhället, älska poesin som du älskar en kvinna (eller en pojke), och framförallt: var inte tråkig.

– Det är svårt att inte känna sig en smula ansträngd. Du är för oss, mer än en romersk poet, du är skaparen av romersk poesi, du och Lucretius. Hälften hade du förstås från grekerna, och olikheten föds väl också delvis ur de två språkens olika diktioner. Men i princip: du är originalet, början.

– Men du misstar dig, i din eftervärld. Har ni ingen humor, våra komediförfattare, Plautus, Terents etc. Ennius, även om jag medger att jag kallade hans verk för dasspapper. Och satiriker, Lucilius etc. Vi hade också en femhundraårig grekisk tradition bakom oss, jag älskade att översätta grekisk poesi. Det du kallar begynnelse var isåfall snarare en Annan cykels vändpunkt.

– Jag vänder och vrider på dina dikter. Du har ett slags cool, sval, perfekt avvägd smak (förstås inte att sammanblanda med den »goda smaken«). Också när du blir grov, grovheterna har sin balans innanför dikterna, epigrammen, de väger jämnt... i sitt sammanhang.

– Tack!, när du smickrar mig blir du mer intressant att lyssna till.

– ...En efterföljare, du känner inte honom, Martialis, har inte det där, han slår ofta över, det plumpa förblir endast plumpt, en kejsartidens man. Han är »bara« en god författare. Det är förunderligt, dina dikter är helt genomskinliga, latinet glasklart, raderna avvägda, går in i
varandra som korsstygn, bildspråket sparsamt men befriande, förlösande. Det är en ordhållning som gör din dekadenta livshållning mindre dekadent.

– Verkligt dekadent är väl att anpassa sig till samtidens grå dekadens, utan förflutet, utan höjdpunkter, utan drömmarnas och lustens guldålder. Poesin försöker återinföra tingens reella vikt – ädelstenar har sin, blommor sin, skit sin. Dikten blir på så vis jungfrulig, i en rosenfingrad gryning. Poesin, skulle jag önska säga, plockar fram en annan måttstock än ekonomin och juridiken, som den i sina måtthåll likväl kan visa släktskap med. Om det galliska kriget är långt borta eller väldigt nära beror på diktens ämne, och ett närliggande motiv förnekar inte nödvändigtvis det mer avlägsnas relevans och verklighet, inte heller om detta ej är uttryckligen nämnt.

– Du tycks mig ändå mest ha varit intresserad av kärlek och vänskap, av att leva ditt eget liv. Och det är väl ett klokt val för en man som endast skall komma att bli trettio år gammal. Men man ser likafullt politiken skymta i bakgrunden av ditt landskap: »Nonius med sina vårtor sitter som curul,/ Vatinius svär falskt vid sitt konsulskap:/ Vad är det Catullus? varför vänta med att dö?« Ja, quid est, Catulle?

– Är det då annorlunda hos dig, du känner ej mutavslöjanden, ej politiker värda sin vikt i lort, du ser ej den högst ovärdige stiga till maktens tinnar?... Ger du innehållet i ditt privatliv de riktiga proportionerna så kommer – efterföljande skalan – de stora händelserna och det politiska livets eventuellt stora män även de att finna sitt rätta mått. En sann konstnär-poet kan inte ljuga, han blir själv som ett träd eller en sten, en del av tingens värld. Och den enes förgrund är den andres bakgrund. Caesar blir liten som en myra – sedd på långt håll.

– Du tålde inte Julius Caesar. Under dina år ännu mest en politiker på väg upp: »Inte alls angelägen, Caesar, att placera mig väl hos dig,/ inte heller att få veta om du är vit eller svart.«

– Ej angelägen. Poeten gör sig till en sten eller ett träd. Läsaren tar med hans bok, sätter sig på en sten, eller under ett träd. Så skall man se att de naturliga proportionerna återvänder. Politikern, för att nå toppen, måste blanda sig med de lägsta för att sedan höja sig genom att rida på deras rygg. Är det då annorlunda hos dig, du som lever?

– Åh, det vet jag inte om jag lever. Men du Catullus, du lever.

Publicerad: 2007-10-02

Köp Aorta (Nedlagd)
Läs mer om Aorta (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Aorta (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA



Annons:

Senaste nummer:

2018-10-10
Pralin Magasin 1 2018
Amnesty Press 3 2018

2018-10-09
Tidig Musik 3 2018

2018-10-07
Medusa 3 2018

2018-10-05
Akvarellen 3 2018
OEI 80-81 2018

2018-10-04
Glänta 2 2018

2018-10-03
Världshorisont 2 2018
Världshorisont 3 2018

2018-10-01
Världshorisont 1 2018

2018-09-29
Kuba 3 2018

2018-09-25
Med andra ord 96 2018
Populär Astronomi 3 2018

2018-09-17
Parnass 3 2018

2018-09-14
Scandia 1 2018

2018-09-12
Opera 4 2018
UtställningsEstetiskt Forum 4 2018
META H - historiskarkeologisk tidskrift 2018

2018-09-06
Accent 5 2018

2018-09-05
Signum 6

2018-09-04
Historisk tidskrift 2 2018

2018-09-02
Punctum saliens

2018-09-01
UtställningsEstetiskt Forum 3 2018

2018-08-29
Konstperspektiv 3

2018-08-28
Omkonst v 35 2018

2018-08-27
Walden 9-10 2018

2018-08-19
Haimdagar 3-4 2018

2018-08-13
Karavan 2 2018

2018-08-12
Populär Poesi 36
Populär Poesi 37
ponton 2 2018

2018-08-06
Glänta 1 2018
Medusa 2 2018
Hjärnstorm 132 2018

2018-08-05
Akvarellen 2 2018

2018-07-14
Bildkonstnären 2 2018

2018-07-12
Arkitekturtidskriften KRITIK #37
UtställningsEstetiskt Forum 2 2018

2018-07-05
Amnesty Press 2 1018

2018-07-04
Tidskrift för Politisk Filosofi 1 2018

2018-07-01
Kritiker 47 2018

2018-06-30
Populär Astronomi 2 2018
Divan 1-2 2018

2018-06-26
Lira Musikmagasin 3 2018
Galago 131 2018
Bild & Bubbla 215 2018

2018-06-25
Signum 5 2018
Fjärde Världen 2 2018
Nordens Tidning 2 2018

2018-06-24
C´est Bon Anthology 40-41 2018

Äldre resuméer