blyertsteckning: lakan som hänger på tork

Min pappas världskarta

Ur Hellenika #111-112 – denna text nominerades till essäpriset 2005


I Grekland föddes min pappa under brinnande världskrig. Ett av min pappas första minnen är av ett sargat Thessaloniki i lågor. Från hustaket på Ärkeängelns gata såg han hur bombräderna hade satt sina spår i Makedoniens beprövade huvudstad. En stad som blev grekisk först 1912, drygt sjuttio år senare än övriga Grekland. Den engelska diktaren Lord Byron eller Lordos Byronas som han vördnadsfullt kallas av grekerna hann inte skriva lyrik om Thessalonikis befrielse från turkarna. Men han hyllas ändå som en hjälte. Strax nedanför min pappas hus ligger en gata uppkallad efter den unga romantikern, för övrigt alldeles i närheten av ”odos Olof Palme”. Thessalonikis invånare glömmer aldrig en vän.

Pappa var två år när Grekland ockuperades av tyskarna, med god hjälp av nazivänliga bulgarer och italienare. Den uppblåste diktatorn Mussolini hade initialt på egen hand försökt kuva grekerna men misslyckades fatalt. Många tunnklädda och illa förberedda italienska soldater fick sätta livet till i de snöklädda epireiska bergen nära Albaniens gräns. Min farfar Nikolaus var en av de grekiska infanteristerna som slogs för sitt lands självständighet och frihet. Lyckligtvis befann han sig aldrig i full strid och behövde därför inte döda någon.

Många historiker menar att grekerna i och med Italiens patetiska ockupationsförsök visade övriga Europa att det gick att stå upp mot de fascistiska krafterna. Tyvärr varade det inte så länge. Pappa såg snart sin hemstad ockuperad och förödmjukad av just dessa. Även från Thessaloniki skickades grekiska judar i tusental till förintelseläger i Polen och Tyskland. Min farmor Fotini såg sin judiska väninna Sterina för sista gången. Hon som så charmigt blandade spanska, hebreiska och grekiska beroende på vem hon talade med. Sterinas judiska kvarter tömdes på människor precis som i andra europeiska städer. Många grekiska judar blev förledda och trodde att deras levnadsöde skulle förändras till det bättre men istället fylldes tågvagnar med Auschwitz och Birkenau som ändstation. Större delen av Thessalonikis 60.000 judar deporterades och kom aldrig tillbaka.

En gång i tiden kallades Thessaloniki för moder Israel av sina tacksamma judiska invånare. Under det Osmanska rikets glansdagar flyttade många judar till Saloniki för att få en religiös fristad. ”Los Reyes Catolicos” Ferdinand och Isabel i Spanien ställde sin judiska befolkning inför ett ultimatum: konvertera eller gå i exil. Många valde det senare och hamnade så småningom i det Osmanska väldets händer. Kalifatet var ännu inte ”en sjuk man i Europa” utan snarare en imponerande, och för många européer skrämmande maktfaktor. På grund av sitt spanska, andalusiska ursprung gick judarna under benämningen Sefardium.

I slutet på 1800-talet beräknas judarna vara 70.000 och utgjorde nästan halva Thessalonikis befolkning. De sefardiska judarna acklimatiserade sig snart i den nya miljön och tog Thessaloniki till sina hjärtan. Judar har ofta i sin utsatthet varit tvingade att i diasporan bryta upp och börja om. Pesachmåltidens ständiga önskan om att fira påsk nästa år i Jerusalem var ännu mycket avlägsen.

De ladinotalande judarna blev snart en naturlig och synlig del av Salonikis stadsliv (eller Selanik som turkarna kallade staden) och under sabbaten upphörde den annars så livliga kommersen för en stund, och folk sökte sig till någon av de många centrala synagogorna. Utöver de sefardiska judarna fanns också judiska församlingar som härstammade från antiken. I apostlagärningarna dokumenteras dessa under aposteln Paulus besök i Thessaloniki. Den stora branden 1917 ödelade dock stora delar av centrum och judarna drabbades hårt. Över 2000 judiska byggnader förstördes och många förlorade sina hem. Min farfars skrädderi låg mitt i det judiska kvarteret. Många av hans medarbetare och konkurrenter var av judisk börd.

Under ockupationen rev och vanhelgade nazisterna den judiska kyrkogården där hundratusentals låg begravda. Man nöjde sig alltså inte med att deportera dem till dödsläger utan försökte också radera ut det judiska minnet. Idag är ironiskt nog Aristotelesuniversitetets filosofiska institution byggd ovanpå gravarna. Studenter passerar obekymrat förbi, aningslösa om vad som döljer sig under deras fötter. De känner inte till alla de människor från Al Andaluz som satte ett sådant avtryck på Greklands andra stad. Idag finns mycket lite av det judiska kvar. De utgör inte mer än 2000 människor totalt, varav de flesta är äldre.

Judarnas livsöde har alltid fascinerat mig på djupet. I min barndoms frikyrkosöndagskola fick jag på flanellografen (dåtidens dataspel) följa de bibliska gestalternas spännande öden och de blev en del av min hjälteskara. När andra barn lekte med cowboys och indianer var mina hjältar stället Moses, Josef, och Daniel. Mina idoler var varken transformers eller Ninja turtles utan snarare patriarker och profeter. Skurkarna i mitt Pantheon var Potifar, Farao och Nebukadnessar.

När jag som sextonåring vistades i Sydamerika och Grekland under ett år slukade jag böcker om judarnas historia. I min längtan hem till Sverige identifierade jag mig med judarna i förskingringen så som Moses Maimonidis i Spanien, Mendelssohn i Tyskland och Theodor Herzl i Ungern. När jag senare under detta år anlände med båt från Pireus till Haifa var jag otroligt förväntansfull. Jerusalem som stad gjorde stort intryck på mig och jag drabbades liksom många andra av stadens mystik och suggestiva religiositet. Den upphöjda heliga staden fullständigt osade av andlighet och historik. När jag sedan efter en månads vistelse i Israel återvände till Grekland och min pappas barndomshem var jag inspirerad att gräva där jag stod. Det blev viktigt för mig att söka mina grekiska rötter. Hur var det för min pappa att växa upp? Vilken bakgrund hade min farföräldrar?

Jag har ett kort på mitt skrivbord som jag ofta tittar på. Jag och farfar sitter tillsammans i en tidstypisk grön plyschsoffa. Jag ligger med mitt huvud mot hans trygga axel och han lutar sitt kala huvud mot mitt och verkar nästa sova. I mitt knä ligger en av farmors många virkade kuddar. Utanför fönstret faller snön.

Som tioåring kom min farfar som flykting till Thessaloniki. Tillsammans med sin familj lämnade han sitt hemland Turkiet. Han var långt ifrån ensam på sin återfärd. En miljon greker tvingades ”återvända” till sitt okända hemland Grekland och turkar i Grekland, framförallt från Thrakien, fick söka sig till Kemal Atatürks nya Turkiet. Det kallas idag ”den stora folkomflyttningen” i historieböckerna. Grekerna benämner också händelsen ”megali katastrofi” – en fras som knappast behöver översättas. Religionen var den avgörande markören. Etnisk rensning skulle det idag omnämnas med moderna balkanska tragedier färskt i minnet. Från det mytomspunna, klippiga Kappadocien i Turkiets mitt härstammar min farfars familj medan min farmor växte upp i hamnstaden Smyrna (nuvarande Izmir). Smyrnas hamn färgades röd då greker i tusental försökte komma ombord på några närliggande franska och brittiska fartyg. Dessa två stormakter tvådde sina händer och iakttog passivt på avstånd hur grekerna massakrerades. Kolonialbeteendet var även på tjugotalet slående. Efter stor dramatik lyckades däremot farmors mor rädda sin familj från bråd död. För att få med sina sju barn band hon ihop dem på rad med ett rep. Farmor berättar ofta om den här traumatiska upplevelsen. Hon var nio år och minns tydligt kaoset i Smyrna.

Så farfar var alltså flykting, turkisktalande när han för första gången satte sin fot i Thessaloniki. Hans familj byggde ett hus i Neapoli – den nya staden, i Thessalonikis utkant. Farmor Fotini begav sig med sin familj, via ön Syros, till den snabbt växande huvudstaden Athen. Så småningom flyttade hon vidare norrut och träffade min farfar, den stilige skräddaren, och de fattade tycke för varandra. Där i Neapoli bland flyktingar föddes även min pappa. Han fick släktnamnet Theodoros som betyder Guds Gåva, onekligen ett epitet att leva upp till. Året han föddes var 1942 och Thessaloniki var som bekant under ockupation.

På det omnämnda fotografiet är jag nog sex, sju år och tittar rakt in i kameran. Jag växte upp i ett välmående Växjö långt ifrån både etnisk rensning och krig. Min pappa hade som artonåring emigrerat för att studera teologi och sedan bli pastor bland flyktingar och invandrare. Även pappas syster Marietta hade med sin man bosatt sig i Sverige för att påbörja ett nytt liv långt bort ifrån grekisk junta och diktatur. Min farmor och farfar flyttade så småningom efter för att vara nära sin familj. För andra gången i sitt liv bröt de upp för att söka en ny tillvaro i ett för dem exotiskt land. De var inte ensamma. De svenska industrierna rekryterade greker på löpande band på 60-70-talet. Många kom till Sverige för att gräva guld, göra snabba pengar och sedan återvända hem som hjältar. Men som så många gånger förr var verkligheten en annan.

Andra generationens greker växte upp med en förskönad, paradisisk bild av Hellas och deras föräldrar blev i exilen ofta superpatrioter för att kompensera saknaden av hemlandet. När man sedan återvände till det land som man emigrerat från upptäckte man att det hade förändrats. Barndomens Grekland var inte längre sig likt. Man var främling i det nya landet och samtidigt kände man sig alienerad i hemlandet. Min farfar trivdes i Sverige och talade svenska hjälpligt, men kände ändå som han uttryckte det ”att han var fången i en gyllene bur”. Eftersom farfar behärskade turkiska sökte han gärna upp syrianer och kurder som hade en snarlik bakgrund och tillsammans talade de sin barndoms och samtidigt förtryckarens språk.

Farmor var liksom farfar i övre medelåldern när hon anlände till Sverige och hade varken ork eller ambition att lära sig ett nytt språk. Hon skötte hemarbetet och umgicks mest med greker i Växjö. Givetvis innebar det att hon blev isolerad, särskilt när farfar inte längre var vid hennes sida. Det är en konst att lyckas integrera sig till fullo i ett nytt samhälle. Historien upprepar sig överallt på vår jord.

Farfar, eller Pappous som vi barnbarn kallade honom var en klippa för mig under uppväxten. Han var en spontan och nyfiken man som ofta visade sina känslor. Mig gav han namnet Benjamin eftersom jag var yngst i barnbarnsskaran. Hans pussar var hårda men hjärtliga. Som skräddare och kostymspecialist var han dessutom alltid oklanderligt klädd. När han hastigt gick bort lämnade han ett stort tomrum i familjen. En regnig sommardag i juni bar vi barnbarn hans kista till den sista vilan,

Min farmor lever och är 91 år gammal. Hon bor ensam, i en trea i Vingåker, nära sin dotter, och berättar ofta om familjens historia. Hon har en bokhylla fylld med tusentals fotografier och lika många minnen från en svunnen tid. Hon är klar i tanken och har nära till skratt trots diverse krämpor. Hon är vad man i kyrkliga sammanhang skulle kalla en ”bönemänniska”. Innan hon somnar ber hon till Gud för alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Den uthålligheten beundrar jag henne för. Livet har ibland humor. Farmor föddes i Smyrna, flyttade vidare till Athen, Thessaloniki, Växjö och hamnar slutligen i det sömniga, sörmländska Vingåker.

När min pappa var liten var han sängvätare. Hans mamma brukade hänga ut det nerkissade lakanet på tork varje morgon. Där hängde det till allmän beskådan och grannbarnen tog förstås chansen att retas med min pappa. De undrade vad det var för karta han gjort under nattens oroliga timmar. Var det Bulgarien mån tro eller kanske tredje riket?

Min pappa och mina farföräldrar växte upp under brinnande krig. Den 11 november 2003 föddes min son Adam Giorgio Demetriades på Nyköpings lasarett, långt ifrån sina förfäders rötter i Kappadocien, Smyrna och Makedonien.

Han sitter i mitt knä just nu och är helt ovetande om släktens historia. Han vet inget om mina farföräldrars flyktingbakgrund eller om deras hemstad Thessalonikis mångfacetterade befolkning. Han är lyckligt omedveten om Balkans tragiska judiska öde. Han känner heller inte till något om min pappas egenproducerade världskartor. Men jag önskar att han en dag kan bejaka sin blandade identitet och växa upp som en trygg och stolt grek-svensk, precis som sin pappa.

Publicerad: 2005-11-02

Köp Hellenika
Läs mer om Hellenika i katalogen
Fler artiklar knutna till Hellenika
Fler tidskrifter i kategori Historia
Fler tidskrifter i kategori Medlemstidskrift


Annons:

Senaste nummer:

2014-07-22
Bildkonstnären 2

2014-07-09
Filmrutan 2 2014

2014-07-01
Merdeka och Östtimorinformation 61
Världspolitikens dagsfrågor 7-8

2014-06-30
RiktpunKt 5/14

2014-06-28
Teatertidningen 3/2014
Fyrahundrafemtio 2 2014

2014-06-27
Signum 4
Horn of Africa Bulletin 3/2014

2014-06-25
I Halland 2 2014
Världspolitikens dagsfrågor 6

2014-06-24
Scen & Film 4 2014

2014-06-22
Ekonomisk Debatt 4 2014

2014-06-19
Opera
Tecknaren 2-3 2014

2014-06-18
Aurora 1 2014
Mimers brunn 2 2014

2014-06-17
Punctum saliens
Mimers brunn 1 2014

2014-06-16
Med andra ord 79
Sans 2 2014
SF-Forum 123 2014

2014-06-15
Sans 1 2014

2014-06-14
SamlarNytt 3 2014

2014-06-13
Punctum saliens
Revansch! 2 2014

2014-06-11
RetorikMagasinet 53 2014
Rikstäcket 101 2014

2014-06-10
Axess magasin 5 2014
Arkitektur
Reform 1 2014
Världshorisont 2/14

2014-06-09
SocialPolitik 2 2014
Koreografisk Journal 2 2014

2014-06-08
Sveriges Radio Magasinet 1 2014
Re:public 32 2014

2014-06-07
Psykisk Hälsa 2013 4
babian.se 24 2014

2014-06-06
Provins 1 2014
Rebell 2 2014

2014-06-05
Re:public 31 2014

2014-06-04
Hellenika

2014-06-02
Provins 4 2013

2014-06-01
100% Culture 86
100% Culture 87

2014-05-28
Nya Argus 6
Pennan & Svärdet 6 2014

2014-05-27
presens. 1 2014

2014-05-26
Världspolitikens dagsfrågor 5
Internationella Studier 2

Äldre resuméer