Svensk brottskrönika: Lambeth Walk-målet 1938
Ur Kapten Stofil nr 17
1930-talets stora modedans Lambeth Walk ledde till åtal i Stockholm efter att en nöjesarrangör låtit minderåriga dansa på sitt etablissemang. Stupido ger bakgrunden och beskriver sångens historia.
I december 1937 hade Victoria Palace i London premiär på musikalen
Me and My Girl av Douglas Furber och L Arthur Rose och med musik av Noel Gay. Den handlade om en fattig cockney-grabb från London som helt plötsligt visar sig vara arvtagare till ett stort gods och en adlig titel. Huvudpersonen spelades av komikern Lupino Lane, och uppsättningen blev en jättesuccé som spelades över 1600 gånger. Det berodde nog till stor del på det sång- och dansnummer som framfördes både i slutet av första akten och i föreställningens final: Lambeth Walk, uppkallad efter gatan med samma namn i stadsdelen Lambeth.
Upphovsmannen Noel Gay var redan då en av Englands mest framgångsrika kompositörer med flera slitstarka melodier på meritlistan, till exempel George Formby-klassikern ”Leaning On A Lamp Post”. Privat lär Gay ha varit en ganska kolerisk och besvärlig person, men hans sånger var vanligen glada och humoristiska i bästa engelska music hall-tradition. ”The Sun Has Got His Hat On” och ”I Took My Harp To A Party” är två typiska titlar. För komikerparet Flanagan & Allen skrev han ”Run, rabbit, run”, en sång som lär ha inspirerats av det faktum att den första tyska bomben över England endast dödade en kanin på Shetlandsöarna.
Gays melodier hade stor betydelse för att hålla engelsmännens humör uppe under kriget, och kom ibland också att användas i krigspropagandan. ”Run, rabbit, run” sjöngs ofta med den alternativa refrängen ”Run, Adolf, run”. I en berömd engelsk trickfilm marscherar tyska soldater i takt till Lambeth Walk, ett överraskande effektivt sätt att punktera nazisternas uppblåsta militärparader.
Lambeth Walk blev en av de mest populära modedanserna i Europas fria länder under andra världskriget. Dess popularitet berodde kanske framför allt på att den var så enkel. Både barn och vuxna kunde lätt lära sig den. Den var som gjord för att dansas på stora festplatser och vid familjetillställningar.
HEJ HOPP HURRA
Det var oundvikligt att den nya dansflugan även skulle komma till Sverige. Redan 1938 lanserades sången med svensk text av Kar de Mumma, som – får man misstänka – kanske inte lade ner hela sin själ i arbetet:
Vi ska dansa Lambeth Walk
Det går bra på alla språk
Hej hopp hurra!
Nu går det riktigt bra!
Samma år utnyttjade Karl Gerhard melodins popularitet i kupletten ”Visan om Pauline Brunius” i revyn Höstmanöver – Karl Gerhards jubileumsrevy. Det var en infam parodi på den då nytillsatte Dramatenchefen.
Om sången Lambeth Walk fick en snabb spridning hade musikalen i vilken den ingick inte svensk premiär förrän 1943 på Hippodromteatern i Malmö, då under titeln
Min tös och jag. Den mest framgångsrika uppsättningen var dock Södra Teaterns 1947 med Nils Poppe och Annalisa Ericson i huvudrollerna, kallad
Lorden från gränden. Här hade handlingen flyttat från Lambeth till Gamla Stan i Stockholm. Den av Lars-Eric Kjellgren regisserade filmversionen från 1949, också med Poppe och Ericson, döptes till
Greven från gränden. De båda upprepade sina roller ännu en gång i en TV-version från 1967. Poppe skulle med tiden komma att spela rollen över 1000 gånger, bl a på sin egen Fredriksdals friluftsteater. Sången Lambeth Walk förekom dessutom i många andra svenska filmer, Gustaf Edgrens
Styrman Karlssons flammor från 1938 är ett exempel.
DANSTÄVLING
Sommaren 1938 arrangerade Nöjesfältet på Djurgården i Stockholm en tävling i Lambeth Walk. Den pågick under tiden 22 – 26 augusti, och i annonsen utlovades 200:- i pris. Tävlingen var ett samarbete med tidningen Filmbilden, och som prisutdelare hade skådespelerskan Astrid Marmstedt anlitats. För att få åskådarna riktigt engagerade hade arrangörerna bestämt att publiken skulle få rösta fram vinnarna.
Tävlingen fick ett rättsligt efterspel. En av kvällarna hade nämligen två barn kommit upp på scenen och dansat till musiken. I november 1938 åtalades därför barnens pappa och Nöjesfältets ägare direktör Lindgren för brott mot föreskriften om barns medverkan vid offentlig dans. Lindgren hade inte varit inblandad i tävlingen, och kände inte heller till att minderåriga deltog. Han var endast åtalad i egenskap av högste ansvarige. I centrum för åtalet stod istället barnens far.
Polisdomstolens protokoll i ärendet upptar 49 sidor (ÖÄ Rotel 1, Protokoll, 91-159, AIa1). För den nöjeshistoriskt intresserade är det ett spännande dokument, som ger en inblick i stockholmarnas nöjesliv på 30-talet och visar på attityder hos myndigheter, rörelseidkare och allmänhet.
Vittnesmålen skiljer sig åt i detaljer, men här är historien från början till slut.
FAMILJEN LILJA
Den åtalade herr Lilja var 31 år och anställd på Wennergren & Williams reklamfirma med en årslön på 3 700:-. Han hade sju barn, varav de två äldsta var en son på nio år och en dotter på åtta. Lilja extraknäckte ibland som artist vid olika evenemang, till exempel på Berns och Royal, men vid ett tillfälle också på Kungsholmens polisstation under en fest arrangerad av polisens musikkår. Han hade också deltagit i Barnens Dag-arrangemang, där han dansande på långa styltor spelat Bergakungen. Någon dag i juli 1938 hade Lilja på sitt arbete kommit över noterna till Lambeth Walk och lärt sig att dansa till sången på styltorna. Även om hans barn sett honom göra det, hade de aldrig själva försökt sig på modedansen. Föräldrarna hade heller aldrig tidigare låtit barnen uppträda offentligt. Däremot hade fadern iakttagit hur barnen vid sina lekar ofta tagit intryck av de många uppträdanden de sett.
Sommaren hade familjen Lilja tillbringat på ett landsställe vid Västberga söder om Stockholm. I augusti var familjen tillbaka i staden och eftersom de båda äldsta barnen snart skulle börja skolan igen ville föräldrarna ge dem en frikväll. Vanligtvis gick barnen till sängs halv åtta på kvällen, men som ett undantag och som övergång från sommarlovet till skolan fick de denna kväll till skänks.
Den 24 augusti tog herr och fru Lilja med sig barnen till Nöjesfältet. Där åkte de karusell, åt gräddbakelser och kastade ringar innan de plötsligt fick syn på dansbanan och alla som övade sig på Lambeth Walk.
”Det där kan jag göra bättre”, sade dottern och frågade om inte de också kunde få dansa.
”Javisst får ni dansa”, sa pappan, ”det är tävlan, så vi ska gå upp och anmäla er.”
Lilja gick fram till kvällens konferencier, herr Baine, och frågade honom om barnen fick delta i tävlingen. De fick de inte, eftersom Baine var rädd att publiken skulle rösta på barnen mera för att de var barn än för sin dansförmåga. Då frågade Lilja istället om barnen kunde få delta utom tävlan, något som Baine inte hade något emot, såvida det stod klart att de inte kunde få någon ersättning för sin medverkan.
När musiken satte igång skickade Lilja upp barnen på scenen. Det dröjde dock inte många sekunder innan de blev oense om dansstegen och flickan ilsket knuffade till sin bror. Längre än så blev inte deras framträdande. En minut, högst två enligt flera vittnesmål. Kapellmästaren Alvar Kraft såg att barnen hade svårigheter att utföra dansen, och gick fram till dem för att visa de rätta stegen, men utan någon större framgång.
KONSTAPEL KÖHLER
Danstävlingen övervakades av överkonstapel Köhler, som kom till Nöjesfältet vid halv nio-tiden. Han anlände lagom för att höra en röst i högtalarna redogöra för tävlingsreglerna och leda allsång på Lambeth Walk-sången. Det var då Köhler fick syn på två små barn som stod och väntade i kulissen. Han fick intrycket att barnen var iförda scenkläder, och tyckte sig också se att de släpptes in på ett givet tecken från kapellmästaren. Barnen var så skickliga att konstapel Köhler blev övertygad om att de övat och drillats mycket inför föreställningen. Något motsägelsefullt tillade han dock senare att pojkens klumpiga dansrörelser väckt stor munterhet i publiken.
När de två syskonen lämnat scenen klev konferencier Baine in igen, och sa att barnen nog gjort så gott de kunnat, men att publiken nu skulle få se på annat. Ett professionellt par intog scenen och demonstrerade dansen för åskådarna. Därefter vidtog själva tävlingen – sex-sju tävlingspar dansade förbi på scenen, alla försedda med nummerlappar på ryggen. Föreställningen avslutades med en parad i vilken alla medverkande deltog. Några av tävlingsdeltagarna tog med sig barnen i paraden, så att de fick dansa ett varv till innan de slutligen gick av scenen.
Efteråt talade Köhler med de civilklädda konstaplarna Nilsson och Klint, som rapporterade det inträffade. Han talade också med en man i publiken, som var upprörd över att barnen tilläts vara uppe så sent på kvällen. Både Köhler och mannen förmodade att Nöjesfältet använt barnen som ett dragplåster för att locka till sig så stor publik som möjligt.
I publiken befann sig också en fru Gustafsson med sina två vuxna barn, vars vittnesmål i stort överensstämde med konstapel Köhlers. De var alla av den uppfattningen att barnens uppträdande ingick i programmet eftersom konferencieren vid sin presentation sagt att ”dansen gripit omkring sig både bland gamla och unga och att nu skulle publiken få se prov på dansen utförd av de yngsta”. Även fru Gustafsson fick känslan att barnen måste ha övat sig mycket eftersom de var så pass duktiga. Av motsatt åsikt var Oscar Pehrsson, ordförande i Artisternas Centralorganisation, som också fanns bland åskådarna denna kväll. Han tyckte att barnen var klumpiga, och mindes särskilt att de ropade ”hej” i refrängen minst fem sekunder för sent.
”Att de släpper in sådana där barnungar”, fnös en kvinnlig kollega till Pehrsson, ”de kunna ju ingenting”. Pehrsson svarade att de säkert tiggt och bönat om att få vara med, och att någon förbarmat sig över dem.
Det professionella danspar som demonstrerat Lambeth Walk för publiken bestod av dansösen May Diver och den kände teatermannen Calle Flygare. Den senare inkom med ett något självmedvetet vittnesmål som mera liknar en recension, en ganska så negativ dessutom. Han trodde inte en sekund att barnen övat sig på dansen:
Jag befann mig i sällskap med danskonstnärinnan May Diver på Nöjesfältet för att åse en av Filmbilden arrangerad tävlan i den då nya modedansen Lambeth Walk.
Conferienceren hänvänder sig direkt till oss och trugar oss att komma upp på estraden och demonstrera densamma. Då publiken började applådera, så fort våra namn nämndes, efterkom vi uppmaningen.
Väl uppkommen på estraden, ser jag till min förvåning att ett par småbarn släppts in på scenen före oss. Någon anmälan om saken från conferencierens sida hörde jag icke. /../ Det uppträdande barnen utförde gjorde på mig intrycket av rena spontana improvisationen. Ingenting tydde på att barnen på något sätt drillats eller ens övat sig på dansen i förväg. De föreföllo att ha mycket svag hum om hur dansen ser ut. De kommo av sig i ett kör till publikens och deras egen stora förtjusning. Som nummer vore deras uppträdande omöjligt att engagera för en impressario eller festarrangör. ”Artister” voro dessa barn inte på minsta sätt, tvärtom rena amatörer.
När det lilla intermezzot var över vill jag minnas att conferencieren kommenterade det med att det nog inte är så lätt att dansa Lambeth walk. Härvidlag har jag personligen en avvikande åsikt. Jag finner dansen oerhört enkel och ur anständighetssynpunkt jämförbar med våra gamla rara danslekar kring julgranen. Emellertid blev det frk Divers och min uppgift att ovanpå det i varje bemärkelse barnsliga intermezzot demonstrera hur Lambeth walk skall vara. Om vi lyckades förbjuder min blygsamhet mig att uttala mig om.
Man får hoppas att unga fröken Lilja, som var så säker på att hon dansade bättre än tävlingsdeltagarna, inte läste Calle Flygares nedgörande recension av hennes och broderns insatser.
RÄTTEGÅNGEN
Åtalspunkten mot direktör Lindgren och affischör Lilja löd ”förseelse mot Kungl Förordningen av den 10 december 1897 angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar, §1 och 2”, samt i Lindgrens fall alternativet ”förseelse mot bestämmelsen i Överståthållarämbetets resolution nr 505 TD/1938 av den 22 april 1938 om förbud att lämna barn under 16 år tillträde till dansbanorna”.
Rättegången drog ut på tiden. Den första förhandlingen hölls den 28 oktober, men åklagaren anhöll om uppskov för att kunna studera det material som försvaret lämnat in, vilket beviljades. När rätten samlades igen den 11 november var det försvarets tur att begära uppskov för att slutföra svarandens talan. Målet uppsköts ännu en gång, till den 9 december. Den här gången hade försvaret mobiliserat en rad vittnen, som alla intygade att Lambeth Walk var oskadligt för moralen. Svarandes advokat påminde rätten om att Lambeth Walk var en alltigenom oskyldig dans ”med tummarna i vädret och barnslig stämning i högsta potens”.
Frågan gällde om Nöjesfältet ”använt” barnen vid danstävlingen, dvs om direktionen engagerat dem för sitt uppträdande. Advokaten inlämnade till rätten en redogörelse för bakgrunden till den aktuella förordningen från 1897. Avsikten med denna var att skydda barn från att utnyttjas av samvetslösa cirkus- och varietédirektörer, ”de s k ’artisterna’, hvilka i allmänhet äro kända för ett lättsinnigt, ej sällan tygellöst och liderligt lefnadssätt”, som det hette i lagens förarbete.
Lagen gällde alltså barnens kroppsliga och moraliska hälsa och utveckling, förklarade advokaten, och innebar inte ett förbud för barn att leka på allmän plats. Eftersom barnen inte hade engagerats av Nöjesfältet, deras dans var helt spontan, och de heller inte uppehållit sig på själva dansbanan yrkade försvaret på frikännande. Rätten fick också läsa tre intyg från barnens lärare, som beskrev paret Liljas goda uppfostringsmetoder och omsorg om sina barn.
”Att barnen under besöket på Nöjesfältet fått föräldrarnas tillstånd att roa sig med ett självfallet valhänt försök att härma Lambeth Walk får anses utgöra ett naturligt led i en förståndig uppfostran av barn av vår tid”, avslutade advokaten sin framställan.
I sitt svar konstaterade åklagaren att ingen kunnat förneka att barnen deltagit i den offentliga tillställningen på Nöjesfältet, vilket följaktligen måste anses stå i strid med myndighetens förordning. Liljas uppfostringsmetoder hade inte med åtalet att göra, ansåg åklagaren, den springande punkten var att barnen medverkat vid föreställningen utan att man ansökt om tillstånd hos Överståthållarämbetet.
Advokaten noterade i sin replik att åklagaren hela tiden talat om att barnen ”medverkat” eller ”deltagit” i föreställningen, inte som det hette i lagtexten ”använts”. Det var en viktig distinktion, menade han. Av lagens förarbeten framgår att man med ordet ”använda” menar utnyttja för ekonomisk vinnings skull. Barn medverkar ju dagligen i offentliga föreställningar, t ex vid Barnens Dag-festerna, utan att deras föräldrar åtalas – så varför i detta fall? Advokaten tyckte sig också märka att åklagaren befann sig på defensiven. Han hade nog hoppats på att kunna åberopa konstapel Köhlers försäkran att barnen drillats mycket, men talade nu tyst om saken eftersom det helt uppenbart var fel. Barnens klumpighet blev alltså i viss mån deras räddning. Försvaret frågade sig till slut om åklagaren verkligen haft barnens bästa i tankarna, eller om andra motiv – oklart vilka – låg till grund för åtalet.
UTSLAGET
Förmodligen ansågs detta mål svårbedömt. Dagens Nyheter rapporterade att rätten först efter lång överläggning beslutade sig för att frikänna både direktör Lindgren och pappan. Domstolen gick helt på försvarets linje att det inte handlat om ett ”användande av barn” i den mening som lagen avsåg och att barnen vistats på scenen och inte på själva dansbanan.
Hur kunde då denna oskyldiga dans leda till åtal? Lambeth Walk var enormt populär över hela Europa, den sjöngs och dansades överallt, och var inte på minsta vis kontroversiell.
Att det inte var en svensk dans hade möjligen sin betydelse, men just Lambeth Walk fick faktiskt godkännande från oväntat håll. Kvällen innan Nöjesfältet arrangerade den första danstävlingen höll ”Svenska Ungdomsringen för bygdekultur” fest på Skansen. I sitt högtidstal på temat ”Särpräglad folkkultur eller slätstruken storstadsstil?” förebrådde fil dr Petrus Envall svenskarna deras svaghet för det utländska. Värst har den moderna nivelleringen gått ut över den svenska festkulturen, hävdade Envall, som dock tyckte sig skönja en reaktion mot likriktningen. Han såg Lambeth Walk som ett positivt exempel, och framhöll att den ”i sin livlighet påminner om våra nordiska folkdanser” (Stockholms-Tidningen 22/8 1938).
Nya danser sågs ändå med misstro på många håll, i synnerhet efter jazzens genombrott i början på 1900-talet. Det var definitivt ingenting som barn och ungdom skulle ägna sig åt, och även vuxna var underkastade kontroll.1926 utfärdade Solna kommunalnämnd ett förbud mot den ”fula apdansen” charleston på Stallmästargården. Senare danser behandlades på samma sätt. På 40-talet bannlystes jitterbug från Skansens dansbana, eftersom den genom alla vilda kast och hopp befarades farlig för hälsan.
Kanske var Lambeth Walk ett gränsfall. Den var inte mer sensuell än Små grodorna, men kunde inte heller knytas till någon svensk tradition. Den uppskattades av alla åldrar, men dansades på allmänna nöjesplatser dit barn var portförbjudna.
Den enorma uppståndelsen kring Lambeth Walk spelade troligen en viss roll. Nya och främmande företeelser väcker alltid misstänksamhet, särskilt om de växer till massrörelser. Studerar man morgontidningarnas nöjessidor under denna tid ska man finna att inte bara Nöjesfältet annonserade om Lambeth Walk, även Tivoli och Berns bjöd på uppvisningar i den nya modedansen. Konstapel Köhler förklarade också i sitt vittnesmål att han befann sig på Nöjesfältet denna kväll ”enär det kommit till min kännedom, att å scenen därstädes skulle förekomma en tillställning, som kallades danstävlan, varvid de uppträdande skulle dansa Lambeth Walk.”
Åklagaren i målet mot Lindgren och Lilja åberopade sig på en i och för sig rimlig lag mot att utnyttja barn, men själva åtalet var nog mera resultatet av en skepsis mot den moderna tidens nöjesliv i kombination med lite vanligt paragrafrytteri.
Intresseklubben noterar:
Gatan Lambeth Walk bombades sönder under andra världskriget. I dag finns en ny Lambeth Walk med annan sträckning.
”Run, rabbit, run”: Bud Flanagan hävdar i sina memoarer att den döda kaninen skickades till honom och att han sedan framförde sången med kaninen i handen, men det är en uppgift man nog får ta med en nypa salt. Sången finns i en svensk version av Hasse & Tage med titeln ”Spring, morsan, spring” (Nyheter och bullentiner från Radio Mosebacke, Ljulp 9). Läs mer om Flanagan & Allen i Kapten Stofil 3.
”Visan om Pauline Brunius”: Kupletten har blivit berömd inte minst därför att Karl Gerhard på premiärkvällen gjorde vad som i dag skulle kallas en kupp. Eftersom han tänkte sjunga kupletten i Pauline Brunius-mask, och visste att hon skulle befinna sig i publiken, såg han genom avancerat ränkspel till att komma över mönstret till hennes klänning. Till publikens förtjusning – och Pauline Brunius oförställda förvåning – framförde han alltså sången i samma klänning som Brunius bar på premiärkvällen.
Tidningsannonsen utlovade visserligen 200:- i pris, men enligt polisrapporten var första pris i danstävlingen 100:-, andra pris 50:- och tredje 25:-. Vilka som vann är oss obekant.
Astrid Marmstedt, som förrättade prisutdelningen, hade filmroller mellan åren 1932-34, bland annat i ”Söderkåkar” (1932) och ”Eva går ombord” (1934), den senare regisserad av hennes man Lorens Marmstedt.
Martin Kristenson
Publicerad: 2004-12-27