Innehåll #2 2018
I årets andra nummer lyfter vi en av arbetarlitteraturens pionjärer: Moa Martinson. Hon har betytt mycket för väldigt många, bland annat för författaren
Lena Kallenberg som skrivit ett porträtt på henne till KLASS.
Vi passar också på att träffa författare Mats Berggren som fann inspiration till sin nya vuxenroman när han röjde på vinden.
I sommarens nummer får vi veta varför
Helena Gillinger, föreningen Arbetarskrivares stipendiat 2018, fattar pennan för att skriva. Vi publicerar också hennes vinnande novell, Trettiosju timmar i Köpenhamn.
Vi gör en spännande Utblick till Sydafrika och undersöker arbetarlitteratur på en bokmässa i Johannesburg. Vidare försöker vi reda ut om det finns medelklasslitteratur, får veta vad föreningen Arbetarskrivares nya ordförande
Ewa Bergdahl har för ambitioner, vad målningarna i Akalla tunnelbanestation vill visa och fördjupar oss i romanserien Pelle Erövraren.
I den skönlitterära avdelningen publicerar vi dikter av
Oskar Wigren och Det nya gardet, årets vinnarlag i Poetry slam.
Som alltid recenserar vi intressanta böcker, denna gång 11 stycken och som avslutning publicerar vi en stark krönika av
Elinor Torp.
Vi är människor av
Jane Morén
När vi var i full gång med numret du håller i din hand, drogs marken undan mina fötter. Min älskade mamma gick bort. Hon var över 90 år och älskade livet och var glad för minsta lilla. De två första åren när KLASS gavs ut var min mamma för övrigt en av våra pålitliga och duktiga korrläsare. Men hon skulle inte velat att jag gjorde någon större sak av det. Hon tyckte om att verka tyst, i det lilla, men göra ett bra arbete. När hon hade gått bort och jag ständigt tänkte på henne och saknade henne dag och natt, började jag också tänka ännu mer på allt hon berättat genom åren.
Innan detta hände hade jag planerat att skriva om den återkommande svårigheten att förstå vad arbetarlitteratur är. Jag hade ett tag gått och funderat på frågor som: ska vi fortsätta att lyfta ut en genre, gynnar eller missgynnar det den litteratur som utspelar sig på annan plats än bland över- och medelklassen? Dem vars litteratur aldrig kallas annat än just litteratur. Hur ska vi förhålla oss till att det faktiskt är ”de andra” som satt ett prefix framför ”vår” litteratur? Sådant hade jag gått och tänkt på, bland annat efter att har pratat kort med en litteraturvetare och kulturredaktör. Hen hade berättat om en skrivkurs hen gick och eftersom jag alltid drivs av en vilja att uppmuntra till skrivande, for det ur mig:
Skicka gärna en novell till oss om du vill.
Det var tyst ett tag. Så sa hen:
Men … jag skriver ju om relationer.
Då var det dags för mig att bli tyst. Jag tänkte: Arbetarlitteraturen är full av relationer, arbetares liv är fulla av relationer. Arbetare har liv precis som medelklass och överklass. Även om arbetares liv rör sig kring andra frågor och i andra miljöer är vi alla människor. Arbetarlitteratur är inte litteratur om arbete, det är litteratur om människor, men utspelar sig i andra miljöer, arbetares miljöer och där är arbetet ofta mycket påtagligt.
I februari i år släppte Katalys, som är ett institut för facklig idéutveckling, rapporten
Klass på teve. Den visar arbetarklassens osynlighet i de fem största tevekanalerna. Allra sämst ställt var det i public service där 70 % av programtiden ägnades åt medelklassens problem och representanter, 19 % åt makteliten och endast 1–6 % åt arbetarklassen. Forskarna menade att arbetarklassen är symboliskt utplånad i medelklassens medier. Talar man undantagsvis med svensk arbetarklass så tilltalar man dem nedåt, skriver Johan Croneman i en krönika om rapporten och pekar på två undantag där arbetarklassen är överrepresenterad: så kallad realityteve och uppfostringsteve:
Ullared, Biggest looser, Lyxfällan, Sveriges fulaste hem et cetera.
I dagarna kom föreningen Arbetarskrivares elfte antologi,
Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Några recensenter har tagit fasta på kropp i fysiskt arbete och det faktum att det är omedelbart livsfarligt att arbeta i vissa yrken. I vården är det kris på många ställen, anställda kan inte längre bära de bördor som läggs på dem. Ändå är det svårt för många att se att dåliga arbetsförhållanden för vissa räknas som förutsättning för en fungerande budget. Några bestämmer att många ska betala priset för att fixa underskottet med sin hälsa, med sitt liv.
För min mamma var klass något som satt i kroppen, man visste direkt. Min mamma var dotter till föräldrar komna ur arbetarklassen. Min mormor var servitris och städerska, min morfar tågmekaniker som på äldre dagar klättrade upp som förman och kunde ge sin familj ett lite tryggare liv. När min mammas syster träffade en man ur en annan klass och gifte sig på 30-talet, mindes mamma att det var en spänd stund när han kom hem för att visas upp. Föräldrarna hade blivit nervösa och obekväma och mumlat mellan sig innan han kom att ”man ska inte gifta sig över sin klass”.
När jag växte upp under 60- och 70-talet var dock skillnaderna inte lika påtagliga. Även om jag och min syster bodde med vår ensamma mamma i en tvåa i en förort och inte hade vare sig bil eller sommarställe, och hon den sista veckan varje månad hade svårt att få det att gå ihop och kallade veckan för ”smala veckan”, upplevde jag att vi hade det bra. Det hade ju också pågått ett medvetet politiskt arbete med att utjämna klasskillnaderna. Men vi visste ju att det fanns områden som inte var för oss. Det fanns ett ”oss” och ett ”dem”. Fina restauranger och boutiquer vi passerade när vi åkte in till stan till exempel, sådant gick vi naturligt förbi. Det var för andra slags människor, för högre ställda människor i en ekonomisk hierarki.
Mamma diskuterade inte klass vad jag minns. Hon diskuterade sällan, skötte sitt arbete på kontor prickfritt och tystlåtet som hon var uppfostrad av sina föräldrar att göra, och hade hon någon ledig stund läste hon böcker, det var det bästa hon visste.
Men jag minns en dag, jag tror det måste ha varit precis i mitten på 90-talet.
Klassklyftan har kommit tillbaka. Jag kände dess kyliga vindar idag. Så sa hon. Inget mer. Och jag frågade inte. För jag hade inga frågor. Jag förstod vad hon menade, men jag kunde inte sätta ord på vad, bara att jag visste och vet, klass. Man vet hierarkin, den ekonomiska hierarkin som sätter ramarna för vad som är möjligt, vad man ska tåla och var man ska hålla sig.
Publicerad: 2018-06-12
Köp KLASS
Läs mer om KLASS i katalogen
Fler artiklar knutna till KLASS
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
