Folkbildning för sexuell frigörelse

Ur Kuba # 3 2009

Mariela Castro är pedagog och sexolog och chef för Kubas motsvarighet till RFSU/RFSL, Cenesex, som har rönt stor internationell uppmärksamhet för sitt framgångsrika arbete mot homofobi, för HBT-personers rättigheter och frihet från diskriminering. Nyligen gick Mariela Castro i täten för en färgsprakande parad för sexuell mångfald, på Havannas huvudgata, La Rampa. Det var med anledning av Internationella dagen mot Homofobi, 17 maj, som sedan tre år firas på Kuba. Kubanerna har även rönt uppmärksamhet för sin framgångsrika kamp mot HIV och AIDS.
Med Mariela deltog också Alberto Roque som är läkare och medlem i SOCUMES, Kubas Tvärvetenskapliga Sexologisällskap och dess representant i ILGA (International Lesbian and Gay Asociation). Han är ansvarig samordnare för Cenesex avdelning för sexuell mångfald.

De berättade om hur sexualupplysning, sexualpolitik och kampen mot homofobi vuxit fram och gjort Kuba till ett föregångsland på området. Trots det hänger diskrimineringen av homosexuella på 60- och 70-talet kvar i den mediala och politiska propagandabilden av Kuba.

Mariela och Alberto satte in utvecklingen i sitt sammanhang. Kuba ingår i den värld som präglats av det judisk-kristna patriarkala arvet. Till det kom tillsamman med slavhandeln afrikansk synkretism, och en lång tradition av nationell befrielsekamp som identifierades med manligt mod. När revolutionen identifierades med solidaritet, rättvisa, kvinnlig frigörelse och avskaffandet av rasdiskriminering omfattades inte de homosexuella. Men det var inte diskrimineringen den första tiden som var specifikt för Kuba, utan kanske förväntningarna, att den revolutionära socialismen skulle gå före även på detta område. Och med Kvinnoförbundet som pådrivare sedan 70-talet började de uppfyllas i allt snabbare takt. Men mycket återstår även på Kuba.

Detta jobbar Kvinnoförbundet och Cenesex med, som pådrivare, men inte ensamma. De har fått med sig andra folkrörelser och institutioner, parti och ungdomsförbund, men motstånd finns också kvar.
”Men vi kan inte låta det hindra oss” sa Mariela. ”Det kan ta längre tid än vad jag tänkt mig, men med lagstiftning, folkbildning och utbildning, och exemplets makt, kommer medvetenheten att påverkas, mogna, för nästa steg på väg till målet att befria oss från patriarkat, homofobi, okunskap och fördomar som kringgärdar sexualiteten.”

Alberto berättade om Cenesex hemsida med avsnitt för sexuell mångfald, för det lesbiska nätverket Orami, filmklubbar i alla län, erotisk konst mm. ”Konsten väcker eftertanke,” sa han. ”Vi är säkra på att vi kommer att övervinna fördomsdjävlarna”.

Mariela berättade om kurser för polis och advokater, och ett advokatkontor som specialiserat sig på HBT-frågor. Och om förslaget till ny familjelag där respekten för sexuell läggning, andra genusidentiteter och familjebildningar än de traditionella finns med. Äktenskapsfrågan är en stötesten på Kuba också. Så lagförslaget tar den svenska vägen, först partnerskap, för att på sikt bryta framför allt det kyrkliga motståndet mot samkönade äktenskap.


En av många revolutioner inom revolutionen
Historisk bakgrund

Sexualupplysningen är en del av de omfattande förändringar som ägt rum på Kuba sedan 1959, nära förknippad med kvinnors frigörelse och jämställdhet mellan könen. Utgångspunkten var svår: mödra- och barnadödligheten och analfabetismen var hög, förvärvsgraden låg, jobb fanns huvudsakligen som hembiträden eller prostituerade (över 100.000 till tjänst för USA-turister och soldater), fattigdomen utbredd, manlighetskulten stark och förknippad med revolution och befrielsekamp från Spanien och USA.

De kvinnoorganisationer som fanns före 1959 gick samman i Kvinnoförbundet 1960 för att delta i och påverka de sociala, politiska och kulturella förändringarna. Det var ett solidariskt, rättvist, jämställt samhälle som skulle byggas, och för det behövdes utbildning och folkbildning av alla de slag. Kvinnornas delaktighet och frigörelse var en revolution inom revolutionen. All officiell rasdiskriminering avskaffades också. Men homosexuella omfattades ännu inte av jämlikhets- och solidaritetsidealen. Kriminalisering av homosexuellt umgänge var norm i stort sett i hela världen, och vänstern var också ofta präglad av homofobi. Första landet i Amerika att avkriminalisera homosexuellt könsumgänge blev Kanada 1969, Kuba kom 10 år senare.

Det första årtiondet efter 1959 hade fokus på kvinnors rättigheter och reproduktiv hälsa. Kvinnor fick tillgång till och blev själva aktörer i program för hälsovård, utbildning och förvärvsarbete. Efter alfabetiseringskampanjen startades den första stora upplysningskampanjen i hälsofrågor 1962, innefattande mycket elementär sexualupplysning för familjeplanering. Den svåraste utmaningen under det första årtiondet var att få förståelse för att detta var viktigt.

Skolutbildning och yrkesutbildning gjorde att kvinnlig förvärvsverksamhet snart blev norm, och därmed också ekonomisk självständighet. När Kvinnoförbundets höll sin andra kongress 1974 krävde kvinnorna krävde sexualundervisning för barnen inom skolan, och en familjelag för jämställdhet i familjen, kvinnors och mäns lika skyldighet och rättigheter i omsorgen om hem och barn. Förslaget diskuterades i stort folkligt rådslag – en folkbildningskampanj för att skapa förståelse - innan det antogs 1975. Kvinnoförbundets ordförande Vilma Espin försökte få äktenskapet beskrivet som mellan två personer, men det var för tidigt, det blev mellan kvinna och man. Kvinnolagen var dock mycket avancerad och revolutionär för sin tid. Och kvinnoförbundet inledde arbete tillsammans med hälso- och utbildningsdepartementen för läroplaner och läromedel för sexualundervisning.

Den andra etappen innebar kamp för praktiskt genomförande både av familjelagen och ett nationellt sexualupplysningsprogram. I början hade en biologistisk syn präglat sexualundervisningen, och sexualupplysningen inom hälsovården fokuserade på familjeplanering De nya strukturerna och lagstiftningen ledde till utvecklingen av bredare tvärsektoriella program inom sexualupplysning, forskning och utåtriktat arbete för att bryta ner fördomar om sexualiteten och kvinnornas rättigheter.

På initiativ av Kvinnoförbundet inrättade Hälsoministeriet en Sexualupplysningsgrupp 1972, föregångaren till dagens Cenesex. 1979 föreslog Kubas kvinnoförbund att hälsoministeriet skulle tillsätta en tvärvetenskaplig arbetsgrupp för att diagnostisera och behandla transsexuella personer, med Sexualupplysningsgruppen som samordnare. Den största svårigheten under den här tiden var att komma över kulturellt motstånd inom utbildningsdepartementet för att få ut det nationella sexualupplysningsprogrammet i alla skolor.

1979 avskaffades paragraf 490 i brottsbalken och därmed blev homosexuella umgänge lagligt, men homosexuellt beteende i offentlig miljö fanns kvar inom kategorin förargelseväckande beteende. Och på 80-talet publicerades en lärobok, Mäns och kvinnors intima liv, av östtysken Siegfried Schnabl, där homosexualitet framställdes som en normal sexuell läggning.

På 80-talet började man tala öppnare om homosexualitet som dessutom kom upp på dagordning med anledning av HIV/AIDS. 1983 tillsattes en kommission för att utarbeta en politik för att bemöta epidemin.1985 upptäcktes första fallet på Kuba bland hemvändande soldater från Angola där det bekämpat Sydafrikas invasion. 1986 tillsattes en arbetsgrupp för att bekämpa spridningen, och införde en karantänlagstiftning. 1986 diskuterade kommunistpartiets centralkommitté en rapport om homosexualitet, 1987 avskaffades homosexualitet som en kategori inom förargelseväckande beteende. Det som ännu kvarstod vad högre ålder för homosexuellt könsumgänge än för heterosexuellt. De första kulturklubbarna för sexuell mångfald började dyka upp, som ”El Mejunje”, med kommunalt stöd. Första könsbytesoperationen gjordes 1988, men följdes inte av fler på grund av det starka reaktioner det väckte då. Det tog 19 år – till 2008 - innan en lag antogs som gav transsexuella rätten till operation. Annan behandling och stöd hade dock utvecklats under tiden.

En tredje etapp sammanföll med den ekonomiska kris som följde på sovjetblockets kollaps 1990. Det tvingade fram en anpassning av alla sociala och ekonomiska planer och hela utveckingsstrategin. Det socialistiska erfarenhetens misslyckande i östra Europa och intensifieringen av USAs ekonomiska, finansiella och handelsblockad mot den kubanska revolutionen tvingade fram nya överlevnadsstrategier för att klara av det som blev känt som Specialperioden i fredstid.
90-talets överlevnadspolitik med starkt växande utländsk turism, marknadsinslag i varuhandeln mm medförde nya och växande ekonomiska skillnader. De medförde också en viss tillbakagång i kvinnlig jämställdhet, efter som det allt svårare hushållsarbetet fortfarande huvudsakligen låg på kvinnornas lott, prostitutionen dök upp igen. Men positivt var fortsatt större öppenhet när det gällde sexuell mångfald. Det kom först inom teater och litteratur, mest känt genom Jordgubbe och choklad som först kom som bok, och teater, innan den filmades i början på 90-talet.
1993 upphävdes karantänlagstiftningen inom HIV/AIDS vården.

Trots bristen på material och pengar innebar grundandet av Cenesex 1989 att arbetet för sexualupplysning och sexuellt likaberättigande fick en ordentlig skjuts framåt. Under 90-talet skedde ett skifte från kvinnoperspektiv till genusperspektiv inom forskning, upplysning, kvinnokamp, och kamp mot homofobi. Förekomsten av diskriminering på grund av sexuell läggning eller identitet fick allt större uppmärksamhet och angreppssättet ändrades från ett beteendevetenskapligt synsätt i AIDS-prevention till en bildningsmodell med genusperspektiv. Cenesex arbetade med att synliggöra sårbara grupper, att fokusera på män som har sex med män som det löpte största risken att smittas, att bygga ut rådgivning och terapi avseende sexuell läggning. Utvecklingen av strategier för social kommunikation och utbildning, uppbackade av bra offentliga kampanjer, har varit avgörande för att nå framgång med detta.
Cenesex började också utveckla kriterier för högre studier, med kurser, diplom och masterexamen. Kvinno- och genusprofessurer inrättades på flera universitet. En av de viktigaste landvinningarna under detta skede var det stegvisa genomförandet och tillämpningen av ett program för sexualundervisning (NaSp) i läroplanerna på alla nivåer inom skolsystemet. På partikongressen 1996 drogs riktlinjerna upp för fortsatta prioriteringar, principer och mål.
1999 var Kuba med bland dem som undertecknade uttalandet om sexuella rättigheter på WAS 14e kongress i Hong Kong. Och 2003 hölls 15e kongressen i Havanna.

Den kubanska strategin för allsidig utveckling, det socialistiska projektet för rättvisa, solidaritet, och jämställdhet är det främsta stödet för en progressiv sexualpolitik. Under 50 år har det bidragit till att dra undan grunden för den patriarkala kulturen, men har ännu inte undanröjt den.

Källor, Mariela Castro och Alberto Roque anföranden under ett besöksprogram i Stockholm.
Övriga innehållet i Kuba # 3 2009

Eva Björklund

Publicerad: 2009-07-10