En känsla av att bottna

Det är fyra röster. Det är första gången de ses. De vet ännu inte vad som är på väg. Det är så det börjar, i ett kök i ett femuddigt punkthus byggt i slutet på 60-talet.

Husen står tillräckligt nära varandra för att en byggkran ska kunna nå allihop. Varje våningsplan har fem identiska trerumslägenheter. Elin Boardy bor i en av lägenheterna högst upp. Klara Bengtsson bor fem trappor längre ner i samma hus och jobbar på samma arbetsplats som Elin. Det är bara en siffra som skiljer deras telefonnummer åt. Ovanifrån ser husen ut som stjärnor.

Åt öster rullar 1:ans spårvagn förbi mot stadsdelen Frölunda i Göteborg. Förbi den stora, vita sjukhusbyggnaden, parkeringsplatsen och kulturhuset med simhall, bibliotek och café. En bit därifrån ligger kolonilotterna utspridda. Åt väster finns havet.

Det är i Elins kök det börjar. De två andra rösterna tillhör Linnea Bernerman och Jessica Schiefauer. Tillsammans bestämmer de sig: de ska starta en tidskrift! Det är mars 2004 och solen har precis försvunnit bakom stjärnhusen på andra sidan gården.

Den nybildade redaktionen ses så ofta som möjlig framöver, nästan alltid i Elins kök i stjärnhusen. De pratar, skrattar och avskyr litteraturetablissemanget; de dricker te och hyllar litteraturen. Varje redaktionsmöte blir ett väckelsemöte, en syjunta eller en bildningsresa. Varje idé möts av ett rungande: Ja!

Målet är att göra en tidskrift. Men vad ska den handla om? Var ska den tryckas? Hur mycket kostar det? Hur funkar det med bilder? Formgivning? Och distribution? Det är en oöverstiglig vägg av frågor. För att våga språnget, för att verkligen våga göra en tidskrift, klamrar sig redaktionskvartetten fast vid det förlösande ordet: Ja! Fortsätt, vidare, framåt – Ja!

Även om tidskriften är anledningen till redaktionsmötena, så handlar de minst lika mycket om redaktionsmedlemmarna själva, om livet och skrivandet. Elin, Klara, Linnéa och Jessica häller upp mer te och fortsätter att prata. Långsamt växer redaktionen samman och långsamt tar tidskriften form. Den får namnet Fantasin.

Första numret handlar om kaos och kontroll. De skriver allting själva och låter köksbordet förvandlas till bokstäver: till en plats för öppna och ärliga samtal, till ett sammanhang för att våga prova och försöka. Fantasin ger tid och utrymme åt att diskutera livets och litteraturens gemensamma kärna: Vad måste vi berätta? Hur kan vi göra det?

De startar en studiecirkel hos Studiefrämjandet och får 5.000 kronor i bidrag. Det räcker till att trycka 200 tidskrifter i svartvitt. De gör en logga, köper en stämpel och en rosa stämpeldyna. De lägger upp de nytryckta tidskrifterna på köksbordet i stjärnhuset och trycker dit rubriken: Fantasin.

När de är färdiga tar de fram en flaska champagne och skålar för den obegripliga känslan av att det ur ingenting fötts en färdig tidskrift. På riktigt. Det är januari 2005, nio månader efter första redaktionsmötet i Elins kök.

Några dagar senare skickar de iväg ett kuvert till en lång lista med litteraturtidskrifter. I kuvertet ligger det nytryckta debutnumret och ett papper med några korta rader:

Fantasin vet att en tidskrift kan vara något annat än tunga textblock, exkluderande referenser och gamla gubbar. Fantasin vill vara en tidskrift som är som ett riktigt bra samtal, där alla har släppt garden så att man tillsammans kan ge sig ut i det ännu otänkta.

Även om redaktionen kanske inte trodde det då, så gör den kaxiga presentationen intryck i tidskriftsvärlden. Namnet sätter sig, Fantasin lämnar köket i stjärnhuset och ger sig ut i världen. I Göteborgs-Posten beskriver Jan Arnald Fantasin som ”en lustfylld produkt med stor inre energi och skapariver.”

Efter första numret frågar redaktionen sina vänner och bekanta från skrivarkurser och litteraturklasser om de vill medverka i Fantasin. I takt med att nya nummer skickas till tryckeriet blir både skribenter och läsare allt fler. För varje nytt nummer köper de en ny stämpeldyna i en ny färg, trycker dit loggan och firar med en flaska champagne. De fyra rösterna i stjärnhusets kök har blivit tidskriftsmakare. Fortsätt, vidare, framåt – Ja!



Fyra nummer senare är det sommar år 2006 och en förändring ligger i luften. Elin, Klara, Linnéa och Jessica sitter runt ett nytt köksbord. Det är en säsongsarbetarbostad i Jokkmokk, med neutralt vita väggar och IKEA-möbler. Det är första kvällen i en lägenhet de fått som tvåveckorsstipendium från Jokkmokk Artist Community.

De stora vardagsrumsfönstrena vetter ut mot tågrälsen. Norrlandsljuset väller in över de spartanskt möblerade rummen och högarna med böcker runtom i lägenheten. De fyra redaktionsmedlemmarna har med sig sina egna svårigheter, som kräver ett nytt slags samtal. De tittar på varandra och ett nytt ord växer fram: Nej.

Ja:et gjorde dem till en och samma person, modig nog att dra igång en tidskrift, men alltför ensidig. Nej: et gör dem till fyra olika individer med egna åsikter och känslor. Nej:et blir förlösande. De kastar tidskriftsvärlden överbord, spyr galla över kulturklichéerna och sina egna roller som kulturskribenter. Långsamt återvänder samtalet i en ny form. Från den ohämmade och unisona ja-perioden, blir nej:et nödvändigt för att komma vidare.

De lämnar de urdruckna vinglasen på köksbordet i säsongsbostaden och går ner till den lokala pizzerian. Avståndet till hemstaden Göteborg och det nyupptäckta nej:et väcker en ny kreativitet.

Som motprestation för stipendiet från Jokkmokk Artist Community ska de visa någonting i stan. De samlar idéer på lappar och tejpar upp dem på väggarna i vardagsrummet. Det resulterar i ett nummer av Fantasin som friluftsutställning i Jokkmokk. På torget serveras ledaren som kaffe och bullar. De projicerar en text på husvägg, trycker upp affischer och fyller trottoarerna med dikter skrivna med krita.

”Den anonyme kritpoeten är avslöjad”, skriver Jokkmokk-kuriren. ”Det är skaparna av kulturtidskriften Fantasin som smyckat husväggar och trottoarer”.

– Vi vill att tidningen ska provocera och utmana. Men det ska vara roligt, säger Jessica Schiefauer till Jokkmokk-kurirens reporter.

– Vi provocerar snarare med att vara töntiga och snälla. Vi är inte så hippa. Men kultur behöver inte vara så coolt och snobbigt, fortsätter Linnéa Bernerman.

När friluftsnumret av Fantasin är färdigt återvänder redaktionen till sin lånade lägenhet med stora fönster och norrlandsljus. De sjunker ner i vardagsrumssofforna. Ja:et fyller väggarna med idélappar – nej:et väljer de ut de bästa uppslagen och vässar dem ytterligare. Efter två veckor återvänder de till Göteborg och ett nytt arbete med Fantasin tar vid.



Tiden går fort. Det är redan flera år sedan Elin och Klara lämnade stjärnhusen. Utanför de stora fönstren på Café Marmelad i Majorna hänger mörkret i klasar i den kalla göteborgsluften. Det är välbekanta gator för Elin och Klara; Linnéa och Jessica har lämnat stan.

Klara slår upp dörren till cafét, hennes klarblå jacka sticker av mot de lugna värmeljussamtalen.

Numer kommer Fantasin ut med två dubbelnummer per år. Allting tar lite längre tid, dagarna är fyllda med så mycket annat. Redaktionsmötena är mer sällsynta och oregelbundna. De har råd att trycka tidskriften i fyrfärg.

Elin kommer några minuter senare. Hon är kortklippt och har en lång röd sjal i en knut runt halsen.

Klara och Elin sätter sig bredvid varandra, dricker te och deras berättelse om Fantasin vecklar ut sig hand i hand. Deras skratt ger utrymme åt allvaret tätt intill. Elin har sparat stämpeln med Fantasin-loggan.

– Först kom ja-perioden. Det var vår barndom. Det var en upptäcktsfärd. Sen kom nej-perioden. Det var vår uppstudsiga och vildsinta tonårstid. Nu tror jag att vi precis fyllt trettio. Och kanske har vi en liten kris: Varför gör vi Fantasin? Vad vill vi egentligen? säger Elin.

Klara fortsätter:

– Tidigare var vi mer beroende av motståndet, av det vi inte ville vara, av litteraturvärlden och det förstockade kulturetablissemanget. Men nu har vi börjat tänka: vi har ju en egen åsikt, som inte automatiskt måste vara tvärtemot. Vi vill förmedla vad vi själva tycker och tänker. Det är Fantasin. Och i takt med att vi själva förändras, så förändras också Fantasin.

Utanför Fantasin skriver alla i redaktionen skönlitterärt. Tidigare i år romandebuterade Elin på Wahlström & Widstrand med Allt som återstår, som nominerats till det prestigefyllda Borås Tidnings Debutantpris. I vår kommer Jessicas debut, ungdomsromanen Om du var jag, på BonnierCarlsen.

– För mig handlar Fantasin också om att komma ut ur mitt eget skrivande, säger Elin. Mitt skrivande är så mycket i mig – Fantasin skapar vi tillsammans. Det är en bra motvikt.

– Det är samma sak för mig, fyller Klara i. Men samtidigt är det en liknande process i arbetet med Fantasin som med vårt skönlitterära skrivande – vi vill inte vara privat utlämnande, men personligt ärliga. Vi söker en kärna, en källåder.

Klara beskriver källådern som det innersta, där våra tankar och känslor finns, där vi har vår kraft.

– Det är så lätt att följa med på ytan – källådern är någonting helt annat. Det är en känsla av att bottna, säger hon.

En bra bok hittar källådern och stannar där. En bra bok når den innersta berättelsen, den mänskliga rösten – det som är jag. För fantasinredaktörerna är skrivandet ett sätt att söka sin egen källåder. Sedan första redaktionsmötet i stjärnhusets kök till nu: Fantasin är sökandet efter en källåder.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2009-01-04


Läs mer om Fantasin (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Fantasin (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA