Vad är intimitet?

”Det finns en hel serie dokumentförstörare som heter Intimus”, skriver chefredaktören Jan Arnald i essän ”Exit Intimus” i senaste numret av tidskriften Aiolos, #32-33. På 140 koncentrerade sidor vänder och vrider Aiolos frågan: vad är intimitet?

Svaret är utmärkt komponerat och sträcker sig från poesi och fotografi till akademiskt förankrad essäistik. Översättningar av kanoniserade tänkare som Jean-Paul Sartre och Julia Kristeva går hand i hand med exempelvis Emma Sandströms sökande bildspråk och Jan Arnalds funderingar kring dokumentförstörarserien Intimus. Texterna skruvar intimiteten varv efter varv, jag vänder sida efter sida, tar en paus och kommer på mig själv med att le.

När dagstidningarnas kulturbilagor förvandlats till konsumentguider, när kvällstidningarna blivit så ointresserade av världen att de ägnar sina löpsedlar åt att sälja filmer – då är det en lättnad att läsa Aiolos. För att den uppriktigt och ärligt försöker bjuda på en tanke, för att den verkligen vill förstå och förmedla. Bara intentionen i sig är värd en hyllning. (Och jag antar att det rent ekonomiskt går åt helvete.)

När massmedierna frenetiskt försöker göra allting synligt, när det intima förvridits till ett säljargument för själagrävande i filmkamerornas rödblinkande rec-ljus – då är det en befrielse att läsa Aiolos. Som exempelvis Ingemar Haags essä om det intimas politik utifrån två romaner av den franska författarinnan Marguerite Duras. Haag skriver:

Runt det intima byggs en mur som endast den största ansträngningen kan tränga igenom. Väl inne i denna sfär fungerar muren inte längre som ett hinder utan som ett skydd. Det är först här som skrivandet kan ta sin början.

Haag menar att det är i det muromgärdade rummet vi provar våra första ord. Samtidigt skapar muren en absolut gräns mellan inre och yttre. ”Och i ett utanför verkar skrivandet inte finnas; här kan historien om kärleken och hatet aldrig formuleras; intimiteten blir själva förutsättningen för att skriva.” Det är i det intima världen blir till.

Jag bläddrar tillbaks till den ovan nämnda essän av Jan Arnald:

Min personliga favorit är Intimus Shredder 155. […] Närmast ens mest intima, ens allra, allra innersta: en dokumentförstörare. Pappret sugs in, förs längs en serie rakbladsvassa knivar och kommer ut i oigenkännliga fragment.

Dubbelheten i intimitetens muromgärdade rum: det är här vi formulerar världen, och tätt intill väntar Intimus Shredder 155 med sina rakbladständer. Hos Haag och Arnald framträder det intima som ett gränsdragande mellan inre och yttre – en förutsättning för ett skrivande som är lika delar skapande och förstörande.

Lite längre fram fortsätter Arnald sitt resonemang:

Är det vi bevittnar i samtiden den alltmer desperata viljan men oförmågan till intimitet? Är det därför vi hela tiden måste söka oss längre och längre in i intimsfären? För att försöka återfinna den förlorade hjärtpunkten? [..] I ett övertillfredsställt västerland kanske drömmen om det intima har blivit det sista som återstår… Är drömmen om intimitet helt enkelt den sista utopin?

Jag tror att Arnald har rätt. Jag tror att drömmen om intimitet är den sista utopin.

Det är sökandet efter en fast punkt, efter perfektion. Den absoluta sanningen. Eller som Haag avslutar sin essä: ”Det intima går hand i hand med den koloniala politiken.”

Vi bygger rum och vi bygger gränser. Vi staplar sten på sten av konsumentguider, chock-löp och självsnuff 2.0, med utgångspunkt i den paradoxala idén att vi måste mura in oss själva för att kunna bli en del av världen. Den sista utopin är ett försök att fästa individualismen i människan. Den sista utopin är en självkolonialisering.

Den sista utopin är kvävningen när vi slutligen fylls av tegel, när allt som återstå av oss är en mur, ett vakttorn.

Men samtidigt visar vår desperation efter intimitet också en längtan efter närhet, delaktighet och sammanhang. Och jag tror att vi är i trängande behov av en ny syn på intimitet.

Jag tror att vi måste riva murarna mellan inre och yttre. Krossa gränsposteringarna som tvingar oss isär. För världen skrivs inte i muromgärdade rum – vi skriver till varandra. Det intima finns inte inom oss, utan mellan oss. Vårt innersta är relationer.

Vad är intimitet?

Aiolos formulerar frågeställningen med skärpa och känslighet. Den visar på en rad av intimitetens omkringliggande beröringspunkter och öppnar upp för möjliga fortsättningar. Och med utgångspunkt i Arnalds och Haags utmärkta essäer är mitt svar: intimitet är att erkänna närvaron av andra i sig själv.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-10-24

Köp Aiolos
Läs mer om Aiolos i katalogen
Fler artiklar knutna till Aiolos
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR