"OEI ingen tidskrift för alla"

Den voluminösa text- och språktidskriften OEI fick under årets Bok- och biblioteksmässa utmärkelsen Årets Kulturtidskrift. Redaktörerna Jonas (J) Magnusson och Anders Lundberg säger sig vara hedrade – och att priset förhoppningsvis innebär en och annan ny prenumerant. Samtidigt är de säkra på att OEI inte är, och aldrig kommer att bli, en tidskrift för alla.

– Det var andra gången vi blev nominerade så naturligtvis är vi mycket glada över priset. Uppmärksamheten kan innebära fler prenumeranter, något som alltid är lika angeläget. Vi ska göra ett antal utåtriktade arrangemang, men i övrigt vet vi faktiskt inte hur vi ska förhålla oss till det hela, säger redaktörerna Jonas (J) Magnusson och Anders Lundberg.

För närvarande skickas tidskriften ut till 200 prenumeranter. I genomsnitt trycks 1000 exemplar av varje nummer och de brukar alla gå åt, i alla fall så småningom. För den riktigt hängivne OEI-läsaren finns också möjligheten att bli så kallad mecenatprenumerant. 100 000 kronor kostar det, något som ingen ännu nappat på. Några extra tusenlappar skänks dock då och då av privatpersoner som uppskattar deras arbete.

OEI drogs i gång av Jonas (J) Magnusson, Anders Lundberg och Jesper Olsson, efter ett seminarium om Gertrude Stein i St. Louis, USA. Under slutet av 1999 utkom det första numret, med "Oidentifierbara verbala objekt" som namn och riktmärke.

– Vi ville skapa nya läs- och skrivgemenskaper. OEI kan betraktas som ett forskningsprojekt som undersöker olika estetiska teknologier inom språket och konsten. Vi har blivit beskyllda för att vara elitistiska, men själva betraktar vi oss snarare som ett demokratiskt organ för alla möjliga textsammanhang.


Anders Lundberg till vänster och Jonas (J) Magnusson till höger. Foto: Bo Pettersson

Jonas och Anders säger att situationen på den svenska tidskriftsmarknaden var rätt så annorlunda då mot nu. Jonas bodde till stor del i Frankrike och Anders och Jesper i USA, och deras olika favoritförfattare var inte på något sätt tillgängliga hemma i Sverige. Men det är inte den enda anledningen till att de valde att köra i gång projektet. Gång på gång återkommer Jonas och Anders till att de vill skapa nya former för att läsa och skriva.

Vilka former då?

– Det har vi velat hålla så öppet som möjligt, och OEI är ju inte en rent litterär tidskrift. Vid ett tillfälle döpte vi om OEI till ”Tidskrift för konceptuella operationer och estetiska teknologier”. Vi har genom åren egentligen visat upp ett ganska brett register av olika språkkonster, och lyfter fram saker som inte i klassisk mening är kommersiellt gångbara. För den skull behöver det inte förbli smalt, utan så småningom skapar man en publik. Däremot är ingen text för smal för OEI.

Rent form- och layoutmässigt kan OEI ge upphov till en smärre chock hos en ovan och icke insatt läsare. Många av numren är dubbel- eller trippelnummer, men även kvadrupelnummer har lämnat tryckeriet. Mätt i vikt ligger rekordet på två kilo inklusive eventuellt emballage, vanligast är dock ett kilo eller lättare.

– Från början fanns inte någon tanke på att producera de här biblarna. Det handlar numera om någon sorts arkivisk ambition, som inte alla tidskrifter för tillfället har. Men vi kommer att göra tunnare nummer igen. Det finns nästan en billig konceptuell lockelse att nu ge ut ett riktigt tunt nummer.

Många pappersexperiment återstår innan vi på allvar får se en lika fullspäckad version av OEI på nätet som på papper. Även om redaktionen verkligen ser nätet som ett fullgott medium där oerhört mycket finns att utforska, vill Jonas och Anders utreda färger och dess möjligheter på papper. Hittills har inget nummer innehållit fyrfärgstryck (undantaget fram- och baksidan som av rent pragmatiska skäl gått i olika färger. Det hela på uppmaning av Hedengrens bokhandel som klagade på att kunderna inte kunde skilja på de olika omslagen som i begynnelsen gick i svartvitt allihop).

Och när ett nummer så småningom får en färgsprakande inlaga blir det inte utan anledning. Då vill redaktörerna viga hela tidskriften åt färgen som typografiskt och bildmässigt verktyg. Gå på djupet kring vad färgkodning innebär för en text, reflektera över fyrfärgstryck som sådant och inte rent slentrianmässigt ödsla massa pengar på dyra tryckkostnader. Ett experimenterande med den svartvita typografin och layouten i stort är dock något de sysslat med ända sedan start. Och av tidskriftens få avlönade medarbetare är det formgivarna som är i majoritet.

Hur ser ni på den klassiska definitionen av typografins uppgift, att den ska underlätta läsningen av en text?

– Det där är en missuppfattning som vi ägnade åtskilliga essäer åt att försöka reda ut i ett nummer vi gjorde om visuell poesi, konceptuellt skrivande och typografi. Ideologin om typografin som underlättare av läsningen av en text är väldigt feg. Historiskt är den även helt felaktig. Varje gång någon typ av typografi genom historien har försvarats har det hänvisats till läsbarhet. Oavsett om det har gällt den klassiska typografin, den modernistiska typografin eller vad som helst. Tar man till exempel bort seriferna blir det mer svårläst sägs det. Det blir det för ett visst antal människor som har en viss ideologi. Men egentligen finns det inte några sådana genvägar.

På grund av ett innehåll som läsaren måste sätta sig in i och fundera kring i större omfattning än vid konsumtion av mer lättsmälta tidskrifter, har belackare kallat OEI för ett elitistiskt och internt projekt där medarbetarna håller varandra om ryggen i olika sammanhang. Detta utmynnade våren 2007 i den så kallade OEI-debatten, där Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg kritiserade OEI i Expressen och anklagade den för språkmaterialism och för att den blivit en alltför stor maktbas inom poesin.

Jonas och Anders ser inte denna debatt som någon egentlig och konkret kritik mot den egna tidskriften, utan har valt att se på den i ett större perspektiv. OEI blev ett slagträ i en kulturpolitisk debatt.

– När politiken går mer och mer åt höger är det klart att man angriper grunderna för just den sortens mindre litteratur, mindre konst och mindre kultur som vi står för. Det påstås då att vi omedelbart skulle vara mer elitistiska bara för att vi på förhand inte har haft en omfattande och statistiskt säkerställd läsarbas. Något som är en problematisk tanke ur vårt perspektiv. Debatten handlade som vi ser det mer om ett ifrågasättande av kulturstöd och då blev vi, med anledning av att vi publicerade saker som kan ha uppfattats som svårtillgängliga, en direkt måltavla för kritik. Sedan blev det uppenbart för oss att de som kritiserade oss inte hade läst tidskriften eller försökt förstå vad vi gjorde. Ett tag räckte det nästan med att man inte var en bred och konventionell tidskrift, ett liberalt smörgåsbord, för att bli betraktad som terrorist.

Däremot säger Jonas och Anders att OEI omöjligt kan vara eller bli en tidskrift för alla. Ett sådant scenario är uteslutet därför att det finns en poäng med småskaligt tänkande när det gäller tillgänglighet, vilket kan sammanfattas med fördjupning och specialisering. Det småskaliga och – i alla fall vid en första anblick ytterst smala – gör dessvärre att ett väldigt konkret problem uppstår.

– Ekonomin i det här är väldigt marginell förstås. Under året har vi avlönat en sekreterare men inte oss själva. Formgivarna får betalt, som vi redan varit inne på, och vissa honorar har vi betalat ut. Det sker dock inte på kontinuerlig basis. Vi är beroende av stöd och det är ingenting vi skäms för. Utmaningen är ju att insistera på att göra saker som faktiskt inte omedelbart kan konsumeras av alla sorters läsare. Ändå vill vi påstå att vi är ganska synliga och utåtriktade för att vara en tidskrift av den här sorten. För det senaste numret hade vi fem releaser med olika arrangemang. Först i Paris, sedan i Malmö, Stockholm, Göteborg och Oslo.


Anders Lundberg till vänster och Jonas (J) Magnusson till höger. Foto: Bo Pettersson

Upp till 100 personer, levande som döda, medverkade på något sätt i senaste numret ”Redaktionella praktiker och redaktionell estetik”. Nästa utgåva kommer att vara ett tunnare och mer poetiskt baserat nummer, med samtida polsk, italiensk och kanadensisk poesi.

Tidskrift.nu träffade redaktörerna Jonas (J) Magnusson och Anders Lundberg under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Rickard Eriksson

Publicerad: 2008-10-18

Köp OEI
Läs mer om OEI i katalogen
Fler artiklar knutna till OEI
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN