Avantgardism eller retrogardism – vad är frågan?

Sedan slutet av förra årtusendet har en linje inom svensk kulturdebatt handlat om en motsättning mellan två förhållningssätt till traditionen: avantgardism och retrogardism. Sedan den senare termen fördes in i det svenska språket av Clemens Altgård och Håkan Sandell i och med boken Om retrogardism, har motsatsparet visat sig livskraftigt bland tryckta tidskrifter såväl som digitalt. Men vari består denna motsättning? Hur skall frågan ställas?

Låt oss börja med att definiera termerna. Den första och viktigaste tidskrift som själv säger sig företräda en retrogardistisk hållning heter Aorta. Chefredaktör Carl Forsberg skriver i ledaren till det första numret:
”Retro” står i motsats till ”avant” medan ”gardism” visar en släktskap mellan orden. Motsatsen visar sig konkret i att retrogardisten knyter sig an till historiska kulturella och mytologiska arv för att utifrån dessa ramar gå vidare i sitt eget skapande. Avantgardisten å sin sida, har ryggen vänd mot det förflutna och blicken stadigt fäst i framtiden.

Med utgångspunkt i denna dikotomi lyckas Aorta finna många bundsförvanter. Och det är inte så konstigt. Svårigheten ligger nämligen i att identifiera retrogardismens bestämda negation. Vilka är det i svenskt kulturliv som ”har ryggen vänd mot det förflutna och blicken stadigt fäst i framtiden”, kort sagt saknar historisk medvetenhet? I de tidiga numren kan man endast se antydningar, i ledare och artiklar och urklippta citat. Då och då nämns en specifik företeelse i negativa ordalag. Man talar om Benjamin-dyrkan, alltså ett okritiskt förhållande till den Walter Benjamin som skrev en doktorsavhandling om tysk barockteater; man nämner tidskriften Kris, med bland andra Horace Engdahl i redaktionen; någon tar upp Sveriges äldsta ännu utgivna kulturtidskrift Ord & Bild. Men det talas aldrig riktigt ur skägget, så man får aldrig reda på om det är till exempel Engdahl som inte blickar tillbaka på historien.

Efterhand har dock Aorta modifierat sin beskrivning av läget. (Tidskriften blir också bättre och bättre.) När den efter några års uppehåll gjorde comeback antyddes att man diskuterat att överge termen retrogardism. I stället för att som i början skilja mellan historielösa och -medvetna identifierade man motståndarna som dem med en mer linjär tidsuppfattning, där författare exempelvis ”förebådar” diverse litteraturhistoriska landvinningar. Men därmed har ju Forsberg och hans anhängare anslutit sig till just Horace Engdahl, som för drygt 20 år sedan skrev att han ”försökt undvika de genetiska stereotyperna (’förebådar…genombrottet för…fulla utveckling’), som ibland hämmar litteraturhistoriskt tänkande”. (Den romantiska texten, s. 8.) Så var är avantgardet? Så enkelt formulerad blir frågan svår att besvara:
Ty hvem vill väl gå ohistoriskt till väga, eller med andra ord, hvem vill hoppa in i ett nytt förhållande, skildt ifrån allt föregående med ett sådant svalg, att det genom ingen anslutningslänk sutte tillhopa med ett föregående?
(C.J.L Almqvist. Monografi,
Samlade verk 26, s. 315).

Nyligen föreslogs som svar en tidskrift från samma ort (Göteborg) och ungefär samma tid som Aorta, nämligen OEI, en av de tidskrifter som bygger vidare på den kontinentalfilosofiska linje som Kris var med om att introducera. Den som menade att OEI var ”fångna i en avantgardistisk tankefigur där oppositionella gester blivit självändamål” var dock ingen på Aorta, utan Johan Lundberg, Kay Glans’ efterträdare som chefredaktör för Ax:son Johnsons kulturorgan. Sedan denne man efterhand, i takt med att han fått mer utrymme, visat sig vara galen vore det elakt att blanda samman hans åsikter med vad någon annan tycker. Som jag försökt visa har Aorta blivit alltmer nyanserade i sin samtidskritik.

Men låt oss för skojs skull pröva Lundbergs tanke. Hur inleddes OEI:s avantgardistiska projekt? vad finner man överst på sida 1 i det första numret? Jo, ett citat från tidskriften Revue des deux mondes, 1855! I ledaren till det senaste numret citeras Stiernhielm. Detta är inte undantag som bekräftar regeln. Granskar man tidskriftens innehåll finner man att andelen äldre texter, liksom referenser till dem, snarast är högre än i exempelvis Aorta. OEI knyter helt enkelt an till ett historiskt arv för att gå vidare i sitt eget skapande.

Och det gör ju de flesta. När jag som medlem i redaktionen för Hjärnstorm planerat ett temanummer har frågan om den historiska bakgrunden alltid dykt upp naturligt – för att inte säga automatiskt. Gör man ett nummer om ”skräck” inkluderar man, utan att fundera över det, artiklar om skräckens idéhistoria, om Stoker och Hitchcock, letar fram gamla texter av Trakl, Poe, Fröding … Möjligen glömmer man bort framtiden. Det förhållningssätt som definierats som retrogardistiskt är helt enkelt det normala för de flesta kulturtidskrifter. Vad tidskrifter som Aorta och OEI bidrar med är att problematisera, reflektera över hur detta återknytande till historien skall ske, göra det mindre ryggmärgsstyrt.

Men om nu inte fronterna ser ut riktigt som Aorta vill hävda, var klämmer skon? En historisk tillbakablick kanske kan lysa upp något. Diskussionen har en av sina rötter i det stora gräl som flammade upp i Franska akademien mot slutet av 1600-talet: ”La querelle des anciens et des modernes”. Startskottet var ett par rader Charles Perrault skrev 1687:
La docte Antiquité dans toute sa durée
A l'égal de nos jours ne fut point éclairée.”


Fritt översatt:

Under hela sin tid lyckades lärd antik
Våra dagar i upplysthet ej vara lik.

Man kunde ha tillagt: inte ens Aristoteles poetik. Ty även om det som stod på spel var förhållandet mellan antiken och utmanaren, solkungen Ludvig XIV:s tid, all den nya vetenskapen, de nya samhällsstrukturerna, och själva synen på historien, framstegstanken med mera, så kom den litteraturvetenskapliga diskussionen att gå i bräschen för utvecklingen. Viktiga frågor som huruvida en pjäs får utspela sig på flera olika platser eller ej.

Den franska monarkins storhetsvansinne kom att möjliggöra en insikt som till slut skulle fälla den: företeelser är inte bra för att de är gamla. Sedan dess har förhållandet mellan diskussionens olika komponenter – samhällssynen, synen på framsteg, poetik med mera – kastats runt i så många olika kombinationer att det blivit uppenbart, att en viss position i en fråga inte nödvändigtvis ledsagas av en viss position i en annan. Och här närmar vi oss min poäng: vad Aorta företräder är inte en annorlunda historiesyn, utan en viss estetik. Man lyfter fram formspråk som av många betraktats som ointressanta, till exempel rimmad vers. När Forsberg kritiserar OEI för att dess teorier resulterar i ”med avsikt felstavade dikter” (nr 6-7, s. 3) är han närmre de verkliga motsättningarna, som alltså inte har att göra med vem som värderar det förflutna högst, utan olika syn på vad som är värdefull litteratur.

För att fylla i konturerna ytterligare: Det som möjligen varit hämmande med mycket av modernismen, som Altgård och Sandell vänder sig emot, är inte ett förnekande av det historiska arvet (en tendens som väl bara finns hos ett par futurister), utan högt ställda krav på att verkens förnyelse framför allt skall ligga i dess form. Men som Forsberg, för att nyansera Sandell, framhållit finns det en fara i att blanda samman modernism och avantgardism.

Så vad är då avantgardism? Ja, det är väl tanken att man utgör en förtrupp, att andra skall komma efter och bygga vidare på det man gör. I en mild mening är väl detta något de flesta kulturtidskrifter hoppas på. I radikalare tappning finns avantgardismen endast hos ett fåtal, Håkan Sandell till exempel:
Skulle jag inte duga till annat, så låt mig bereda väg för de större sångare som måste komma – och som kommer att behöva andra instrument, tekniker och skalor än de som från början stod mig till buds.
(Om retrogardism
, s. 49)



Publicerad: 2008-01-31








Annons:

Senaste nummer:

2017-08-22
Läsliv 2 2017

2017-08-21
KONSTNÄREN 2 2017
Läsliv 1 2017

2017-08-20
Avaye Zan 88-89 2017

2017-08-19
Teatertidningen 181-182 2017

2017-08-15
Contra 3 2017

2017-08-12
Byggnadskultur 2 2017

2017-08-11
Balder 2 2017

2017-08-07
Medusa 2 2017

2017-07-15
Karavan 2 2017
Nutida Musik 265-266 2017

2017-07-13
Divan 1-2 2017
Akvarellen 2 2017

2017-07-11
Judisk Krönika 2 2017

2017-07-10
Nutida Musik 264 2017

2017-07-09
Ordfront Magasin 3 2017

2017-07-08
Accent 4-5 2017

2017-07-07
KLASS 2 2017

2017-07-04
Populär Astronomi 2 2017

2017-07-03
Signum 5

2017-07-02
Populär Poesi 33

2017-07-01
Alkohol & Narkotika 3 2017

2017-06-26
Opera 3 / 2017
ponton 2 2017

2017-06-23
Nordens Tidning 2 2107

2017-06-21
Nordens Tidning 1 2017

2017-06-20
Lyrikvännen 3 2017

2017-06-19
Haimdagar 1-2 2017
Med andra ord 91 2017

2017-06-18
Med andra ord 90 2017

2017-06-17
Amnesty Press 2 2017

2017-06-16
Tiden Magasin 2 2017
Kuba 2 2017

2017-06-15
Merdeka och Östtimorinformation 72

2017-06-13
Ottar 2 2017

2017-06-11
Judisk Krönika 1 2017

2017-06-09
Bildkonstnären 2, 2017

2017-06-08
Tidig Musik 2 2107

2017-06-01
Arkitekturtidskriften KRITIK #33
Contra 2 2017
Magasinet Arena 2 2017

2017-05-31
Kultwatch Maj 2017

2017-05-29
Signum 4
Parnass 2 2017

2017-05-25
Accent 3 2017

2017-05-21
Tiden Magasin 1 2017

2017-05-20
Hjärnstorm 128 2017

2017-05-19
Glänta 1 2017

2017-05-18
Punctum saliens

2017-05-15
UtställningsEstetiskt Forum 2 2017

Äldre resuméer