Fantasy – bara för barn?

Ur Vetsaga 2007-11-03


Vad är fantasy? Ja, därom tvista de lärde. Gränsdragningen mot sägnen, folksagan och fabeln är svår. Även den åt andra hållet, mot den fabulerande modernismen och den magiska realismen. Och för all del även den mot systergenren science fiction. Att mycket av standardrekvisitan i dagens fantasy (som drakar, prinsessor och magiska svärd) är hämtad ur den gamla folksagans värld står klart, men de flesta kännare väljer ändå att se det som publiceras under etiketten fantasy som en relativt modern genre vars ursprung står att finna i slutet av 1800-talet.

Men en sak står klar, och det är att fantasy – liksom för den delen föregångaren folksagan – inte började sitt liv som barnlitteratur. Ändå verkar det vara där den har hamnat i dagens Sverige. I Harry Potters spår har förlagen övergått till att storsatsa på att låta översätta fantasy för barn och som ett resultat håller fantasyn på att halka ännu längre ner i åldrarna i svenska litteraturkritikers och läsares ögon. Är detta en oundviklig konsekvens? Och är det bara Harry Potters fel?

Nej, det är nog inte bara Harry Potters fel. Och det kunde ha blivit annorlunda, för fantasyn kan sägas ha gjort sitt intåg som genre i Sverige 1959 med Tolkiens Sagan om ringen, och den togs emot som vuxenlitteratur. Översättaren, Åke Ohlmarks, hävdade till och med att Tolkien borde ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Det var att ta i, men mottagandet var i stort positivt i den svenska pressen. Man insåg att detta var något nytt, ett slags litteratur som saknade föregångare i Sverige. Men ännu hade inte den genre som portalverket tillhörde fått namnet fantasy. Faktiskt hände det så sent som 1989 att Harlekin förlag kontaktade förlaget Target Games där jag arbetade som redaktör och uppmanade oss att sluta snylta på deras romantikserie “Harlekin Fantasy” med vår serie fantasyböcker, så lite känd var genren i Sverige. Förvisso låg det säkert ett element av går-det-så-går-det bakom, men jag tror ändå att det var symptomatiskt.

Sedan 1960-talet har Tolkiens verk halkat nedåt i åldrarna i allmänhetens uppfattning och numera ses det som typisk tonårslitteratur, om än krävande och mångfasetterad sådan. Författaren Daniel Sjölin gjorde sig förmodligen till tolk för många när han i Dagens Nyheter 30/5 2007 i förbigående skrev om “en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok (Sagan om ringen)“. Möjligen var hans syfte bara att tvåla till Fredrik Reinfeldt, men jag gissar att Sjölin faktiskt anser att böckerna är undermåliga som vuxenlitteratur och endast duger till att roa de yngsta som saknar kvalitetskrav.

Även om det skulle förhålla sig så gör det inte böckerna till barnlitteratur. Att säga att ett verk är enklare att tillgodogöra sig och kanske plattare både stilistiskt och psykologiskt än exempelvis Katherine Mansfield eller William Faulkner innebär inte automatiskt att det är en barnbok. Sagan om ringens huvudtemata är krigets fasor, mod i svåra stunder, att man alltid förlorar det man älskar. Verket innehåller en massa arkaiserande prosa modellerad på forn- och medelengelska förlagor, det är uttalat avsett för vuxna. Att det sedan innehåller stycken med tämligen tramsig dialog och att berättelsen handlar om en förtrollad ring förvandlar det inte automatiskt till barn- eller ungdomslitteratur. Barnböcker är böcker skrivna för barn och det är inte Sagan om ringen.

Det mottagande Sagan om ringen åtnjöt var zenit för fantasyns anseende i Sverige. Svenskens förhållande till icke-mimetisk litteratur har länge varit svalt; verklighetsavbildande och gärna samhällskritisk ska skönlitteraturen vara för att anses god. I USA och Storbritannien har det alltid sedan 1800-talets slut funnits fantasy av olika slag. Somt har varit för vuxna, annat för barn och ungdom. De klassiska författarna inom genren skrev de flesta av dem för vuxna: Fritz Leiber, Lord Dunsany, James Branch Cabell, Jack Vance och som sagt, J. R. R. Tolkien. Några skrev eller skriver för barn och ungdom: Lloyd Alexander, Alan Garner, Diana Wynne Jones och C. S. Lewis. Ytterligare några skriver liksom Ursula Le Guin omväxlande för barn och vuxna. Genomgående gäller här att de av genrens stora som skrev för barn och ungdom är väl representerade i svensk översättning, de som skrev för vuxna nästan inte alls.

Inte förrän under andra halvan av 1990-talet började vuxenfantasy ges ut i större omfattning i Sverige. Kanske inte högtstående prosa i de flesta fall, men ändå böcker avsedda för äldre tonåringar och vuxna. Det gäller författare som David Eddings, Raymond E. Feist, Robert Jordan, Terry Brooks, Terry Pratchett, Tad Williams, George R. R. Martin, Robin Hobb med flera. Detta avspeglas emellertid inte alls på kultursidorna.

Nu ska det sägas att detta förmodligen är rättvist, för den vuxenfantasy som översätts är långt ifrån lika bra som vuxenlitteratur som den översatta barnfantasyn är som barnlitteratur. Storsäljarna David Eddings, Raymond E. Feist, Robert Jordan och Terry Brooks är inte mycket att hänga i julgranen, medan författare som Philip Pullman, Cornelia Funke och Lene Kaaberbøl står sig bra rent litterärt. Och Sverige har ju ett gediget rykte som barnlitteraturens förlovade land, även om det på senare tid ifrågasatts av vissa.

Men även det som är bra av vuxenfantasyn, Robin Hobb, kanske George R. R. Martin och Terry Pratchett, förtigs. Pratchett är en av Storbritanniens bäst säljande författare och åtnjuter i hemlandet ett gott anseende, men de svenska översättningarna omnämns inte ens med notiser i den svenska pressen. Går man igenom de senaste årens pressklipp upptäcker man att det gäller samtliga översatta vuxenfantasyförfattare. På den punkten är det en klar och tydlig skillnad mellan Sverige och USA/Storbritannien.

Det som verkligen avslöjar den svenska nutida synen på fantasy är de genreöversikter som publiceras då och då i dagspressen. I Harry Potters fotspår har de kommit allt tätare, och de sätter genomgående likhetstecken mellan fantasy och barnböcker. Aldrig nämner recensenten att han eller hon begränsar sig till den fantasy som skrivs för barn, utan man får intrycket att vuxendelen av utgivningen är helt obekant.

Att det inte faller så mycket strålkastarljus på David Eddings och gelikar är inget att sörja. Det som är beklagligt är att detta likhetstecken mellan fantasy och barnböcker gör att den bra vuxenfantasyn inte kommer fram i Sverige. När böcker av författare som Guy Gavriel Kay, Christina Brönnestam eller Erik Granström utkommer får de inte någon uppmärksamhet (eller i en del fall märkliga recensioner) eftersom de faller mellan stolarna: Fantasy men ändå inte barnböcker. Eller så försöker förlagen smussla ut dem som något annat än fantasy, som Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell om vilken Norstedts lär ha sagt att hade de tvingats kalla den fantasy i marknadsföringen hade de hellre valt att inte ge ut den. (Clarke bara skrattade och skakade på huvudet när jag berättade detta för henne. “Of course it’s fantasy!”)

Jag är rädd för att detta likhetstecken mellan fantasy och barnlitteratur kommer att leda till att vuxenfantasygenren stryps i Sverige. Inget resursstarkt förlag kommer att våga sig på att ge ut kvalitetsfantasy.

Nu är inte den här trenden unik för Sverige, den återfinns även i de flesta – förmodligen alla – länder. Enligt branschtidskriften Locus’ statistik var 17 % av all fantasy som publicerades i USA under åren 1984-1998 ungdomsfantasy. 1998 var det år då framgångssagan Harry Potter sköt fart. Sedan ökade ungdomsfantasyns andel varje år fram till 2002 då den utgjorde 36 % av all publicerad fantasy. Efter det minskade den något ett par år, för att slå nytt rekord år 2005: 44 %! Än så länge betraktas fantasy som en genre för vuxna i USA, men fortsätter trenden kanske det kommer att ändras. Det återstår att se om pendeln svänger tillbaka igen nu när den sista Harry Potter-boken är publicerad eller om den fortsätter sin svängning. USA hade trots allt ett annat utgångsläge än Sverige när det gäller hur vuxenlitteratur får se ut.

Kanske är det en kamp mot väderkvarnar att hoppas på att fantastiklitteratur ska accepteras som vuxenlitteratur i Sverige, det har onekligen gått trögt i många år både för fantasy och för science fiction. Kanske är svenska folkets smak en gång för alla lagd åt det mimetiska, eller åtminstone åt det slags verklighetsflykt som ytligt ger sken av att vara verklighetsavbildande, som deckare och chicklit, så att de modiga förlag som skulle försöka sig på att ge ut kvalitetsvuxenfantasy vore dömda att förlora pengar på det. Men det kan väl inte vara för mycket att begära att de som skriver fantasyöversikter i dagspressen ska vara medvetna om att all fantasy inte är barnlitteratur?

Johan Anglemark

Fotnot: Jag väljer med flit att skriva Sagan om ringen, det vedertagna namnet på den klassiska svenska översättningen av Tolkiens Lord of the Rings.

Texten finns även publicerad hos Vetsaga – läs kommentarerna där.


Publicerad: 2007-11-22


Läs mer om Vetsaga i katalogen
Fler artiklar knutna till Vetsaga
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR