Mary Pickford städar med skurborstar på fötterna

Astrid, Pippi och hela världens lilla fästmö

Astrid Lindgren 100 år

Ur Kapten Stofil nr 27-28


Vad har Pippi Långstrump gemensamt med stumfilmsstjärnan Mary Pickford?
Vi vet att film var en viktig inspirationskälla för Astrid Lindgren, och att hon som barn flitigt besökte Vimmerbys två biografer. Där visades ofta filmer med Pickford – hon som i reklamen kallades ”hela världens lilla fästmö”. I två av Mary Pickfords filmer finns detaljer som kan ha givit Astrid Lindgren impulser till berättelserna om Pippi Långstrump. I den första filmen spelar Pickford en liten flicka i brokiga kläder som bor ensam med en stor häst, i den andra knyter hon fast borstar på fötterna när hon ska skura golvet.


”I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år och hon bodde där alldeles ensam.”

Så börjar den första boken om Pippi Långstrump, som utkom i november 1945. Vid det laget hade Astrid Lindgren levt med ”världens starkaste flicka” i fyra års tid. Hur Pippi kom till är en välkänd historia, som Astrid Lindgren fick berätta så många gånger att hon till slut bara suckade uppgivet när den kom på tal:

1941 låg Astrid Lindgrens sjuåriga dotter Karin sjuk i lunginflammation. En kväll vid sängkanten, när mamma Astrid var uttömd på sagor, sade Karin plötsligt: ”Berätta om Pippi Långstrump!”. I stället för att fråga Karin vem det var, som de flesta föräldrar skulle ha gjort, började Astrid Lindgren genast berätta om den ensamma flickan i det stora huset, och alla hennes sällsamma äventyr. Under några år underhöll hon sedan Karin och hennes lekkamrater med Pippi-historier, innan hon 1944 samlade berättelserna i en bok, som hon gav sin dotter i 10-årspresent. På omslaget hade författaren själv ritat den första bilden av Pippi Långstrump, komplett med utstående flätor, olikfärgade strumpor och för stora skor.

I motsats till vad många tror blev Pippi Långstrump en omedelbar succé, både hos kritiker och läsare. En profetiskt lagd recensent gick så långt som att utnämna den till ”Århundradets barnbok”. Det var först i augusti följande år som den berömda Pippi-fejden bröt ut. Då publicerade Aftonbladet en artikel, där John Landquist gick till rasande angrepp på boken. Han beskrev den som ”något obehagligt, som krafsar på själen”, och uttryckte farhågor för att barnen skulle börja ta efter Pippis livsfarliga påhitt. I dag kan vi le åt uppståndelsen, men ekon av Pippi-fejden har faktiskt hörts ända in i våra dagar. På 70-talet hävdade vänsterradikala litteraturkritiker att Pippis individualism var en politiskt verkningslös revolt ”innanför det givna samhället”, 1980 varnade Barnfilmrådet för de förnedrande och ojämlika Pippi-filmerna, och lagom till 50-årsjubiléet 1995 publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel där Pippi hölls ansvarig för vår tids självupptagenhet, hänsynslöshet och brist på respekt.

Pippis kritiker må ha olika utgångspunkter, men den moralistiska tonen förenar dem, liksom det faktum att de talar för döva öron. Inte ens på 40-talet förmådde de samla någon bred opinion mot Pippis fördärvliga inflytande. Paradoxalt nog är det den ensamma lilla flickan med sitt avvikande beteende, som vunnit folkets kärlek, inte de bekymrade samhällsmedborgare, som påstår sig försvara ansvar och gemenskap.

INSPIRATIONSKÄLLOR

Astrid Lindgren var en omvittnat receptiv person, som kunde bevara repliker, människor och händelser i sitt minne, för att långt senare använda dem i sitt författarskap. När hon som ung reporter på Wimmerby Tidning besökte Ellen Key i hennes hus vid Vättern, fick hon syn på ett Thorild-citat ovanför dörren – ”Denna dagen ett lif” – som blev den filosofiske farbror Melkers motto i Vi på Saltkråkan. Rumpnissarnas mantra ”voffor gör di på dette viset” kommer ursprungligen från en psykisk sjuk kvinna, som Astrid Lindgren i sin ungdom hade träffat på ett fattighus.

Säkert finns det många fler exempel, som vi inte känner till. I sin bok Rebellen från Vimmerby återger journalisten Jens Fellke ett par nyhetsnotiser ur Wimmerby Tidning, som mycket väl kan ha inspirerat författaren: ”Femåringen hade ej hissats upp på en stång av lekkamraterna” (Emil och Ida?), ”Tvenne bröder innebrända vid eldsvåda” (Bröderna Lejonhjärta?).

År 2002 publicerade Joakim Langer och Hélena Regius ett uppmärksammat reportage om den sannolika förebilden till Pippi Långstrumps pappa, kungen på Kurrekurreduttön. Det var den svenske sjömannen Carl Pettersson, som 1904 led skeppsbrott på Nya Guinea, och i starkt romantiserade tidningsreportage på 20- och 30-talet beskrevs som ”negerprins” och ”plantagekung”. Kanske var det denna Dagens Nyheter-artikel från 1922 som satte Astrid Lindgrens fantasi i rörelse:
Hans namn är Carl Pettersson med hemortsrätt på Fisher Island, tillhörande det gamla tyska Guinea, som numera ligger under australiskt protektorat. Och där har han nu levat och haft sin verksamhet i sjutton långa år, där har han äktat en mäktig hövdings sköna dotter och förvärvat sig en position som gör honom till herre och styresman över den lilla öns trehundra svartingar, vilka obetingat foga sig efter hr prins Petterssons vilja och befallningar.

Carl Pettersson med fru och två barn

Vid sidan av litterära influenser – Mark Twains Huckleberry Finn (1884) var en av Astrid Lindgrens favoritromaner – spelade filmen en viktig roll för författarskapet. I sin doktorsavhandling om Pippi Långstrump framhåller Ulla Lundquist Astrid Lindgrens livslånga intresse för film, i synnerhet filmfarser, och drar paralleller mellan slapstickfilmer och några scener i Pippi Långstrump: pannkaksbaket, Dunder-Karlsson och Blom, djupdykningen i gräddtårtan, med mer. Även Vivi Edström betonar Astrid Lindgrens förtjusning i filmkomedi, och konstaterar att filmen ”har betytt mer för hennes skrivande än som ännu är utrett” (Röster om Astrid Lindgren).

Det var därför med stor entusiasm som Astrid Lindgren arbetade med filmatiseringar av sina verk. Hon var noga med att själv skriva manus till filmerna, eftersom samarbetet med filmindustrin inte hade börjat så bra. Det var framför allt det första försöket att göra film av Pippi Långstrump som upprört författaren. I den sällan visade Pippi Långstrump (1949) spelas titelrollen av en vuxen skådespelerska, 26-åriga Viveca Serlachius, som hade gjort samma roll på Oscarsteatern året innan. Resultatet är bitvis absurt. Eftersom Tommy och Annika spelas av barn, antar den vuxna Pippi karaktären av en infantil fritidspedagog, eller snarare en förslagen ungdomsligist, som klätt ut sig till barn för att komma undan med sin gangsterverksamhet. Filmen har inte heller någon riktig sagokaraktär. Miljön är helt realistisk, och rent allmänt ser filmen ut som vilken svensk 40-talskomedi som helst, vilket gör Pippis närvaro ännu mer orimlig.

Värst av allt är att filmskaparna inte tycks ha haft någon tilltro till Astrid Lindgrens berättelse. Filmen har försetts med en banal kärlekshistoria, som har mycket lite med Pippi-figuren att göra. Dessutom har man lagt till några nya rollfigurer. En av dem är en sjungande brevbärare (Svend Asmussen), som liksom Pippi förkroppsligar frihetslängtan och uppbrott från vardagen, och därför bara känns som en onödig dubblering. Det enda riktigt positiva med denna första Pippi-film är att ett ungt stjärnskott vid namn Povel Ramel bidragit med en medryckande och charmig schlager, ”Diddeli-Diddela-Diddelej”.

För regi och manus svarade Per Gunvall, som långfilmsdebuterat året innan med crazykomedin Kärlek, solsken och sång (1947). Gunvall var en udda filmtalang, vars ambitioner och experimentlusta tyvärr var större än hans praktiska handlag. Debutfilmen är ett egendomligt lapptäcke av handfast komedi, mjukporr, genreparodier och surrealistiska drömsekvenser. Även Pippi-filmen har spår av Gunvalls konstnärliga ambitioner, men det mesta faller ändå platt till marken. Det är lite sorgligt att konstatera detta, för Per Gunvall och Astrid Lindgren hade kanske kunnat bli en fungerande kombination. Båda var förtjusta i stumfilmsfarser, i Chaplin och Harold Lloyd, och det är inte omöjligt att Astrid Lindgren trots allt fann nöje i Gunvalls ironiska referens till världens äldsta filmskämt: Pippi får vatten i ansiktet på samma sätt som trädgårdsmästaren i bröderna Lumières Bevattnaren bevattnad (1895).

Gunvalls Pippi fungerade inte, och han fick inget förnyat förtroende. Med Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt (1957) inledde Astrid Lindgrens i stället sitt långa samarbete med Olle Hellbom. Även hans Pippi-filmer har sina brister, men de är i gengäld mera i Astrid Lindgrens och böckernas anda.

”LEFVANDE BILDER I ORDENSHUSET”

Biografväsendets utveckling i Vimmerby är ganska typisk för en svensk småstad i början av förra seklet. De första filmerna visades av kringresande förevisare, som hade egna projektorer och kortfilmsprogram med sig. I sin novell ”Lefvande bilder” har Fritiof Nilsson Piraten givit en livfull skildring av hur det kunde gå till. Nästa steg blev regelbundna filmvisningar i befintliga lokaler, innan man började bygga speciella ”biograf-teatrar” för att möta det ständigt växande intresset. I inledningsskedet var det ofta nykterhetsrörelsen, och även de sedermera så filmfientliga frikyrkorna, som ställde upp med lokaler. Till skillnad från många andra länder var filmen i Sverige inte förknippad med cirkus och marknadsgyckel, utan med våra folkrörelser. Vimmerby var härvidlag inget undantag.

Den 13 mars 1900 annonserade Wimmerby-Kuriren om ”Den första biografen i Vimmerby”, som skulle hållas i Elimkapellet. I själva verket var det inte alls fråga om någon film, utan en förevisning av skioptikonbilder, men det faktum att man i reklamen talar om ”biograf” säger en del om intresset för den nya uppfinningen.

De första, eller åtminstone några av de allra tidigaste, filmvisningarna i Vimmerby ägde rum den 18-19 januari 1908 i nykterhetsföreningen Örns lokal National på Storgatan. Enligt annonsen visades bland annat en film från Oscar II:s begravning, och biljettpriserna var 50 och 35 öre, barn 15 öre. I september samma år slår Wimmerby Tidning på trumman för stadens första stående biograf, även den i ordenshuset National, som förutspås en ljus framtid, ”då några personer från Wimmerby, deribland en med kännedom om dylika företag, startat affären”. Pathé, som biografen kallades, visade kortfilmsprogram med musikackompanjemang. Det var dokumentära skildringar som ”Limburger-Ost”, ”Vintersportbilder från Norrköping” och ”I diamantlandet”, men även komedier som ”Skämtsamma upptåg i syateliern” och ”Lillans första promenad eller En opålitlig barnjungfru” (”Kolossalt rolig” enligt annonsen). I filmens barndom var det kanske inte bilder av exotiska miljöer som lockade mest, utan snarare de för alla välkända miljöerna:
Af biografteaterns många bilder och framställningar från in- och utlandet vill den ena öfverträffa den andra uti naturtroget återgifvande eller reproducerande af de olika bilderna och framställningarne. De flesta äro visserligen hemtade från främmande håll, men äfven från grannsamhällena finnas några. Så t.ex. från det för oss litet hvar bekanta Linköping, der man får se Tanneforsfallen, Stångåsegelleden, der ångaren Nya Kinda glider fram, jernvägsbron med ett bantåg från Hultsfred-Wimmerby, ett torgparti samt en ren och fin gata, kyrkorna m. m.

tidningsannons för programmet på biografen Pathé

Att intresset för det nya mediet var stort framgår också av att det drog till sig mindre seriösa näringsidkare och rena bluffmakare. Den 30 november 1908 meddelade Wimmerby Tidning att en ”främmande biografartist” låtit kungöra att han skulle visa sin storartade biografteater i Pelarne socken. Tvåhundra personer hade infunnit sig, men biografartisten uteblev utan någon förklaring. Wimmerby Tidning rådde i sin kommentar biografartisten att inte återvända till Pelarne, ”der man ej gillar dylikt skämt”.

Samma år fick Wimmerby sin andra biograf. Den här gången var det nykterhetsföreningen Vårblomman, som upplät sin lokal Sveasalen på Sevedegatan till Central-biografen Svea. Denna biograf upphörde någon gång kring 10-talets mitt, för att 1916 återuppstå med namnet Victoria, i sin tur ersatt av Star-biografen den 1 november 1918 (ej 1924 som uppges i vissa källor). Astrid Lindgren var i sin ungdom ofta på Sveasalen, där hon deltog i amatörteaterverksamhet, och det bör också ha varit här som hon fick sina tidigaste filmupplevelser.

Med filmen kom en fläkt av den stora världen till Vimmerby, och även om Astrid Lindgren var djupt rotad i den småländska landsbygden, var hon också ett barn av 1900-talet. Hon blev tonåring samtidigt som jazzåldern bröt in med nya massmedier, en expansiv populärkultur och ökad individuell frihet. Hon var mottaglig för nya intryck, och en av de första i Vimmerby som moderiktigt shinglade håret. 1920-talet var det årtionde då Hollywood etablerade sig som ledande filmproducent. Många oroade sig för den amerikanska filmens ytlighet och dekadens, och varnade för filmidolernas skadliga inflytande på den svenska ungdomen. Vad fanns det för skydd mot den mansslukande vampyren Theda Bara i En dåre (1922) eller den skamlöst livsnjutande Clara Bow i Det (1927)?

Till all lycka fanns det uppbyggliga filmer också, och skådespelare som stod för mer traditionella ideal. Till dem hörde Mary Pickford (1892-1979), i reklamen kallad ”Hela världens lilla fästmö”.

HELA VÄRLDENS LILLA FÄSTMÖ

Det är i dag svårt att föreställa sig hur stor Mary Pickford var. Filmen hade ännu ingen konkurrens vare sig från radio eller TV, och dess genomslagskraft var enorm. Mary Pickford var en av de högst betalda skådespelarna i Hollywood, och vann tidigt full kontroll över sina filmer, i synnerhet sedan hon 1919 bildat bolaget United Artists tillsammans med Charlie Chaplin, D W Griffith och blivande maken Douglas Fairbanks.

Som många andra stumfilmsstjärnor kom Pickford från enkla förhållanden. Hon växte upp i Toronto med en alkoholiserad far, som lämnade hemmet när Mary var tre år, och en mor som arbetade som sömmerska. Efter faderns död 1898 började hon turnera med ett teatersällskap för att bidra till familjens försörjning, och 1909 filmdebuterade hon i en serie kortfilmer av Griffith på bolaget Biograph, endast 17 år gammal. Mary Pickford hamnade tidigt i ett rollfack, som hon sedan förgäves försökte undkomma. Hon spelade nästan alltid föräldralösa barn, som målmedvetet och med ett aldrig sviktande humör gick från ensamhet och misär till familj och rikedom, och som med sin ärliga uppsyn fick den stelbenta vuxenvärlden att smälta. En typisk sådan roll var den ständigt glada flickan i Pollyanna (1920) efter Eleanor Porters klassiska barnbok. Hon spelade också huvudrollen i stumfilmsversionen av Jean Websters roman Pappa Långben (1919), berättelsen om en föräldralös liten flicka, vars mystiske välgörare hon slutligen gifter sig med. Pickford var alltid märkvärdigt övertygande i dessa roller, men när hon 30 år gammal gjorde ännu ett barnporträtt i Morska Mary (1922) började många undra hur länge det kunde fortgå. Det höll fram till stumfilmstidens slut, men därefter började karriären långsamt dala, och 1933 gjorde hon sin sista film, Secrets.

Mary Pickford i klänning och med paraply i högsta hugg

Det vore fel att avfärda Mary Pickfords filmer som enbart gråtmilda melodramer. Det har ofta påpekats hur påverkad Pickford var av Charlie Chaplin, och hur han i sin tur påverkades av henne. Trion Pickford, Fairbanks och Chaplin var länge oskiljaktiga, de såg och diskuterade film tillsammans, och besökte varandras inspelningar. Många av Pickfords filmer har slapstickscener som är tydligt influerade av Chaplin, och den speciella sentimentalitet vi förknippar med Chaplin återfinns också hos Pickford.

Mary Pickford var lika populär i Sverige som överallt annars. I vart och varannat nummer av tidskriften Filmjournalen fanns en artikel eller notis om stjärnan. 1923 utlyste tidningen en tävling om den bästa akrostikondikten om en valfri filmstjärna, och Mary Pickford hörde till dem som fick flest läsarhyllningar. En norsk läsare skrev följande dikt, som ger ett talande uttryck för Pickfords popularitet:
Mary, lille lyse fé fra Paradis,
Alt jeg glemmer, naar du mot mig smiler.
Rask jeg griper pennen, synger til din pris.
Yndig blid, du i mit hjerte viler.

Paa din pande straaler godhets skjaer,
I dit öie tusen smil du gjemmer…
Curls, smaa gyldne som et solskinsveir,
Kröller tunge, rike, man ei glemmer.
Falskhet er for dig et ukjendt ord,
Ondt med godt du sikkert lönner.
Rikere du gjorde denne triste jord,
Daempet mange saare triste bönner.

”Naturlig” och ”oförfalskad” är ord som ständigt återkommer i idoltidningarnas artiklar om Pickford. Läsarna försäkrades om att Mary var lika god och enkel i verkligheten, ”just så älsklig och mjuk, som ’hela världens Mary’ måste vara, så naturlig och okonstlad, som om hon inte hade en aning om, vad filmstjärnepopularitet vill säga. Och ett par ljuvare ögon med en mera rättfram blick får man nog leta efter” (Filmjournalen 5(1992):4).

Intresset för Mary Pickford minskade inte heller av paret Pickford-Fairbanks besök i Sverige den 21-23 juni 1924. Över tusen människor hade mött upp utanför Centralstationen när filmstjärnorna anlände med tåg till Stockholm på lördagsmorgonen. Deras besök i Köpenhamn några dagar tidigare hade orsakat våldsamt tumult, och det var nära att det hade blivit likadant i Sverige. Ridande poliser skapade panik när de utan synbar anledning klampade rakt in i folkmassan. Pickford och Fairbanks hade ett fullspäckat program i Sverige, bland annat besökte de filmstaden i Råsunda och besåg Stockholms skärgård tillsammans med Ivar Kreuger och filmdirektören Charles Magnusson. På söndagen bjöd Svensk Filmindustri på stor bankett, där Greta Garbo, Mauritz Stiller, Anders de Wahl, Karl Gerhard och många andra fick chansen att träffa ”filmkungaparet”, som de kallades i pressen. Överallt möttes de av väntande folkmassor som hurrade för sina idoler. ”Nu skulle man måhända lugnt kunna samlas till sina fäder”, skrev Aftonbladets reporter, ”ty har man skakat labb med Doug och Mary, behöver man sannerligen inte se Neapel för, att verkställa denna procedur."

filmannons med Pickford och häst och texten In Through the Back Door

PICKFORD I VIMMERBY

Mary Pickfords filmproduktion var stor. När hon drog sig tillbaka 1933 hade hon hunnit göra 52 långfilmer. På Vimmerbys biografrepertoar var de ett vanligt inslag. Här visades Pollyanna, Morska Mary, Kärlekssignalen (1921), Lilla Lorden (1921; ”Filmens handling överensstämmer med bokens och flera av scenerna hade också bokens betagande stämning över sig” – Wimmerby Tidning).

Om Astrid Lindgren såg Mary Pickfords 20-talsfilmer vet vi inte, men som filmintresserad tonåring bör hon ha sett åtminstone några av dem. I två av Pickfords filmer – Hertiginnan som tvätterska (Suds 1920) och Bakvägen till lyckan (Through the Back Door 1921) finns inslag som mycket väl kan ha givit impulser till Pippi Långstrump.

Av de två filmerna var det den senare som hade Sverige-premiär först. Bakvägen till lyckan visades första gången på Röda Kvarn i Stockholm den 30 januari 1922. Filmen handlar om den lilla flickan Jeanne, som blir lämnad av sin rika och självupptagna mamma för att uppfostras av en barnsköterska i Belgien. När modern efter flera år ångrar sig och vill ha sin dotter tillbaka, blir sköterskan förtvivlad, och säger till modern att Jeanne omkommit i en drunkningsolycka. När första världskriget bryter ut, skickar sköterskan i väg Jeanne till sin mor i Amerika. Med sig har hon ett brev med sköterskans bekännelse, men en serie missförstånd gör att hon inte lyckas komma till tals med modern, utan i stället blir anställd som husjungfru hos familjen, där hon kommer ett par bedragare på spåren. Efter att ha avslöjat skurkarna, och åstadkommit försoning mellan modern och hennes man som var på väg att skiljas, kan hon till slut avslöja sin identitet och inta sin rättmätiga plats i familjen.

Bakvägen till lyckan är ingen av Pickfords större filmer, och är i dag ihågkommen av filmhistorikerna för en enda scen. Den förekommer i filmens andra akt, då Jeanne besöker en grannfamilj, och trampar in i huset med leriga fötter. När husets piga får se det smutsiga golvet, beordrar hon Jeanne att genast skura rent igen. Motvilligt plockar Jeanne fram skurhink och borstar, men får plötsligt en idé. Hon binder fast borstarna vid fötterna, häller ut allt vattnet, och svävar iväg som skridskoprinsessa över golvet. Efter ett tag får hon svårt att hålla balansen, och när gårdskarlen kommer in i rummet, utvecklas scenen till ren slap-stick, som för tankarna till Chaplins virtuosa balett i På rullskridskor (The Rink 1916).

Denna scen lyftes fram av samtida recensenter, som annars var måttligt imponerade av filmen. ”Onekligen besitter hon också en viss charm, och t.ex. scenen med golvskurningen gjordes roligt och bra”, skrev Aftonbladet, och även i andra tidningar framhölls de ”lustiga påhitten” i filmens första del framför den senare delens longörer.

ett antal bilder ur scenen där Mary Pickford åker skurborstskridsko

Skurborstdansen är uppenbarligen en scen som stannar i minnet hos åskådarna. Även den annars mycket självkritiska Pickford tycks ha haft den som favorit. När hon många år senare sammanställde en klippfilm med sina bästa scener, fanns golvskurningen med i urvalet.
Bakvägen till lyckan hade premiär i Vimmerby fredagen den 12 maj 1922, och visades under tre dagar. Biografen var Star i Sveasalen, där Astrid Lindgren och hennes vänner i amatörteatergruppen höll till. Hon var då nästan exakt 14 ½ år gammal. När hon drygt tjugo år senare skrev ner berättelserna om Pippi, kanske bilden av den guldlockiga flickan dök upp i hennes minne:
Pippi värmde en stor kittel med vatten, som hon sedan utan krus hällde ut på köksgolvet. Därefter tog hon av sig sina stora skor och la dem ordentligt på brödfatet. Sedan band hon fast två skurborstar på sina nakna fötter, och så åkte hon skridskor över hela golvet så att det sa skvatt när hon plöjde fram genom vattnet.
-Jag borde nog ha blivit skridskoprinsessa, sa hon och lyfte ena benet rakt upp i vädret, så att skurborsten på hennes vänstra fot slog sönder en bit av taklampan.

tidningsannons för Bakvägen till lyckan

HERTIGINNAN SOM TVÄTTERSKA

I Filmjournalen nr 12 (1922) rapporteras som vanligt om kommande filmer på biorepertoaren. En av dem är Såpbubblor med Mary Pickford, som beskrivs som ”helt olik den berömda stjärnans vanliga”. På en beledsagande bild ser man en grimaserande Pickford i smutsiga traskläder och med en tvättkorg på huvudet. Det rörde sig om filmen Suds, som hade svensk premiär på biografen Kronan i Göteborg den 4 december 1922. Filmens svenska titel var länge oklar, när filmen anmäldes till Statens Biografbyrå angavs den alternativa titeln Amandas lilla häst, men till premiären hade man fastnat för Hertiginnan som tvätterska. Filmen bygger på pjäsen Op o’ me thumb från 1905 av Frederick Fenn och Richard Pryce.

Hertiginnan som tvätterska handlar om tvätterskan Amanda, som blir förälskad i en kund och börjar dagdrömma om dennes höga börd och kärlek till henne. För de andra tvätterskorna fantiserar hon ihop en historia om att hon egentligen är en hertiginna, som av sin grymme far placerats i tvätteriet som straff för att hon förälskat sig i den adlige unge mannen. En dag ska han komma och rädda henne från det hårda arbetet. På de svenska textskyltarna läser vi:
Och solen sjönk och kvällen kom den dystra Londonkvällen…
… och herrelösa hundar gav till skall på skilda ställen…
… men vid sin tvätt Amanda stod
och sveks alltmera av sitt mod…

Amandas enda riktiga vän är den utslitna arbetshästen Lavender, som av sin ägare skickas till slakteriet. När Amanda får veta det rusar hon i väg till slakteriet och räddar hästen i sista minuten, hela sekvensen uppbyggd med växelklipp enligt D W Griffiths metoder. Amanda tar hem Lavender till sig, och låter den bo hos henne för att skydda den från regnet utomhus. En rik kvinna som arbetar med välgörenhet i slummen får en dag syn på Amanda och Lavender, och lovar att låta hästen få springa fritt på hennes ägor. Senare anställer hon även Amanda i sitt hushåll, och allting slutar lyckligt.

Hertiginnan som tvätterska har kallats Pickfords mest Chaplin-lika film. Här finns gott om slapstickscener, liksom skildringar av social misär i stil med Chaplins Ett hundliv (A Dog’s Life) som kom två år tidigare. Filmen väjer inte för realistiska detaljer som närbilder av tvätterskornas skrumpnande händer i ett ångande varmt tvätteri. Mary Pickford var inte heller sin vanliga docksöta flicka, något som svenska recensenter tacksamt noterade: ”Mary har här med frejdigt mod gjort sig så ful som det gärna kan vara möjligt och placerat sin eljest så intagande lilla person i en tvättinrättning i London, där hennes tillvaro är allt annat än avundsvärd.” (Göteborgs-Posten 221205). Rollfigurens fulhet och den tröstlösa tvätterimiljön gjorde åskådarna besvikna, anmärkte en tidning, medan en annan recensent tvärtom ansåg att Pickfords smutsiga ansikte och åtstramade hår väckte jubel hos premiärpubliken. Möjligen bidrog denna realism, långt från all Hollywood-glamor, till att Hertiginnan som tvätterska inte blev lika inkomstbringande som övriga Pickford-filmer.

Hertiginnan som tvätterska visades inte i Vimmerby, så vitt bekant, och den fick ganska begränsad spridning i Sverige överhuvudtaget. Till skillnad från Bakvägen till lyckan var det inte internationella United Artists som skötte distributionen, utan den svenska Skandias filmbyrå. Hertiginnan som tvätterska gick ut i tre kopior, att jämföra med Bakvägen till lyckan med åtta kopior. Astrid Lindgren kan förstås ha sett filmen i någon annan stad eller vid ett senare tillfälle. Den 22 januari 1922 visades den på biograf Victoria i Linköping, någon vecka senare hade den nått Röda Kvarn i Växjö, den 26 februari kom den till Röda Kvarn i Nässjö, och i mars visades den på Tranås-Biografen.

I sin bok om Mary Pickfords filmer noterar stumfilmsexperten Kevin Brownlow den surrealistiska atmosfär som vilar över scenen med hästen i Amandas lilla lägenhet: ”Man frågar sig om Bunuel någonsin såg denna episod innan han gjorde Den andalusiska hunden”, skriver Brownlow. En mer näraliggande association vore Pippi Långstrump och hennes häst i Villa Villekulla. Amanda är precis som Pippi en ung flicka som lever för sig själv, håret är tovigt, hennes kläder brokiga, med korviga strumpor och för stora skor. De slitna kängorna förenar henne med både Chaplin och Pippi, och i filmens inledning klipper regissören in en lång närbild på skorna, liksom för att understryka Amandas utanförskap. Hennes upptåg ställer till stor oreda både på tvätteriet och på gatan utanför, men hon saknar Pippis suveräna hållning och självsäkerhet. Till skillnad från Pippi lider Amanda av sin ensamhet och har ingenting att sätta emot omvärldens hån och förakt. Likheterna mellan de båda hjältinnorna är därför mer av yttre än inre karaktär. Om Astrid Lindgren såg Hertiginnan som tvätterska var det knappast själva berättelsen som inspirerade henne, utan fastmera bilden av en trasklädd liten flicka som bor ihop med en häst – vit till färgen som i Ingrid Vang Nymans illustrationer till Pippi-böckerna.

bilder på Amanda och Lavender i lägenheten

Inspiration till Pippi-figuren fick Astrid Lindgren från många olika håll. Dottern hittade på namnet, sannolikt en association till barnboken Pappa Långben. Pippis röda hår kom från dotterns klasskamrat Sonja, och förebilden till Villa Villekulla var det hus på Näs utanför Vimmerby dit Astrid Lindgrens familj flyttade 1920. Pippis lek ”inte stöta golvet” hade hon själv lekt som barn, och ”världens första sakletare” lär brodern Gunnar ha varit. Möjligen fanns också Mary Pickfords ensamma barn någonstans i författarens bakhuvud när Pippi tog gestalt.

Men det var bara Astrid Lindgrens skapande fantasi som kunde förvandla dessa ordlekar, barndomsminnen, litterära och filmiska upplevelser, till något nytt och annorlunda.

Tack till Claes Ljunghorn för tips och råd.


LITTERATUR:

Blomberg, Oscar: Socknarna i Vimmerby (del 1 och 2 med titeln Utdrag ur Vimmerby stads historia) (Förf, Vimmerby 1975).
Brownlow, Kevin: Mary Pickford Rediscovered: Rare Pictures of a Hollywood Legend (Abrams 1999).
Den svenska långfilmen: Filmografi de första hundra åren (CD-rom, Svenska Filminstitutet, Filmhusförlaget 1998).
Fellke, Jens med fler: Rebellen från Vimmerby: om Astrid Lindgren och hemstaden (Jens Fellke Produktion 2002).
Furhammar, Leif: Filmen i Sverige: en historia i tio kapitel (Bra Böcker 1991).
Järv, Harry: ”Moralisternas toleransgräns” (i: Enfald eller mångfald: om tolerans och toleransgränser, Atlantis 1982).
Karlsson, Petter; Erséus, Johan: Från snickerboa till Villa Villekulla: Astrid Lindgrens filmvärld (Forum 2004).
Lindgren, Astrid: Boken om Pippi Långstrump (Rabén & Sjögren 2005).
Lindgren, Astrid; Strömstedt, Margareta; Norman, Jan-Hugo: Mitt Småland (Rabén & Sjögren 1987).
Lundqvist, Ulla: Århundradets barn: fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar (Rabén & Sjögren 1979).
Röster om Astrid Lindgren: ABF-seminarium oktober 1995 (ABF Stockholm 1996).
Törnqvist, Lena: Astrid från Vimmerby (Stiftelsen bevarandet av Astrid Lindgrens gärning 1998).
Waldekranz, Rune: Filmens historia: de hundra första åren. Från zoopraxiscope till video. Del 1-3 (Norstedts1985-1995)
Whitfield, Eileen: Pickford: The Woman Who Made Hollywood (University Press of Kentucky 1997).
Wredlund, Bertil; Lindfors, Rolf: Långfilm i Sverige 1920-1929 (Proprius 1987).

Artiklar och annonser ca 1900-23 i Wimmerby Tidning, Göteborgs Morgonpost, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgsposten, Tranås tidning, Smålands folkblad, Smålandsposten, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Stockholms Dagblad, Östgöta-Correspondenten, Filmjournalen.
Handlingar i Statens Biografbyrå, Statens Ljud-och Bildarkiv och Riksarkivet.

DVD:

Suds (USA 1920). Image entertainment 2005.
Through The Back Door (USA 1921). Image entertainment 2005.

Publicerad: 2007-10-06


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA



Annons:

Senaste nummer:

2018-11-07
ESSÄ 2 2018

2018-11-04
Tidskrift för genusvetenskap 39 2-3 2018

2018-10-29
Konstperspektiv 4 2018

2018-10-26
Signum 7
Teatertidningen 4/2018

2018-10-20
SocialPolitik 2 2018

2018-10-11
Arche 64-65 2018

2018-10-10
Pralin Magasin 1 2018
Amnesty Press 3 2018

2018-10-09
Tidig Musik 3 2018

2018-10-07
Medusa 3 2018

2018-10-05
Akvarellen 3 2018
OEI 80-81 2018
ESSÄ 1 2018

2018-10-04
Glänta 2 2018

2018-10-03
Världshorisont 2 2018
Världshorisont 3 2018

2018-10-01
Världshorisont 1 2018

2018-09-29
Kuba 3 2018

2018-09-25
Med andra ord 96 2018
Populär Astronomi 3 2018

2018-09-17
Parnass 3 2018

2018-09-14
Scandia 1 2018

2018-09-12
Opera 4 2018
UtställningsEstetiskt Forum 4 2018
META H - historiskarkeologisk tidskrift 2018

2018-09-06
Accent 5 2018

2018-09-05
Signum 6

2018-09-04
Historisk tidskrift 2 2018

2018-09-02
Punctum saliens

2018-09-01
UtställningsEstetiskt Forum 3 2018

2018-08-29
Konstperspektiv 3

2018-08-28
Omkonst v 35 2018

2018-08-27
Walden 9-10 2018

2018-08-19
Haimdagar 3-4 2018

2018-08-13
Karavan 2 2018

2018-08-12
Populär Poesi 36
Populär Poesi 37
ponton 2 2018

2018-08-06
Glänta 1 2018
Medusa 2 2018
Hjärnstorm 132 2018

2018-08-05
Akvarellen 2 2018

2018-07-14
Bildkonstnären 2 2018

2018-07-12
Arkitekturtidskriften KRITIK #37
UtställningsEstetiskt Forum 2 2018

2018-07-05
Amnesty Press 2 1018

2018-07-04
Tidskrift för Politisk Filosofi 1 2018

2018-07-01
Kritiker 47 2018

2018-06-30
Populär Astronomi 2 2018

Äldre resuméer