Kjell Alinge möter Differnet

Ur Ondskan nr 4


Kjell Alinge är en av Sveriges få visionära radiopratare; hans program ”Eldorado” har sprutat skärvor av ljudkonst, experimentalism och garn ur svenska radioapparater sedan 1980-talets början. Uppsalabaserade Differnet är ett av Sveriges mest fritänkande band, och på ett liknande sätt har de gjort till sitt kännetecken att blanda musik, fältinspelningar och ljudkonsttraditioner huller om buller till något som avlägset påminner om vad vi brukar kalla
musik.

Det är en tidig vårdag i slutet av mars. Tidigare på förmiddagen har arkeologer gjort ett fynd nära Varnhems klosterkyrka i Västergötland som för alltid kommer att påverka bilden av Sveriges kristnande på 900-talet. Till Kjell Alinges lägenhet på Östermalm i Stockholm anländer Differnets fyra medlemmar för ett samtal om, ja, vad?

1. ETABLERING AV ETT SAMTAL

Magnus Gyllenswärd: Jag vet inte om det är något speciellt tema som vi har samlats för.

Kjell Alinge: Nej.

Peter Jackson: Vi får hitta på ett.

KA: Jag tycker att ett bra tema är ljud.

MG: Vi kanske kan klippa ihop ljuden från den här intervjun till...

Anna-Karin Brus: ...en rytm...

MG: ...en låt. Klippa ut stavelser, plocka bort all innebörd. Det blir konstigt sen när det kommer i skrift.

2. RETUSCHERING

KA: Jag har jobbat med något som jag länge trodde handlade om ljud, alltså radio. Men det är, förstår jag mer och mer, inget ljudmedium. Det är en massa folk som sitter och läser. (Prasslar med papperslappar.) Nu ska jag läsa mitt manus: ”Kerstin Ekmans nya roman är en triumf för...”, och så vidare. Då blir det tyvärr alltid rätt också. Det blir inte: ”Kär-st Ekmns röda bok är en rumf.” Det blir som att läsa upp dagsmagasin. Och kommer det in något ljud som inte hör till så klipper man bort det.

AKB: Det är lite som med den typen av musik som vi spelar, där man gör tvärtom. Man tar fasta på de misstag som dyker upp.

KA: Ja just det, när någonting blir fel så hör man det. Då är ni som motarbetare. Det där får man kämpa sig till på radion. Jag tycker att det har blivit svårare att göra fel i och med digitalteknik, för allt har blivit så inlåst. Om man häller lite pilsner i en digitalutrustning, det går inte. Men man skulle kunna göra det i en gammal bandare, möjligen.

AKB: Det är så lätt att ändra saker med digital utrustning också, retuschera bort.

KA: Jag skulle önska att digital teknik aldrig hade kommit. Det är en återvändsgränd. Stenkakor var bra, kanske. Vinyl var underbart.

PJ: Men varje ny teknik har sina fördelar och sina nackdelar. Många ljudfirmor gick över till att arbeta digitalt när det blev billigare och smidigare. Men samtidigt är det väl någonting som går förlorat. Som att stenkakor håller väldigt mycket längre än en CD-skiva.

KA: Stenkakor kommer att ruttna inifrån. Men jag ska hämta en sak, vänta...

Alinge försvinner ut ur förgrunden. Musik startas långsamt. Tempot höjs och sänks. Ljudet låter som en utdragen version av någon som spelar såg, eller ett djur i nöd.

3. ATT SPRÄNGA SPRÅKET

PJ: Det finns en metod där man översätter ett stycke text på en automatisk översättningstjänst från svenska till engelska, och så översätter man den tillbaka igen. Och så vidare fram och tillbaka. Det är väldigt kreativitetsfrämjande, till slut har man en text som innehåller en massa slumpmässiga fraser. Men den har gått igenom alla de här faserna. Den är inte bara en produkt av slumpen.

KA: Rena slumpen vete fan hur den skulle se ut... den har jag försökt använda mig av när jag har skrivit texter. Jag brukar gå in på regeringen.se och hitta promemorior.

PJ: Nationalsången kan man testa vad som skulle hända med.

KA: Ren slump är väldigt spännande. Jag hittade en sajt där man trycker på en knapp, och så får man upp en text som ser ut som helt vanlig engelska, men som inte betyder någonting. Det är rätt smart gjort, det är inte helt sönderhackat med en massa Z:n, det ser ut att vara en text ur en tidning. Sen ser man att det är ingenting.

MG: Det är väl så spammail ofta fungerar. De tar bort vissa ord ur befintliga texter, och så fogar de ihop dem igen till nya meningar. Vi fick ett mail till Differnets mailadress häromdagen som var helt fantastiskt. Helt obegripligt med massa ord som inte alls hörde till ämnet.

KA: Jag brukar spara såna mail ibland. De försöker hitta ett sätt så att det kommer igenom filtren. ”Centimeter holocaust earned buffalo”.

MG: Någonstans kan man lista ut vad det egentligen handlar om.

KA: Ja, eller så är det en länk där man ska köpa penisförlängare eller Viagra. Så det roliga är slut när man har läst den där texten. Men som musiker, är det möjligt att göra något där man lägger in en halv melodi på samma sätt?

PJ: Det är säkert tekniskt möjligt, mycket musik går ju att formalisera. Även rätt avancerad musik. Man skulle nog kunna skriva ett program som klarar av att urskilja vad som är typiskt för en viss genre. Det blir inte bra, men det går. Det var någon musikvetare i Uppsala som hade skrivit ett program för Mozartmusik. Det lät bara som dålig Mozartmusik.

KA: Det måste bli sämre.

MG: Javisst, det är klart att det blir sämre. Det finns även rumseffekter, där en låt får utgöra rum för en annan låt. En fil spelas upp i en annan fil, så att det som studsas ut i rummet är via den andra filen. Man kan få två låtar att spelas upp via varandra på det sättet.

AKB: Om man tänker på gamla syntar där det står vals, marsch och schottis och så. Det borde vara lätt att göra låtar genom att bara föra över en låt mellan olika genres på samma sätt.

KA: Beatpoeterna i USA jobbade ju med jazz som någon sorts komplement till text, Allen Ginsberg och de andra hängde ihop med jazzmusikerna. Jag tror att det är ett av de största kulturella genombrotten, för de sprängde sönder språket. Jazzen hade redan gjort det, och klassisk musik hade gjort det med... Stravinskij kanske. Alla konstformer hamnar vid en punkt där det vore vettigt om någon sprängde dem i luften. På 50-talet gjorde man det, och det spred sig inom musiken. Det finns ju massor som har nappat på det. Dylan och Patti Smith, de följde något som egentligen hände på 50-talet. Jag vill inte påstå att ni är en del av det, men den kraschade ljudbilden som ni har, jag tror att de skulle ha gillat den i San Francisco.

4. KRASCH OCH CHOCK

MG: Nu är det ju en intressant krasch i hela musikindustrin.

KA: Det är väl mer ett sammanbrott?

PJ: Det har inte så mycket att göra med själva musiken, mer med mediet och distributionen.

KA: Ja, det är spännande, för... vad händer? Finns det musik? Finns mediet? Får vi sända röksignaler till varandra?

PJ: Kan det inte vara så att det upplevs som att man spränger alla gränser och släpper språket och musiken fritt när det sker, men med tiden kommer man uppleva att den där vändpunkten innebar att man etablerade nya spelregler. Ju mer man distanserar sig, desto mer ser man det. När impressionisterna till exempel ställde ut sina målningar för första gången blev folk helt chockade och tyckte att det var fullständigt fel. ”Såhär kan man inte måla!” Nu hänger Monet-affischer överallt och det uppfattas som något väldigt traditionellt, tillgängligt, en typ av konst som inte alls är provocerande.

MG: Fast musikindustrin är ju aldrig inne på att spränga musikens ramar.

KA: Nej, de förstår ju inte det. Varför gör de inte det? De är en del av det penninggiriga samhället som skiter i uttrycket förstås.

PJ: Även inom underhållningsindustrin finns ju en effekt av att vilja chockera. Men det sker på ett så förutsägbart sätt att den där chockeffekten till slut är ganska meningslös.

KA: Har ni någon chockeffekt på gång?

PJ: Jag tror att vi vill överraska oss själva. Det är ju inget roligt att göra samma sak om och om igen. Men jag tror att chock kanske är lite starkt uttryck. Kjell, har du försökt chocka mycket? Du har ju gjort radio rätt länge. Har du tänkt så?

KA: Ja, det har jag, för länge sen, men det blev direkt fel. Det var en föregångsgrupp till Grupp 8 som jag var med och gjorde skämtsketcher om. Då blev jag uppringd av en kollega på redaktionen som sa att vi skulle sluta med det omedelbart. Det var så löjligt, för om någonting var vridet i det där programmet så var det alltid åt rätt håll, åt vänster. Så mycket att jag nästan blev trött på det ibland. Men jag sa att vi inte tänkte sluta. Då fick vi lägga ner programmet. Så ja, det var väl ett mindre lyckat exempel. Men jag dog inte av det.

PJ: Jag tror ofta att det görs saker som inte är avsedda som provokation men som ändå uppfattas så. Det kan ha en väldigt positiv effekt.

AKB: Som Bror Hjort, som gjorde sina ”kärleksgrupper” och blev polisanmäld. Då uppstod en debatt som ledde till att polisen var tvungen att ta in konstkunniga som skulle avgöra var gränsen gick mellan konst och pornografi. Bror Hjort hade aldrig tänkt sig det där, han blev bara ledsen och förvånad. Men han blev känd av det i alla fall.

5. MUSIK OCH NATURLIGA PROCESSER

AKB: Jag tänkte på en sak idag. Det är mycket natur överallt. Även i många konstvärldar så är det viktigt med naturen.

KA: Men det behövs som motvikt till allt plåt, alla digitala fåglar. Koltrasten brukar sjunga här utanför, fullständigt galet, det är bättre än de flesta musikinstrument. Jag försöker spela in det, men det går aldrig.

AKB: Jag har en kompis som ställer ut nu, som har spelat in en koltrast och förvrängt det. Hon hade hörselhallucinationer när hon var stressad och tyckte att vanliga ljud lät hotfulla. Så hon har förvrängt koltrasten. Sen återgår den tillbaka till det vanliga igen, och så blir den långsamt värre och värre.

Tomas Bodén: Vi försöker undvika att använda datorn när vi gör musik, eller åtminstone jag. Jag har tröttnat på datorn, en massa olika interface med samma effekter. Och så har vi börjat lyssna på en massa world music också, faktiskt, en massa udda kinesiska ljud...

PJ: Men det finns väldigt lite på CD som inte är liksom förfettat. Jag var i Turkiet för sex år sen på en musikrestaurang där de spelade levande alevitisk musik från östra Turkiet, som är väldigt suggestiv och bra. Senare gick jag in i flera musikaffärer i Istanbul och beskrev musiken som jag hade hört i kvarteren. De sade att de visste precis vad jag menade och slog på olika skivor, och så var det bara syntmattor. Jättefläskigt, fult och dåligt. Så en viss sorts väldigt genuin folkmusik är svår att hitta.

MG: Det finns ett sorts försök att imitera naturliga processer. I musikalisk form då. Det är väl ett försök att låta naturen återerövra musiken.

TB: Det var väl en trend på 60-talet, att man försökte återskapa biologiska processer, översätta dem till musik.

KA: Det var också en beatnikform. Beatnik var egentligen ett skällsord, för man försökte återgå till ett primitivt, närmast intuitivt stadium i skapandet. Att låta det komma fram utan någon synpunkt på om det var snyggt eller fult. De flesta värdeskalorna kastade man ut.

TB: Som den här John Cage-modellen, där vad som låter inte är så viktigt, där vad som helst får hända under en viss tidsrymd och plats.

PJ: Det är ju typiskt även för en viss typ av jazz.

KA: Om jag har försökt göra någonting i radion så är det att tänja gränserna för vad man får göra inom den där lilla burkens... megafon. På TV:n har jag letat upp en tysk kanal, Bahn... någonting, som bara handlar om tyska järnvägar. Bland det bästa är när de monterar en kamera på tåget, och sen får man se vad som händer. Man reser igenom Tyskland, det ser skithäftigt ut. Först kan man se ett åskmoln några mil bort. Plötsligt börjar det stänka lite på rutan och så är man inne i regnmolnet, mitt i åskan, det smäller till och sen ut igen i solen i en liten dalgång. Det tycker jag är bra TV.

MG: Det är bara det?

KA: Ja.

MG: Bättre det än ett akvarium.

KA: Jag skulle kunna tänka mig att titta på webbkameror, om man sände direkt ifrån fontänen mitt i Stockholm till exempel. Nu kan det verka som att jag bara vill bevaka stan, det kanske är en annan åkomma, men jag skulle vilja ha buggutrustning och spionera. Spela in när folk förbereder sig för att gå ut, eller hemma hos författare, eller hos våra grannar. Men det är väl inte riktigt tillåtet. Men jag är bara ute i goda syften!

MG: För länge sen var det en TV-kanal som hade som testbild en killes vardagsrum som de hade satt upp en kamera i. Han åt en smörgås, gick ut i köket, satt framför TV:n och så. Det fick rulla på så i fem timmar tills nästa program kom på. Ungefär som med tåget.

KA: Jag letar efter webbkameror på nätet. Jag hade en favorit där någon hade satt en kamera utanför en pizzeria i någon stor amerikansk stad. Det kom en buss. Folk stod och snackade. En lastbil kom och stänkte ner. Jag vet inte om folk kände till den där kameran eller inte. Där kan jag tycka att gränsen mellan natur och kultur egentligen är upplöst. Det är som en myrstack. Men nu tror jag att den kameran har försvunnit.

PJ: Under en period vet jag att det fanns en kamera som tog en bild i timmen på Nordpolen. Det är ju väldigt mörkt där större delen av året. Jag printade ut ett sånt fotografi. Det var väldigt fint för det var helt svart, med bara en tidpunkt.

KA: Det där är nästan John Cage.

PJ: Jag tänkte på Malevitjs svarta målning... den ser precis ut så. Det är en svart ruta på vit botten. Det är bara det att det här verkligen föreställer någonting, det är någonting där. Det syns bara inte.

KA: Kan man göra stillastående musik? Jag har funderat på det, fast det är kanske en teknisk fråga. Man kan göra en fotografisk stillbild: jag står så. Men kan man göra en musikalisk stillbild?

MG: Som en punkt?

TB: Nej, det går inte, det funkar inte med de mänskliga sinnena. Det var därför musiken var lägst av alla konstarter, på 1700-talet till exempel.

KA: Men vad är det för fel på våra sinnen? Vad skulle vi behöva för att kunna uppleva still-musiken?

TB: Det är svårt att säga, men det man hänvisade till var det man kallar ”de flyktiga konsterna”. Att ljudintrycken alltid är övergående. Bilder, texter och målningar kan man alltid återkomma till och reflektera över. De gick ganska långt också, och hävdade att det inte finns något musikaliskt minne i den meningen som det finns ett bildminne. Det är för att musiken bara existerar när den låter. Därför krävde man att för att musik skulle bli en av de fina konsterna så måste den supplementeras med text.

KA: Då får man visa ett partitur kanske.

TB: Fast partituret låter ju inte, det är en sorts falsk återgivning.

KA: Det är väl hela problemet, att ljud är osynligt. Det inser jag som har jobbat med radio länge, det är ett helvete att hålla på med det osynliga i en bildbesatt värld. Bilden är så stark.

6. ELDORADO

AKB: Du har ett ganska starkt bildspråk, Kjell.

KA: Ja, det är tacksamt att använda språk som bildbankar när medlet i sig är så svagt. Det behövs, tycker jag. Men jag blir lätt ensam, jag skulle vilja hitta någon annan som tänker så.

AKB: Jag har lyssnat mycket på Eldorado, mina föräldrar hade det jämt på.

KA: Då var det nog det första Eldorado, som hade en bra sändningstid. Söndag mitt på förmiddagen, en och en halv miljon lyssnare. Det var först tänkt att det skulle sändas sent på kvällen, det var ett typiskt kvällsprogram. ”Det här kommer ingen vilja lyssna på en söndag förmiddag”, tänkte man då. Men så blev det precis tvärtom.

PJ: När var det Eldorado började?

KA: 1980 någonting.

PJ: Eldorado Lyx, hette det inte så?

KA: Nja, det uppstod en sorts hybrid. Så småningom var det bara ett program kvar, som jag satt och gjorde nästan ensam. Men det som var bra var att vi kunde ha med en ny singel, eller gärna en tolvtumsmix, och sen kunde vi prata om ny lyrik. Vi kunde ha pratat om den nya boken av Kerstin Ekman och spelat in ljud i skogen. Eldorado funkade mitt i den här P3-kanalen, som nu bara är en jukebox.

7. COLLAPSING UNIVERSE

TB: Vi borde prata om vår nya skiva. Då kanske de på Ondskan blir glada.

PJ: Fast det här är mycket roligare.

KA: Vi kan göra det väldigt tradigt. Jag kan diskutera er nya skiva.

PJ: Det är extra kul eftersom du inte har hört den än.

KA: Då är det ju helt objektivt! På den här skivan har färgkaraktären ändrats. Det fanns ett inslag av undervattenskänsla på er förra skiva, men det här känns mer som att man har kommit upp på land, in mot förorterna. På väg mot bebyggda områden i alla fall. Det kan finnas risker med det, men det är spännande att se vilken terräng det blir nästa gång. Men det är en tydlig förändring.

PJ: Det var lite ovanligt.

MG: Väldigt strukturerat.

KA: Stämde det?

TB: Det stämde obehagligt bra faktiskt.

TB: Skivan börjar där den förra slutade, med några bin som landar i en stadsmiljö. En inspelning från San Francisco.

PJ: Vi kan lyssna på den.

MG: Fast det blir svårt att transkribera.

KA: (Teatralt) ”Reser sig upp, försöker öppna förpackningen...” ”Patterns of Parklands”, första låten på Differnets nya skiva, startar. Ljud av bin. En mörk gitarr. En kakofoni av överlappande röster pratar över musiken. ”På väg in i bebott område”, säger någon. I övrigt ett sammelsurium i varierande ljudvolymer, en röra av genomkorsande röster och ljud, helt omöjliga att särskilja från varandra. Det låter faktiskt vackert.



Foto: Nils Kullberg

Publicerad: 2007-05-14


Läs mer om Ondskan i katalogen
Fler artiklar knutna till Ondskan
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
Fler tidskrifter i kategori MUSIK