14 dagar som skakade Sverige

Ur Kapten Stofil nr 25


Karusellen var ett av de populäraste radioprogrammen i Sverige på 50- och 60-talet. Programledaren Lennart Hyland ledde svenska folket i en rad lekar och tävlingar – han fick männen att byta slipsar i Humlegården, han lät ett äkta par bo en vecka i ett soldattorp på Skansen, och han gjorde sångidol av en bandyspelare från Bollnäs.
Det mest omtalade inslaget i programmet var Frufridagen, då alla husmödrar skulle få ledigt en hel dag, och deras män skulle laga mat, diska, städa och sköta barnen. Idén skapade stor oro i folkhemmet och utlöste starka känslor, både positiva och negativa. I dag kan det vara lite svårt att förstå den våldsamma reaktionen.
Martin Kristenson berättar här om 14 dagar som skakade Sverige.

Det är inte så förskräckligt länge sedan, men ändå känns alltihopa oerhört främmande och avlägset. All denna uppståndelse, detta väldiga mediala pådrag, denna kakofoni av arga röster, angrepp och förebråelser, allt detta för – ja, för vadå egentligen? När man i dag tar del av materialet kring frufridagen är det inte alldeles lätt att begripa vad det hela rörde sig om. Varför beskylldes Karusellens producent för att vara diktator, varför varnade tidningarna för masspsykos, och hur kunde landets familjefäder bli så rasande över ett enkelt recept på köttfärs?

För att finna svaret på dessa frågor får vi resa mer än femtio år tillbaka i tiden. Radioprogrammet Karusellen sändes första gången trettondagsafton 1951 och blev snabbt en mycket stor framgång, till stor del beroende på Lennart Hylands förmåga att dra med sig både studiopubliken och lyssnarna i lekar och tävlingar. Man införde en ”karusellskola” där utvalda personer fick en vecka på sig att lära sig ett annorlunda yrke, som till exempel frenolog, cellist eller drömtydare. Ett äkta par fick i uppdrag att bo i ett gammalt soldattorp på Skansen, vilket genomfördes under stor uppmärksamhet från tidningar och allmänhet. Teaterkritiker fick pröva på skådespelaryrket, en flicka skickades ner till Stureplan för att pussa en polis, två män tävlade om vem som kunde leva billigast under en vecka (segraren klarade sig på 25:19). Ett uppskattat inslag var den skattjakt, där de tävlande skulle ge sig ut på staden och leta fram en gong-gong, en katt och en människa som hette Lindkvist.

I ett avseende kan Karusellen sägas vara föregångare till dagens dokusåpor. En del av programidén var nämligen att göra vanliga människor till idoler. I programhäftet Julkarusellen från 1952 hette det i en redaktionell kommentar:

Naturbarnet står högt i kurs för närvarande. Tack vare just Karusellen som därmed funnit vägen till svenska folkets hjärta… Snart sagt vem som helst har chansen att bli idol.

Orden hade besannats redan under programmets första säsong. I januari 1952 framträdde bandyspelaren Gösta ”Snoddas” Nordgren med sången ”Flottarkärlek” och drog igång en idolhysteri utan motstycke.

Karusellen samlade en jättepublik, tidningarna skrev om ständigt nya lyssnarrekord, och efter varje program inflöt rapporter om hur vattenåtgången i städerna minskade under sändningarna, kriminaliteten sjönk, biografer och teatrar avfolkades, restaurangerna förlorade kunder. Efter påtryckningar från biografägare tidigarelades sändningarna en tid för att folk åtminstone skulle hinna iväg till nioföreställningen.

Lennart Hyland stressade sig fram till ett magsår, och när även hans vikarie Folke Olhagen drabbades och fick ersättas av Åke Falck, publicerade Julkarusellen röntgenbilder på ”Sveriges populäraste magsår”.

När programmet återkom i etern 1954 var förväntningarna följaktligen nästan oöverstigligt höga. Tidningarna skrev om hur Hyland och hans redaktion laddade upp och om allt hysch-hysch kring de nya inslagen. Rune Moberg ägnade en ledare i Se åt Karusell-hysterin och prestigefyllda Veckojournalen hade ett stort uppslaget reportage inför nypremiären, där man berättade vad som hänt dem som medverkat i den första säsongen.

”ALLT MANKÖNS FÖRDÄRV”

Det stod snart klart att Karusellen-redaktionen avsåg att fortsätta på den inslagna linjen med en lekfull blandning av tävlingar och upptåg, där publikmedverkan var viktigare än professionella artister: ”För när allt kommer omkring, ska inte Karusellen vara någonting som vi gör för er”, kommenterade Hyland, ”utan någonting som vi allihopa gör för varandra.”

I det första programmet för säsongen läste en ung kvinna högt ur ett kärleksbrev som hennes fästman skrivit till henne under militärtjänstgöringen. Ur publiken plockade Hyland upp en man som övertalades att sjunga duett med Ulla Sallert. Det mest omtalade inslaget denna första kväll var slipsbytet i Humlegården. En man fick i uppdrag att bege sig ut för att byta sin julklappsslips med andra missnöjda äkta män. Hundratals stockholmare mötte upp i vinterkylan med slipsar i alla kulörer. Slutligen släppte Hyland bomben:

Söndagen den 24 januari, så ska i detta landet varenda äkta man sköta allting hemma. Han ska bädda, han ska diska, han ska laga maten, han ska sköta barna. Hon ska få vara alldeles fri och för en gångs skull göra precis det hon vill.

Studiopubliken mötte förslaget med applåder, skratt och generade fnissningar.

Nästa dag var tidningarna fulla av besvikelse över ej infriade förväntningar. Att intresset var lika stort som tidigare var dock inte att ta miste på. Lite paradoxalt kritiserades programmet för att vara lamt och fantasilöst, samtidigt som man lustfyllt skildrade alla lekar och framträdanden. Aftonbladet fyllde en sida med de vid det här laget välbekanta rapporterna om hur Karusellen mottagits runt om i landet: ”Krogtomt i Uppsala”, ”Folktomt i Luleå” och ”Bovfritt i Växjö”.

Både Bildjournalen och Se rapporterade från premiärkvällen i långa bildreportage, som visade glada tävlingsdeltagare och en överförtjust studiopublik. Före TV:s genombrott var det bildtidningarnas uppgift att presentera radiopubliken för de nya idolerna.

Intressant nog uppmärksammades inte frufridagen särskilt mycket i början. Av de första reportagen att döma verkar inte många ha insett hur stort det hela skulle komma att bli. De flesta tidningar meddelade bara i förbigående att Hyland under kvällen proklamerat en ”Fri Fru-dag”. En föraning om den kommande stormen fick man dock i en artikel i Borlänge Tidning, där skribenten uttryckte viss oro över Hylands påhitt: ”Söndagen den 24 januari blir allt manköns fördärv. Då ska högt som lågt uppsatta maskuliner i hela landet diska, koka mat och se till ungarna.”

Inte heller Karusell-redaktionen förstod nog vad de hade satt i gång. Frufridagen var ett inslag bland många och förväntades knappast bli mer uppmärksammat än de övriga lekarna. Under den första säsongen hade för övrigt en liknande idé prövats: äkta paret Brita och Lars Broberg gjorde arbetsbyte i en vecka och makens matlagningskonst blev flitigt kommenterat i pressen.

Fjorton dagar fick männen nu på sig. Under den första veckan växte intresset långsamt, men stadigt. I familjer och på arbetsplatser blev frufridagen ett allt vanligare samtalsämne, oron och spänningarna tilltog, och på flera håll även en stor ilska. Sverige delades i två läger, och ju närmare Dagen D man kom desto hetsigare blev tonen.

De första invändningarna kom från idrottsrörelsen. Hur skulle det gå med tävlingar och lagsporter den 24 januari om männen var tvungna att laga mat och byta blöjor? Redan här kunde man märka en uppfattning som, på skämt eller allvar, skulle gå igen hos många andra kommentatorer: tanken att frufridagen var en order från högre ort. Radiotjänst ”förvränger lag och ordning”, hette det på Aftonbladets sportsida, som rapporterade om inställda matcher och extrainkallade styrelsemöten. Många lösningar presenterades. En del klubbar skulle bjuda fruarna på en gemensam middag den 24 januari och låta juniorerna sitta barnvakt under matcherna. Vissa lag bestämde sig för att ta ut ungkarlarna som reserver och låta de gifta männen stanna hemma.

Lennart Hyland, själv gammal sportjournalist, ställdes mot väggen av tidningarna och svarade att man inte tänkt på idrottsklubbarnas problem, men att det knappast var något olösligt dilemma. Han föreslog att man kunde be någon ogift kompis vakta barnen och städa, om man absolut måste sporta den dagen. Huvudsaken var, att fruarna fick ledigt.

”Det är klart att en del markattor till idrottsfruar vid det här laget är färdiga att klösas, om de inte kommer att få heldag söndagen den 24”, skrev Aftonbladet en dryg vecka före fridagen, ”men våra idrottsgrabbar faller inte i farstun, så allt reder sig.”

SPÄNNINGEN STIGER

Förenings-Sveriges problem överskuggades dock helt av frågan om hur familjerna skulle klara sig. Hur stod det egentligen till med hushållskunskaperna hos de svenska männen? Ska man tro samtida kommentarer var läget katastrofalt. I artikel efter artikel talades det om frufridagen som ett ”elände” som ”kastade sin slagskugga” över den äkta mannen och hans ”olycksbröder”.

Under veckorna före fridagen dök de mest egendomliga larmrapporter upp, till exempel varningen till alla män att maten inte bara skulle lagas och serveras, den måste inhandlas också, så att man inte stod med tom stekpanna på söndagen.

I Nordisk Tonefilms journalfilmsprogram som kördes på biograferna under januari 1954 undervisar Lennart Hyland publiken i den svåra konsten att diska. Vi får veta att man ska skölja först, och helst i rinnande vatten. Man ska dosera lagom med diskmedel och sedan diska i så varmt vatten som möjligt. Besticken bör torkas, medan övrigt kan ställas direkt i torkstället – klart!

Även tidningarna svämmade över av recept och praktiska tips inför frufridagen. Runt om i landet engagerades kockar och andra hushållskunniga för att svara på frågor. På Svenska Dagbladets redaktion satt Riches köksmästare Erik Philipson flera dagar i rad och gav råd till oroliga husfäder. Säffletidningen organiserade en hemhjälpscentral, där en stab av köksvana män stod beredda att rycka ut när någon behövde assistans. I ett reportage skildrade man hur herr Knut Karlsson fick hjälp i hemmet av stadshotellets kock Bengt Larsson, som lät frun i huset välja middag från en diger meny.

Affärsmännen var inte sena att haka på. För varje dag ökade antalet dagstidningsannonser med anknytning till Frufridagen för att de sista dagarna fylla upp nästan varje sida. Ofta tryckte man upp enkla matrecept som till och med husfar skulle klara av. Tonen i reklamen var lugnande: det är inte så farligt som ni tror, bara ni köper vår produkt.

Flitigaste reklamansiktet var skådespelaren Åke Söderblom, som i jättelika annonser propagerade för kastruller, kaffebryggare, persienner, dubbelsängar och mycket annat med endast marginell koppling till frufridagen. Många tillverkare såg här en stor chans. Eftersom det var männen som höll i plånboken, och de nu med egna ögon fick se hur arbetsamt ett pass i köket kunde vara, förväntade man sig att försäljningen av hushållsmaskiner snabbt skulle ta fart. (I de husmorsfilmer som visades gratis på biograferna under denna tid fanns samma ambition att involvera husfäderna i köksarbetet, inte primärt av jämlikhetsskäl, utan i förhoppningen att de skulle inse nödvändigheten av att köpa nytt.)

Många restauranger tog tillfället i akt och försökte locka de villrådiga äkta männen med middag ute:

Far slipper bekymmer på Fri-frudagen! Om Far förlägger frufrimiddagen till Rådhusrestauranten på söndag… Diskretion är en hederssak – Radio-Hyland får ingenting veta… Och Far får gärna vara med och arrangera och servera själv!

Även Karusellen-redaktionen såg till att hjälpa familjerna såg gott de kunde. Som en del av jippot utsågs en lyssnare till ”Frufridags-konsulent”. Han snabbutbildades på en hushållsskola för att kunna ta emot telefonfrågor om matlagning under söndagen. Konsulenten var en 25-årig maskinritare från Eskilstuna, som enligt egen utsago inte ens kunde koka potatis, men som på söndagen fick svara på flera hundra frågor från hela landet.

Karusellen försökte också hjälpa till genom att bjuda lyssnarna på ett köttfärsrecept, som egendomligt nog blev ett av de mest kontroversiella inslagen kring frufridagen. Från alla håll hördes protester mot färsen.

”Nej, någon köttfärssöndag blir det inte i Skåne på frufridagen. Hur ska en stackars karl kunna veta hur mycket ägg, salt och peppar och lök och annat som ska vara i. Och när det ska i?” frågade sig redaktör Thorsten Wadén i Malmö. I en annons införd dagarna före fridagen anade handelsmännen ugglor i mossen: ”Något av en folkstorm har blåst upp mot den hederliga gamla köttfärsen… På en köttfärs kan man alltid finna fel. Den kan vara för lite arbetad, dåligt blandad, för rå inuti och för hårdstekt utanpå. Ville husmödrarna och Karusellen gillra en fälla?” Trots detta motstånd upplevde handlarna en färsrush över hela landet under söndagen och dagarna dessförinnan.

Stod det verkligen så illa till som tidningarna försökte göra gällande? Överdrift och tillspetsning är förvisso en del av mediedramaturgin, och var säkert så också i detta fall, men faktum kvarstår att nästan alla som kommenterade Karusellen-jippot gav samma bild. De högljudda protesterna mot arrangemanget tycktes bara bekräfta föreställningen att svenska män var köksanalfabeter. Några avvikande röster fanns dock. I Expressen ansåg socialkurator Ellen Nordh att de äkta männens ovana i köket berodde mer på bristande vilja än inkompetens, och i ett enkätsvar i Aftonbladet försökte skådespelaren Georg Rydebergs fru tona ner hysterin, eftersom hon menade att den moderna mannen var väl förtrogen med de flesta hushållssysslor.

Ny Dag (dåvarande skp) ägnade den 22 januari en helsida åt att tillbakavisa påståendet att män inte skulle hjälpa till i köket, och presenterade en egen undersökning som sades visa motsatsen. 400 personer hade intervjuats och endast ett par procent av männen vägrade att befatta sig med hushållet. Undersökningen bör dock tas med en nypa salt. Intervjuerna hade utförts av tidningens lokalredaktioner, och av de citerade enkätsvaren att döma finns det anledning att misstänka att en stor del av de intervjuade var lojala partimedlemmar som visste vad de förväntades säga.

Hur det förhöll sig i verkligheten är inte lätt att veta. Tidsanvändningsundersökningar, som bland annat visar hur hushållsarbetet fördelas mellan könen, började inte genomföras i Sverige förrän på 1980-talet. Så sent som 1988 konstaterade Statistiska Centralbyrån i en rapport att kvinnor ägnade tre gånger så mycket tid som män till hushållsarbete, och att köket därför fortfarande var att betrakta som kvinnornas arena. Utifrån det kan man försöka föreställa sig hur läget var på 50-talet, då femdagarsveckan ännu inte var införd, och då den minoritet av gifta kvinnor som förvärvsarbetade, i officiell statistik kallades ”yrkesarbetande husmödrar” (Maktutredningen SOU 1990:44, s 87).

VOX POPULI

Frufridagen var givetvis ett tacksamt ämne för insändarskribenter, kåsörer och dagsverspoeter. Deras perspektiv var så gott som alltid detsamma: män gör större skada än nytta i köket. I Göteborgs-Tidningen skrev signaturen ”Prosit” en dialog om en hemmafrus farhågor inför frufridagen. Det kommer att gå precis som på Mors Dag, säger hon, då husfadern tappade kaffepannan i sängen och tre av moster Hildas koppar gick åt helsike. Föreställningen att män inte kan hålla i porslin utan att krossa det återkom i ett antal kåserier av Kar de Mumma i Svenska Dagbladet. I sin spalt citerade han med gillande ett läsarbrev från en gift dam som tyckte synd om de män som tvingas ut i köket – ingen ”ser så hjälplös ut i förklädet, och han klarar det förresten inte. Allt kommer i fel lådor och fel skåp och porslinet går all världens väg. Utom det att vi fruar på den fria frusöndagen skulle få en oätbar middag och utsätta oss och barnen för magpumpning m.m. obehagligt.” Några dagar senare skrev Kar de Mumma på samma tema: ”Hustrun får ledigt och går hemifrån och mannen, som inte är van vid att sköta hushållet och barnen, skär fingrarna av sig, tuttar eld på huset eller tappar ett litet barn i golvet. Vem tar ansvaret och vem bär skulden.” Kar de Mumma påminde också om att söndagen den 24 januari är en travtävlingsdag på Solvalla, och ironiserade över tanken på att kvinnorna skulle åka till Solvalla, riskera mannens surt förvärvade pengar och ”ta en bira med Svea och Bettan”.

Ett vanligt ämne i kåserier var bilden av kvinnorna som frufridagens största motståndare. De ville ha sina kök i fred och såg inte fram emot att städa upp efter mannens framfart. Här gjorde Marianne Zetterström, signaturen Viola och hustru till Kar de Mumma, gemensam front med sin man. ”Ja, det är alldeles uteslutet att min make skulle få hushålla”, sa hon i ett enkätsvar i Aftonbladet den 13 januari. ”Det skulle vara som att släppa in en buffel på en utställning med venetianskt glas. Han skulle säkert koka choklad på kanel om han lyckades tända gasen – vilket jag inte tror honom om. Nej, man har inte sina barn och sitt husgeråd till det priset.” Två dagar senare konstaterade Kar de Mumma med en snarlik formulering att fruarna ”har inte sin karl till det priset, och unnar honom gärna söndagsvilan.”

Inte heller på nyhetsplats kunde tidningarna låta bli att skämta om frufridagens påstådda konsekvenser. I Hallands Nyheter meddelades dagen före fridagen att ”enligt en ännu obekräftad uppgift lär härvarande lasarett ha plockat fram och putsat upp reservförrådet av magpumpar inför morgondagen. Sjukkassan hålls öppen vanliga tider och dagar.”
Tidningarnas insändarspalter började sakta fyllas av ilskna och oroliga inlägg. Signaturen ”Ej toffelhjälte” (AB 540121) vädjade om förståelse:

Sätt er in i min situation! Jag tillhör socialgrupp I. Hur ska man kunna upprätthålla sitt anseende bland underlydande och grannar? Är det verkligen meningen att en man i min ställning ska befatta sig med saker som t.ex. disk? Min tid är alltför dyrbar för sådana enkla sysselsättningar.

Andra skribenter ansåg att det egentligen borde vara mannen som befrias från sitt arbete, som i motsats till hushållsarbetet ofta är både tungt och enahanda. En hemmafru som får sova till klockan tio på förmiddagarna och sedan eventuellt städa lite och laga mat till sin man som bara är ledig på söndagarna, borde skämmas över att ställa upp på Karusellens jippo, tyckte signaturen ”En karl för sin hatt” i Expressen tre dagar före fridagen. Liknande tankar var signaturen ”R.W.” inne på i Aftonbladet den 19 januari:

Man måste också vända sig emot den kvasipopulära uppfattningen som radion nu vill spela på, att hemarbetet i allmänhet skulle vara något tråkigt och enahanda där kvinnan går och trälar sig fram. I själva verket är det ju ett tacksamt, givande och skapande arbete både vad betr. barnen och hemarbetets olika områden. Det torde väl vara ostridigt att de flesta husfäder som arbetar har mycket enahanda arbete, än det som uträttas i hemmen av fruarna, - men det är ingen som kommit på den löjliga tanken, att husmödrarna skulle gå ut och göra mannens arbete en av de ca 300 (ofta mycket ensidiga) arbetsdagarna på året.

Vissa kände samma oro som tidningskåsörerna, att fridagen skulle sluta i allmänt kaos och förstörelse. Signaturen ”Orolig” uttryckte fleras känslor i sin insändare i Aftonbladet den 22 januari:

Stoppa karusellpåhittet! Kanske får man läsa följande i måndagstidningarna den 25 dennes: Hemmafru slagen sanslös av uppretad husfader, tillståndet kritiskt..! En tråkig följd av Karusellens s.k. frufridag inträffade i morse…
Skulle något dylikt verkligen inträffa, vilket inte är alldeles uteslutet, så torde väl Karusellens saga vara all, och inte nog med det, svenska radion hade väl burit på något ansvar! Mitt råd är: Avstyr detta arrangemang!

TOFFELHJÄLTARNAS FÖRENING

Ett säreget svar på frufridagen kom från en organisation som kallade sig Toffelhjältarnas förening. Denna sammanslutning, som var baserad i Jonsered utanför Göteborg, uppgavs ha funnits i tretton år och ha 75 medlemmar. Föreningen hade till och med en ungdomsorganisation – ”det gäller att fostra grabbarna från början, så att de inte råkar ut för tråkigheter från fruntimrens sida” – och från Partille, Högsbo, Tibro och Kramfors rapporterades nybildade lokalavdelningar.

Enligt tidningsrapporter hade Toffelhjältarnas förening regelbundna möten där medlemmarna öppenhjärtigt berättade för varandra om sina problem. Ett resultat av föreningens verksamhet var att det i Jonsered inte längre var tillåtet med trasmattor längre än fyra meter, meddelade Expressen den 18 januari, som också publicerade en stor bild på en föreningsmedlem i full färd med att mäta upp en trasmatta. Längre mattor ansågs bli för arbetsamma att piska för de kuvade äkta männen. Man annonserade även i göteborgspressen om ett extra sammanträde den 23 januari, då ett 40-tal nyblivna medlemmar skulle döpas.

Toffelhjältarna gick till hård attack mot frufridagen, och förbjöd sina medlemmar att lyssna på Karusellen under den aktuella perioden.

”Det här går vi aldrig med på”, sade en styrelsemedlem till Expressen. ”Vi ruckar inte på våra principer… Brott mot förbudet medför uteslutning.”

Självaste Karl Gerhard besjöng frufridagen och Toffelhjältarnas förening i en av sina dagsaktuella radiokupletter:

Lysistrate i det gamla Grekland ställde till strejk
i den äkta sängen. Så gör även Jonsereds shejk.
Där är karln i huset en buffel
hellre än att stå under tuffel.
Ty att följa gammal svenskmanssed
är lag i Jonsered.

Toffelhjältarnas förening togs mer eller mindre på allvar av rikstidningarna, men på själva frufridagen avslöjade göteborgstidningen Ny Tid att organisationen bara var ett skämt och aldrig hade existerat. Idén hade fötts ett par år tidigare på Ny Tids redaktion, och man hade lyckats få in ett inslag om föreningen i Dagens Eko. När Karusellen sedan proklamerade frufridagen kunde man inte låta bli att driva skämtet ett steg längre. Några möten hade aldrig hållits, annat än när journalister kommit på besök för att göra reportage.

Att detta studentikosa skämt kunde skapa en sådan uppståndelse, och trots uppenbara orimligheter (ungdomsorganisation, medlemsdop) få en så egendomlig trovärdighet säger en del om den växande hysterin kring frufridagen.

KEJSARVANSINNE

Hylands förmåga att dra med sig svenska folket i de märkligaste lekar oroade många debattörer. Det var här det hettade till ordentligt. I Arbetaren den 20 januari skrev Stig Dagerman en dagsvers om vådan av att alltför slaviskt följa Hylands uppmaningar, dock utan att specifikt nämna frufridagen. Tre dagar efter att frufridagen utlysts publicerade Aftonbladet en osignerad dikt, där ordet ”psykos” första gången nämndes i debatten:

Jo, nu är det fara på färde
för hela min husfadersmakt.
Ty söndagen den 24
- det har ju herr Hyland sagt -
skall äkta makarna jobba
med fruarnas sysslor gunås.
För min del tänker jag nobba.
Jag avskyr radiopsykos.

Många kommentatorer tog till stora ord i sin kritik mot Karusellen. Den 17 januari talade Bertil Almqvist (”Bertila”) i Aftonbladet om ”Karusellpsykosen” och mobiliserade biskop Tomas frihetssång i kampen mot Hylands ”diktatur”.

”Är det inte otäckt detta, att en röst i radio kan genom en masspsykos få så gott som hela landets gifta invånare att dansa efter sin pipa”, sade ett anonymt par i Karlshamn när Aftonbladet intervjuade dem den 23 januari. ”Vi vågar inte tänka på vilken propaganda radion kan göra i orätt riktning. Nej, Karusellen har inte bara överlevt sig själv – den är rent av farlig och får svenskarna att visa vilka flockmänniskor de är.”

Författaren Owe Hushár i Borlänge vägrade medverka i radiojippot: ”Jag vill inte bli dirigerad. Jag hjälper gärna till hemma. Men sånt gör jag spontant. Köttfärs äter jag när jag vill. En sådan här dum centraldirigering tar bort den äkta känslan och många kommer att känna sig bundna och tvungna.”

Den hårdaste kritiken kom från Vecko-Journalens fruktade kultur/politik-redaktör Stig Ahlgren, som inte skrädde orden. ”Karuselldiktatorn” var rubriken på hans ledare i nummer 4. Artikeln riktade sig emot Karusellens producent, Per Martin Hamberg, som anklagades för kejsarvansinne. Bakgrunden var en artikel i Aftonbladet den 13 januari, där Hamberg varnat lyssnarna om att ett restaurangbesök på frufridagen skulle räknas som fusk. I samma artikel meddelades också att Karusellen avsåg att göra oanmälda hembesök för att se till att reglerna efterföljdes. ”Hemliga mikrofoner över hela landet gör att ingen kan känna sig säker.” Dessa rader fick Ahlgren att tala om massdiktat och jämföra med George Orwell och 1984. Han hånade svenska folkets flathet inför Karusell-redaktionen, och hälsade de personer som offentligt uttryckt att de inte tänkte fira frufridagen som frihetshjältar av Engelbrekts format.

Expressen hakade på och kontaktade flera advokater för att höra deras syn på saken. De konstaterade att en övervakning av frufridagen var att betrakta som ett intrång i den personliga friheten.

Dagens Nyheter instämde med Stig Ahlgren på sin ledarsida den 24 januari, och uttryckte missnöje med herr Hambergs hotelser. Tidningen Arbetaren skrev däremot ironiskt om Ahlgrens och DN:s brösttoner, och jämförde deras missriktade frihetspatos med Grönköpings Veckoblad.

En mycket upprörd Per Martin Hamberg svarade Ahlgren några veckor senare. Han förnekade bestämt att han sagt något om hemliga mikrofoner, och hävdade att den journalist som intervjuat honom hade förvrängt hans uttalande. Den som läser Aftonbladets artikel ska också finna att talet om övervakning av familjerna aldrig läggs direkt i Hambergs mun. Ändå hade påståendet skapat så mycket oro i landet att Hamberg blev tvungen att gå ut med en dementi i flera tidningar. ”Ta det inte så allvarligt”, vädjade han. ”Den som vill får vara med.”

Hotet om hemliga mikrofoner förefaller ha växt till en vandringssägen, snabbt spridd över hela Sverige. Precis som i fallet med Toffelhjältarnas förening hade stämningen i landet blivit så laddad att historien fick trovärdighet. Om Karusellen kunde få männen att ställa sig vid spisen var väl snart sagt vad som helst möjligt. Radiotjänsts etermonopol bidrog också till att ett enkelt förslag från radiounderhållningen av många uppfattades som ett statligt direktiv.

FRUFRIRESORNA

En dag under dessa två veckor ringde en stins till SJ:s kommersiella byrå och föreslog att järnvägen skulle arrangera något i samband med frufridagen. Bokhållare Hugo Lindberg, som tog emot samtalet, funderade på saken och kom fram till att ett halverat biljettpris för kvinnor kunde vara en idé. Förslaget godkändes av SJ:s generaldirektör Eric Upmark, och Radiotjänst kontaktades. Per Martin Hamberg tackade ja, och lördagen den 23 januari gick en hemlig order ut till alla järnvägsstationer i Sverige. Arrangemanget presenterades sedan i Karusellen på lördagskvällen. Initiativet hälsades med stor glädje av landets kvinnor och ilskan mot frufridagen dämpades något. Söndagen den 24 ringlade rekordlånga köer framför biljettkassorna på Sveriges järnvägsstationer. Redan under de tidigaste morgontimmarna hade 400 s k Karusell-biljetter sålts, rapporterade Aftonbladet, och i kön till Göteborgs-tåget klockan halv fem stod nästan bara kvinnor.

Bevis för frufridagens genomslagskraft kunde man finna på livets alla områden. I dagstidningarnas äktenskapsannonser dök en ny typ av invit upp:

VEM VILL laga vår mat på söndag? Vi är visserligen inga fruar, men gillar fridagar. Äta allt från svalbon till grodlår. Svar till ”2 Susannor.- 7”, Dagens Nyheters Huvudk.

FRUFRIDAGEN bjuder frsk. 32 års köpm., s. sakn. diskbaljan, på mat o uppassn. till ensamst., gärna m. några barn. Pack. matsäck o. diskpulv. finnes. Sv. t. ”Matsedelsförslag à la caruselle”, DN. Stureplan.

Svensk Talfilm uppdrog åt Ragnar Frisk att regissera en episodfilm om tre mäns vedermödor under söndagen, men den tycks aldrig ha blivit gjord. Även utomlands intresserade man sig för Karusellens idé. Engelska BBC köpte in allt journalfilmsmaterial om frufridagen från Svensk Filmindustri, och en engelsk dagstidning som missuppfattat saken rapporterade på ledarplats om de svenska kvinnornas generalstrejk mot sina män.

DAN FÖRE DAN

Karusellen den 23 januari ägnade förstås stort utrymme åt söndagens aktiviteter. Hyland inledde programmet med att försäkra lyssnarna om att frufridagen visserligen hade en allvarlig botten, men först och främst var en lek, ”det förstår ni ju”, och uppmanade Sveriges husfäder att gå till köken med glimten i ögat.

Frufridagsmotståndaren Kar de Mumma hade lockats till studion, han fortsatte på samma linje som i tidningskåserierna, och meddelade att hans fru beställt magpumpning för sig och barnen.

Dagen till ära hade man också bjudit in Povel Ramel, som sjöng en travesti på sin egen Titta, det snöar. Även i denna enkla sång finner man spår av diktaturdebatten:

Titta jag diskar – här uti köket.
Söndan är tillbragd – som jag blev tillsagd.
Hyland har talat – och jag har skalat
nitti potatis – banne mej gratis! (…)
Här ligger man och offrar sig på ömma skurgumsknän
för Karusell-idén,
vart tar det vägen me’n?
Om Hyland gav oss order att gå ut och äta sten,
så tror jag tamejtusan att vi gjorde’t!

DAGEN D

Till slut kom den söndag, som hela Sverige gått i bävan inför under två veckors tid. Det tycks ha blivit nästan mangrann uppslutning, av samtida tidningsreportage att döma. Tidningen Se bestämde sig för att genomföra den kontrollinspektion som många fruktat att Radiotjänst skulle göra. Kåsören och journalisten Gits Olsson tog en fotograf med sig till hörnhuset Erstagatan 25 – Bondegatan 78 på Söder i Stockholm och knackade på i lägenheterna. Han kunde rapportera om kaffe på sängen och kamp med oxstekar och fläskkotletter. Många lägenheter stod dock tomma. ”Dom pep iväg med dom där billiga käringtågen”, berättade en äldre man för Se:s reporter.

Två trappor upp på Erstagatan stod en herr Ericsson och surade:

”Jag har lagat käk på söndagarna i tjugo år, och det fortsätter jag med… men inbilla er inte att det är den där förbannade Karusellens förtjänst.”

Runt om i landet var bilden densamma. Lokaltidningen Sala Allehanda gav ett typiskt exempel på hur det kunde gå till i de svenska småstäderna. Förutom hemma hos-reportage med detaljerade beskrivningar av middagsmenyerna, finns också skildringar av hur föreningslivet aktiverades av Karusellen-idén. Salas IOGT hade omvandlat sin sedvanliga ”Brödernas afton” till ”Brödernas middag”, där man bjöd kvinnorna på kåldolmar och smörgåsbord, och underhöll med sång och frågesport. Logen Morgonstjärnan i Bjurvalla kombinerade sitt årsmöte med en överraskningsmiddag för sina fruar.

Överallt rapporterades om hur folkrörelser och företag engagerades i frufridagen. Ibland kombinerades ideella och kommersiella intressen, som när Korporationsidrottsförbundet på olika ställen i Sverige arrangerade tävlingen ”Fria Fruarnas Förmiddagstramp med Fönstertitt”. Det var en orienteringsbana där stadens skyltfönster utgjorde kontroller, och där deltagarna skulle gissa pris, storlek eller vikt på någon utlagd vara. Allt var planerat så att fruarna skulle hinna hem lagom till den av mannen tillredda middagen.

Liksom under den föregående tvåveckorsperioden var tidningarna dock mindre intresserade av föreningsverksamheten än av frågan om hur de svenska männen klarat den ödesdigra söndagen. Resultatet var överlag positivt. ”Allt var egentligen roligt i går”, berättade Aftonbladet den 25 januari. ”Tusentals husfäder upptäckte att det faktiskt var både spännande och lärorikt att ge sig ut på spaning i skafferiets hyllor med föresatsen att laga en ätbar middag.”

Karusellens frufridag var nu lyckligen överstånden, och ordningen återställd. Det som börjat som en av Karusellens vanliga lekar, ”flugigheter” som det kallades då, hade vuxit till något mycket större än vad upphovsmännen någonsin hade kunnat föreställa sig. Oavsiktligt hade man trampat på en öm tå, någonting rörde sig under ytan i folkhemmet, och Karusellen drog fram det till allas beskådan. Frufridagen dramatiserade de vardagliga konflikter som präglade ett land i långsam förändring.

DEN ANDRA FRUFRIDAGEN

Nio år senare var det dags igen. Då var det premiär för en ny säsong med Karusellen, som denna gång sändes på fredagar i både radio och TV. Den 1 november 1963 presenterade Lennart Hyland fem PR-män som fick i uppgift att komma med idéer till ett ”vänligare november”. Ett av deras förslag var att återinföra frufridagen. Det bestämdes att den skulle infalla den 24 november.

Den här gången blev mottagandet ett helt annat än 1954. Att programformen förlorat nyhetens behag spelade säkert in, och även om Karusellen fortfarande väckte stort intresse var det många som klagade på att programmet malde på tomgång. Samtidigt stod det klart att lediga hemmafruar inte längre var samma omvälvande tanke som tidigare. Frufridagen blev en nyhet bland många, och långt ifrån den största ens bland nöjesprogrammen. Det fanns mycket annat att uppröras över. Vid den här tiden fylldes tidningarna av artiklar och insändare om TV:s Skägg-program och Ingmar Bergmans senaste film Tystnaden.

Intresset för frufridagen hade också ändrat fokus. Det var inte längre männens vedermödor i köket som väckte mest uppseende, utan de rabatterade flyg- och tågresor för kvinnor som SJ, SAS och Linjeflyg påpassligt hade utlovat. I en artikel i Aftonbladet reducerades frufridagen till ”jippot där alla damer ska få åka billigt till helgen”, och en anonym dagsverspoet tog fasta på samma sak:

För maken kan en frufridag
förvisso vara opportun.
Ty mången är det till behag
Att för en dag bli fri från frun.

Den här gången utannonserades de billiga resorna en vecka i förväg, vilket skapade oväntade problem för SJ och flygbolagen. Efterfrågan var enorm, och endast en bråkdel av beställningarna kunde effektueras. Detta gav upphov till en hel del frustration hos de förhoppningsfulla hemmafruarna, något som andra företag snabbt såg till att utnyttja. Femtio av de fruar som inte fått plats på flyget bjöds istället på resa till Åbo av Expressen och Rederi-Svea.

SAS och Linjeflyg gladdes särskilt över kvinnornas intresse. Dittills hade kvinnor inte utnyttjat flyget som transportmedel i särskilt stor utsträckning, och man hoppades nu kunna bryta den trenden. Den stora efterfrågan på tåg- och flygbiljetter speglade också en annan förändring i samhället. De fria lördagarna gjorde det plötsligt möjligt att göra kortare utflykter efter arbetsveckan. Ett nytt ord hade fötts: weekend-resa. ”Överraska er själv med en liten tilläggssemester”, utropade RESO i en annons apropå frufridagen.

SIDOVERKSAMHETER

Föreningsverksamheten kring frufridagen var också större än 1954. Då var familjelivet i centrum, nu fanns ett helt annat intresse för det som tilldrog sig utanför hemmet. ”Nu hör det väl kanske till saken att herrn i huset stundom inte alls är så bortkommen vid kastrull och diskbänk”, skrev Borlänge Tidning den 22 november. ”Det gäller kanske bara att göra dagen riktigt festlig.”

200 Lions-föreningar och andra organisationer arrangerade en lång rad aktiviteter runt om i landet, både under lördag och söndag. Det var allt från hockeybockey till mannekänguppvisning, skridskoåkning i gamla dräkter, vinterpromenader, bio för de äldre, hattparad på is, middag för äldre damer, med mera.

Frufridagen framtonade mer och mer som en önskedag för kvinnor. I Karusellen bad Hyland de kvinnliga lyssnarna att skriva ner sin drömtillvaro på frufridagen. Breven strömmade in – över sjutusen! – och de vanligaste önskningarna var i tur och ordning: ledighet, resa, och kaffe på sängen. Många ville gå på teater, andra bad om att få träffa sina idoler. Ofta riktade man alltså sina önskningar till Karusellen-redaktionen, snarare än till den äkta maken.

Mycket var alltså annorlunda, men visst kunde man höra ekon från 1954. Expressen skrev i en artikel att de brevskrivande fruarna nog inte riktigt var övertygade om att söndagen verkligen skulle bli fri: ”Tjänstgörande maken bränner väl både unghönset och potatisen redan vid lunchdags. Varefter det är dags att hoppa i arbetskläderna igen och rädda eländet från total ödeläggelse.” I Expressen fick också Sixten Carneström, som av Hyland utsetts till frufridagsgeneral, ge detaljerade tips åt landets äkta män. Han föreslog att männen skulle schemalägga en veckolång träning i kaffekokning, påklädning av barnen, sängbäddning, städning, matinköp, dukning, matlagning, diskning.

Lokaltidningarna ägnade stort utrymme åt familjernas köksbestyr. Denna gång arrangerade inte Säffletidningen någon hemhjälpscentral, men frågan om matlagning togs upp på andra sätt, i dagsverser och tips om matrecept. Säffletidningen kunde också rapportera om ett stort antal bordsbeställningar på Stadshotellet, det som nio år tidigare betraktats som fusk. Samma fenomen kunde iakttas i Sala, där lokaltidningen uppgivet skrev: ”Ja, det där med matlagning är nog inte en så utbredd företeelse bland de svenska männen, som man kanske kunde tro.” Burkmat och djupfryst blir räddningen, svarade de män som tillfrågades i Sala Allehandas enkät.

Intresset för frufridagen var alltså stort, men den känsla av annalkande katastrof som präglade arrangemanget 1954 fanns inte den här gången. Nu blev det en katastrof i alla fall, fast av ett helt annat slag.

MORDET PÅ KENNEDY

Det program som sändes fredagen den 22 november började som vanligt med lekar och underhållning. Ur den stora brevhögen med frufriönskningar höglästes ett brev från en kvinnlig truckförare, vars make sedan ett och ett halvt år var hemmaman. Paret fanns på plats i studion och mannen fick berätta om hur han sakta hade börjat vänja sig vid hushållsarbete. Det var ett annorlunda inslag, som knappast hade varit möjligt i 1954 års upplaga av frufridagen, och som visade att mycket hade hänt sedan sist.

Karusellens sista timme samsändes med TV och hade omkring fem miljoner tittare varje vecka. Den här kvällen ingrep världshistorien, och programmet sågs inte av fler än de 250 personer som fanns i studiopubliken.

Klockan 20.20 på fredagskvällen fick programmets scripta Lena Fürst höra att president Kennedy utsatts för ett attentat. Hon skyndade sig till Karusellens producent Allan Schulman, som slog på TV:n. Ännu visste ingen om Kennedy var död.

I salongen ”Dans In” på Gröna Lund väntade publiken på att Karusellen skulle fortsätta. De inbjudna gästartisterna, däribland Sickan Carlsson, Kar de Mumma och Owe Thörnqvist, var upprivna och visste inte vart de skulle vända sig. Radiochefen Olof Rydbeck befann sig i Japan och kunde inte tillfrågas. Hans vikarie Nils-Olof Franzén ville ha betänketid och under tiden spelade orkestern glad musik för den alltmer otåliga publiken. Tjugo över nio ringde underhållningschefen Åke Söderqvist, ett av Skäggen, och meddelade att programmet skulle ställas in. Nio minuter senare kom en kontraorder. TV-chefen Nils-Erik Baehrendtz tyckte att man kunde spela in programmet och sända det på lördagen istället, under förutsättning att artisterna inte hade någonting emot att medverka. Owe Thörnqvist och Sickan Carlsson tvekade, men Kar de Mumma ansåg att man skulle göra sin plikt, och i slutändan ställde alla upp. Karusellen genomfördes inför en publik som var helt ovetande om det som hela världen redan kände till. Programmet spelades in, men sändes dock aldrig.

Till inslagen om frufridagen hörde Owe Thörnqvists nyskrivna visa med samma namn. I motsats till Povel Ramels ”Titta, jag diskar” från 1954 uppehöll sig Thörnqvist inte vid matlagning och disk. Precis som tidningarna intresserade han sig mera för frufriresorna, och sjöng om herr Anderssons otrohet när frun besökte mamma i Skanör. Till och med i det musikaliska arrangemanget finns rytmiska referenser till tågresor, men Thörnqvist antyder också med sedvanlig rimfrenesi att söndagen ändå inte blir så fri som fru Andersson hoppas:

Sen for hon till sin mamma, att fira frufridag.
Där hann hon både damma och putsa små beslag
och skura, sy och lappa, polera bord och stol,
laga toddy åt sin pappa, spilla konjak på sin kjol
innan hon till tåget sjappa just när morgontuppen gol.

Resor var också ämnet för ett annat frufri-inslag. Till programmet hade fru Ruth Svensson, lantbrukarhustru från Junsele, bjudits in. Hon hade skrivit till Karusellen och berättat att hon på sin önskedag ville resa till Stockholm, som hon aldrig besökt tidigare. Under Karusellens sista timme, den som aldrig sändes, fick hon delta i en geografitävling, där hon vann en resa till Västindien.

Nästa dag var tidningarna överfyllda av reportage och kommentarer kring mordet i Dallas. Frufridagen drunknade helt i den allmänna uppståndelsen och sorgen. På söndagen berättade lokaltidningarna om hur Lions-aktiviteterna avlöpt, och rikstidningarna ägnade ett visst intresse åt fru Svenssons Västindien-resa, men i övrigt var frufridagen avförd från agendan. ”Ja, den här frufridagen går inte spårlöst förbi, den saken är klar”, hade Hyland sagt i en kvällstidningsintervju den 21 november. Tyvärr var det precis det den gjorde.

Hösten 1975 kördes en sista omgång med Karusellen i TV. Programidén var densamma som tidigare med tonvikt på lekar snarare än artistunderhållning. Den här gången lät man bland annat Tompa Jahn lära en adelsflicka att prata slang i en omvänd Pygmalion, och man gav sig ut på jakt efter den perfekte herr Medel-Svensson. Snoddas inbjöds på nytt och fick i uppdrag att leva ensam i en vecka på Hundholmen i Ljusnan, men någon ny frufridag försökte man sig aldrig på. Istället blev det allkonstnären Yngve Gamlins ”hjolbänningar” som väckte tittarnas vrede, inslag som ansågs alltför avantgardistiska för att passa in i den breda TV-underhållningen.

Turerna kring frufridagen kan i dag te sig smått absurda, och för den nutida betraktaren är det lätt att känna sig som Alice i Underlandet, eller som Gulliver hos Lilliputarna, de som utkämpade krig om i vilken ända frukostägget ska knäckas. Tiderna förändras, och det ska vi nog enbart vara tacksamma för. Frågan är bara vilka av dagens strider som kommer att avfärdas på samma sätt om femtio år.


FRUFRIDAGEN PÅ SKIVA OCH FILM:

Povel Ramels ”Titta, jag diskar”:
Povel Ramels radioklassiker II (CD Naxos).

Owe Thörnqvists ”Frufridagen”:
Owe Thörnqvists bästa (CD Tornec)

Journalfilmssnutt om Frufridagen finns på dvd:n Stockholm 1950-1959 (”Stockholmspärlor”), Jan Bergman Mediaproduktion.

Martin Kristenson

Publicerad: 2006-12-26


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA