Finskan är ett fult språk

Från Anti nr 11

Nu kan ni luta er tillbaka, dra en lättnadens suck och känna er fördomsfria och toleranta. Tillåt mig bekräfta det som största delen av svenskarna anser: Finskan är ett fult, kantigt och bräkande språk med alldeles för vassa konsonanter och långa vokaler. Intonationen sitter på fel ställe, bokstäverna r och k förekommer alltför ofta och uttalet av ord med utländsk bakgrund låter förfärligt. Man lyssnar hellre på naglar mot griffeltavla än på Kimi Räikkönens kommentarer om F1-loppet.

Tack och lov är det finska språket inte så inflytelserikt. Det finns ytterst få etablerade finska låneord i svenskan - för att inte tala om andra europeiska språk. Sauna och Nokia låter undantagsvis helt okej jämfört med rääkkääminen och hääyöaie. Det är mycket bättre att ta låneord från andra språk, i dagens läge engelskan, så att inte den ädla svenskan blir infekterad av den finsk-ugriska skogskulturen. Nu för tiden behöver man inte ens bry sig om att försvenska låneord, man bara uttalar dem enligt svensk modell. City, research och producer är bara några exempel.

Uppfattningen om finskan som ett fult språk torde bottna i två stereotyper. För det första är den finska fonetiken inte särskilt estetisk i våra öron. Mjuka uttal med mycket tje- och sje-ljud samt odefinierade vokaler, som ö i höra, vilka i princip saknas i finskan, bidrar till att språket uppfattas som hårt och svårsmält. För det andra rimmar den finska tölpkulturen med sin hembrända sprit och sina knivslagsmål illa på den stockholmska östermalmsglamouren. Inte vill man assimilera ord från en kultur man uppfattar som förkastlig. För visst är det ju så att om inte finnar kan bidra med andra kulturfenomen än Lordi så kan knappast det finska språket tillföra världen mycket mer?

Må så vara att finskan är ett ”odefinierande” språk; någon skillnad mellan han och hon finns inte, inte heller mellan bestämd och obestämd artikel. Däremot kan man med lite innovation alstra nya ord som är mer eller mindre omöjliga att översätta till andra språk. Finnar är alltså bättre än svenskar på att hitta på nya ord för nya fenomen (jfr isländskan). Svennar bara imiterar andra.

Svenskans förkärlek för engelskan har kört den språkliga utvecklingen in på ett ganska trist, odynamiskt spår. När blev den verkställande direktören exekutiv? När slutade man med forskning och övergick till research? Denna stilla hyllning av den amerikanska kulturimperialismens språkliga falang utvecklar inte det egna språket utan plankar på den process som sker bortom haven. I vissa fall kan engelska ord fylla i tomma luckor, men jag vågar påstå att det för det mesta är språklig slapphet, okunskap och en vilja att låta cool som ligger bakom. Engelskan ska naturligtvis inte bannlysas från Sverige (och Svenskfinland), men djärvhet att hitta på nya ord och bygga på gamla vore skoj att se.

Det är ingalunda första gången ett visst språk har influensmonopol i svenskan. En gång i tiden var det latin, en annan gång franska. Hur som helst är vi i dagens läge ytterst bundna till skriftspråkets regler. Så fort någon försöker vara påhittig och skapa nya ord kommer någon annan med SAOL i högsta hugg och pekar ut felen. SAOL är inte lag, utan endast ett hjälpmedel eller en förslagsgivare - precis som bibeln, koranen och de flesta manualer för hemelektronik. Så får det gärna också förbli, för en grammatikkult är det sista den akademiska världen behöver för tillfället.

Nåväl, en total lingvistisk anarki är knappast heller ett idealtillstånd. Självständighet i all ära, men vi måste trots allt förstå varandra då vi kommunicerar. Språket binder oss alla samman, och även om vissa vänsterbrats kallar sig subversiva anarkister och hävdar att de skrivit sig ut ur samhället kan ingen skriva ut sig ur sitt modersmål, åtminstone inte utan avancerad hjärnkirurgi. Att anta element från andra språk behöver inte begränsa sig till ord med it- och hollywoodbakgrund, utan kan antagligen involvera beteendemönster, åsikter, värderingar och dylikt. Troligtvis inte på nationell nivå, men ändå. Och detta både på gott och ont.

De som har en mycket omfattande kontroll över både skrift- och talspråk är givetvis pressen, och detta kan jag inte säga utan en viss subtil avsmak. Alltför ofta tillskriver pressen bara en massa konstiga epitet till den person eller den händelse den refererar till för att underlätta läsarens associationsförmåga. Sensationsjournalistiskt nonsens som ”sexmördare", ”bröst-Annika” och ”invandrarskandal” låter onekligen klatchigt och underhållande, men när man verkligen sätter orden under lupp är de ganska innehållslösa och överdimensionerande. Det är dock skäl att minnas att det är mest synd om de som verkligen köper det tack vare de iögonfallande rubrikerna.

Vi köper inte skivor av artister vi inte tycker låter bra, och likaså köper vi inte heller det finska språket. Men ett språk är mycket mer än en samling ljud med meningen att låta vackert. Varför söka lingvistisk fyllnadsmassa när man med hjälp eller inspiration av grannlandet själv kan fixa hålet? Den subliminala uppfattningen att man betalar med sitt personliga anseende stämmer knappast, och när allt kommer omkring har vi i väldigt många fall gjort det kollektivt, right?

Markus Lindholm

Publicerad: 2006-11-11


Läs mer om Anti (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Anti (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA