Baksidan av dekoren

– redogörelser från en värld av sexuell konkurrens

Ur Röda rummet nr 3/06


Den konkurrens som tidigare varit förpassad till den ekonomiska sfären har spridit sig till den privata. Den som förlorar där förlorar också sitt människovärde. Så kan man tolka Michel Houellebecq vars senaste bok snart utkommer på svenska. Det menar Roland Paulsen i den här artikeln om den kontroversiella franske författaren.
För vem är Houellebecq egentligen? En kritiker av hur kapitalismen förvrider mänskliga relationer eller en reaktionär misantrop?


I dagarna släpps den svenska översättningen av Michel Houellebecqs senaste roman Refug på Bonniers. Vi känner igen karaktärerna och de tragiska vändningarna från hans tidigare böcker: vettskrämda hedonister söker lycka i sexualiteten, men allt de finner är en kärlekslös värld där de unga, starka och vackra är de enda som skonas från självmordet som ett rationellt val. Liksom den senaste romanens huvudperson, den klonade komikern Daniel, har provokatörstämpeln tillåtit Houellebecq att komma undan med såväl islamofobi och manschauvinism,som ett aggressivt försvar av prostitution. Men hur provokativ är han egentligen? Retar han sig, liksom Daniel, på att inte bli tagen på större allvar? Vid en närmare läsning av Houellebecq förstår vi varför den franska kritiken tar honom mer på orden än vad den svenska tycks göra.

”Alla samhällen har mindre resistenta delar, ömma punkter. Lägg fingret på den ömma punkten och tryck riktigt hårt [...] Tala om det som ingen vill lyssna på. Baksidan av dekoren. Insistera på sjukdomen, dödskampen och fulheten. Tala om döden och glömskan. Om svartsjukan, likgiltigheten, frustrationen och avsaknaden av kärlek. Var frånstötande och ni kommer att vara sanna.”1 Detta råd till unga poeter som vi finner i den ännu ej översatta Rester Vivant (1997) är ett råd som Houellebecq själv valt att följa till punkt och pricka. I fokus står den västerländska sexualiteten sådan den utvecklat sig sedan sexualliberalismens genomslag i slutet av 60-talet. De pornografiska skildringarna stannar ej vid det erotiska utan lyfter fram den mekaniska, prestationsinriktade, kärlekslösa och narcissistiska utformning som sexualiteten tagit sig i bakvattnet av fyrtiotalisternas ”sexuella revolution”. Kritiken är inte nådig: det som skulle leda till sexuell frigörelse har lett till ett sexuellt förtryck av hittills aldrig skådade dimensioner.

I Houellebecqs första roman Konkurrens till döds, får vi följa den trettioåriga oskulden Tisserands olyckliga öde som ful. I likhet med den liberala ekonomin, där vissa dör i vällevnad och andra i misär, lär vi oss hur sexualliberalismen skapat ett system där vissa har ett varierat och spännande sexliv medan andra ”inskränks till onani och ensamhet”. Bokens originaltitel Extension du Domaine de la Lutte – ordagrant ”expansion av kampfältet” – sammanfattar den moderna människans situation; den konkurrens som tidigare varit förpassad till den ekonomiska sfären har spridit sig till den privata.

PÅ LIV OCH DÖD

Till skillnad från landsfränden Bourdieu är det inte konstens eller akademins kampfält som Houellebecq intresserar sig för. Dessa områden spelar en förhållandevis liten roll för dagens människor. När sexualiteten och, genom den, kärleken blir konkurrensutsatt uppstår däremot en kamp på liv och död. Under sådana omständigheter kan ”leken” omöjligen förbli lek – den sexuella erövringen eller vetskapen om att vara ett åtråvärt objekt ger främst en narcissistisk tillfredsställelse som vi förväxlar med erotik.

De som förlorar i denna tävlan förlorar också i människovärde. Men även tävlingens vinnare förlorar i längden: kärlek, godhet, ömhet och trogenhet blir omöjliga ideal i en värld som präglas av tävlan. Istället värderas ungdom, makt och skönhet högst av allt – värden Houellebecq vägrar att acceptera – ”den fysiska kärlekens kriterier är exakt desamma som nazismens” skriver han i Refug. När de generationer som växt upp med denna kärlekskonkurrens blir gamla, och den eventuella skönheten hunnit rinna av, kvarstår bara bitterhet av ungdomens forna glans. Ett liv inriktat på förströelse och sex tappar helt sin mening på ålderns höst. Ingen man väljer i första hand den gamla kvinnan med hängbröst och eftersom det är omöjligt att ”erigera av medlidande” går kvinnor och män en fundamental ensamhet till mötes – en ensamhet som cementeras av att deras kärlekslösa liv gjort dem oförmögna till inbördes solidaritet. Hårdast drabbas förstås kvinnan.

I Houellebecqs romaner är karaktärerna så väl inrättade i denna ordning att man lätt får för sig att Houellebecq i all sin cynism försvarar den. De manliga huvudpersonerna är extremt härdade i sin jakt på sexuell njutning medan kvinnorna, som trots allt har svårare att släppa kärleken, oftast tar livet av sig. Den naturlighet med vilken han beskriver allt detta, kombinerat med erotiska utsvävningar som ofta inte verkar ha något annat syfte än att upphetsa – för att inte nämna hans medverkan i en porrfilm som sändes i franska Canal+ – skapar förvirring kring på vilken sida han egentligen står. Men Houellebecq trycker bara på den svaga punkten. I en intervju i Art Press från 1995 sammanfattar han sin kritik:

”De djuriska och mänskliga samhällena inrättar olika hierarkiska differentieringssystem som kan vara baserade på familjetillhörighet (det aristokratiska systemet), förmögenhet, skönhet, fysisk kraft, intelligens, talang… Alla dessa kriterier framstår för mig som ungefär lika motbjudande; jag vägrar att acceptera dem; den enda bedömningsgrunden som jag accepterar är godhetens.”

I ljuset av detta blir skandalromanen Plattform lättare att förstå. I Plattform beskrivs prostitutionen i Thailand på ett ovanligt ingående och erotiskt sätt. Huvudkaraktärerna driver en resebyrå som gjort ”sexturismen” till koncept, vilket ursäktas med att massiv prostitution i tredje världen är det enda som kan utjämna den globala ojämlikheten. Som Houellebecqs främsta vapendragare Dominique Noguez skriver i sin essä Houellebecq, en fait (2003), har kritikerna gjort det alltför enkelt för sig genom att berömma Houellebecqs försvar av prostitutionen som en snillrik provokation. I Houellebecqs värld är det lika illa att använda sig av fysisk attraktion som av pengar för att erhålla sexuell tillfredsställelse; båda myntslagen är i grunden oetiska, men den fysiska attraktionens välde har, till skillnad från penningens, blivit oberättigat legitim.

De familjesplittringar som beskrivs i Elementarpartiklarna är en direkt konsekvens av det frivola partylivet. ”Den sexuella frigörelsen resulterade i upplösningen av de mellanliggande kollektiven, det sista som skiljde individen från marknaden” skriver han i den kultförklarade boken. Det som än i dag betraktas som kvinnornas frigörelse ledde paradoxalt till de traditionellt matriarkala värdenas definitiva död. Det fanns en tid då älskande, tillgivna människor existerade, resonerar huvudpersonen Michel i Elementarpartiklarna när hans farmor dör; ”i praktiken var dessa människor oftast kvinnor”, men numera skonas inte heller kvinnorna från den kärlekslösa konkurrensen.

FÖRÄDLAD ÖVERMÄNNISKA

Så här långt kan man förstås undra vad Houellebecq tillför. Hade hans läsning av den tyska filosofin inte begränsat sig till Kant och Schopenhauer skulle han kanske byggt vidare på Marcuses tes om senkapitalismens repressiva desublimering eller Horkheimers och Adornos påstående att kulturindustrin är pornografisk och samtidigt pryd. Kanske skulle han ha utvecklat den marxistiska feminismens teori om att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade en baksida, nämligen den att de värden som bevarades av deras tidigare utanförskap – exakt de värden vars död Houellebecq begråter – försvann när även hemmafruarna tvingades ut i samhället för att lönearbeta.

Efter Konkurrens till döds var det många som trodde att det var dessa teorier som Houellebecq anspelade på. Han satt i redaktionen till vänstertidskriften Revue perpendiculaire, men var oftast tyst och engagerade sig inte i några politiska diskussioner. I Denis Demonpions Houellebecq Non Autorisé (2005), beskrivs de övriga redaktörernas förvåning när Elementarpartiklarna publicerades. Den som alla tagit för en självklar vänsterradikal visade sig vara en reaktionär misantrop. Houellebecq blev utesluten från Revue perpendiculaire med livlig debatt i Le Monde som följd.

Det de övriga redaktörerna främst vände sig emot var Houellebecqs biologistiska hållning till människans problem. Men det är när Houellebecq försöker överskrida cynismen som det tillförs nya idéer. Med en något knepig läsning av Kant bakom sig hävdar Houellebecq att etiken är viktigare än människan och eftersom människans natur, liksom all annan natur, är brutal och vedervärdig kan etiken enbart räddas genom genetiken. Genom att mutera fram odödliga varelser vars fortplantning inte har någon koppling till sexualiteten kan ”morgondagen feminiseras” som Houellebecq skriver i Elementarpartiklarna. Samtidigt som negationen av den rådande konkurrensen är fullständig framlägger således Houellebecq ett försvar av den som sannerligen ligger i tiden. Social revolution och liknande är ointressant eftersom människans problem bottnar i biologin, låter han huvudpersonen Daniel säga i Refug. Trots återkommande attacker på det Nietzscheanska maktförhärligandet, delar Houellebecq Nietzsches människosyn. Hennes främsta drivkraft är viljan till makt – därför måste hon, enligt Houellebecq, ersätta sig själv med en biologiskt förädlad övermänniska.

I Refug har projektet genomförts och de nya klonerna lyder under den härskande Systern. Hennes budskap är enkelt: ”acceptera att männen varken äger värdighet eller rättighet […] Behandla alla män som djur – som förtjänar förståelse och medlidande för deras själar och kroppar”. Kvinnornas relativa godhet har sin rot i biologin, inte i produktionen, enligt Houellebecq. Inte alltför oväntat finner vi att han skrivit förordet till den franska upplagan av Valerie Solanas SCUM-manifest vars visioner genom vetenskapens framsteg nu fått större relevans än någonsin, menar han; ”för första gången, tack vare framtidsfåret Dolly, finns i dag de tekniska förutsättningarna för att realisera Valerie Solanas dröm: en värld enbart bestående av kvinnor” skriver han i tidskriften Inrockuptibles i i mars 1997.

BORTOM DET KORREKTA

Om det är något som kan avvisas som ren provokation är det just denna biologism som vi bör titta närmare på. Trots hans medlemskap i den växande sekten Raëliterna som påstår sig vara först med att ha klonat ett spädbarn – för att inte nämna den Schopenhauer inspirerade misantropin som genomsyrar hela hans alster – kan man ana en ironisk sida hos Houellebecq. Den biologiska reduktionismen som ersatt psykoanalysens tolkningsföreträde ”utesluter varje politisk lösning” säger han i intervjun i Art Press. Likväl är alternativen som målas upp i Elementarpartiklarna och Refug långt ifrån lockande. I Refug lever varje klon isolerat utan någon kontakt med omvärlden. De är varken lyckliga eller olyckliga. De lever i all stillsamhet för sig själva. Reproduktionen sköts in vitro av systemets funktionärer. Enbart i ensamheten och den intellektuella reflektionen kan man komma nära någon slags harmoni enligt den härskande Systern. Och i en något tveksam liknöjdhet begär också klonerna inget annat.

Boken slutar icke desto mindre med att klonen Daniel rymmer från den perfekta harmonin. Han står inte ut längre, han vill uppleva känslolivets stormar som de forntida ”vildarna” vittnade om. Inte heller genetiken tycks således erbjuda någon garanti för beständig lycka. Houellebecqs författarskap stannar med hans senaste bok vid cynismen, pessimismen och negationen. Därmed inte sagt hans verk är bortkastat. Cynikerns roll i samhället är underskattad. Houellebecqs verk fyller ett uppdämt behov av sanning bortom det korrekta. Hans detaljskärpa gör cynismen omöjlig att avfärda med en axelryckning och tvingar läsaren till att ta ställning. Den som inte låter sig skrämmas finner en bedrövad författare vars ärlighet uppmuntrar läsaren till att gå bortom texten, dysterheten och den rådande ordningen.

Artikelförfattaren Roland Paulsen är sociolog och frilansjournalist.



Publicerad: 2006-10-09

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021

2021-09-30
SocialPolitik höst 2021

2021-09-29
Balder 3 2021

2021-09-28
Nordens Tidning 3 2021

2021-09-27
Amnesty Press 3 2021

2021-09-20
Tidig Musik 3 2021
Opera 4 2021

2021-09-19
Medusa 3 2021

2021-09-15
Byggnadskultur 3 2021

2021-09-14
Folket i Bild Kulturfront 6-7 2021

2021-09-11
Folket i Bild Kulturfront 5 2021

2021-09-10
Signum 6
KLASS 3 2021

2021-09-03
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 23 2019

2021-08-23
Konstperspektiv 3

2021-08-22
Fronesis 70-71

2021-08-14
Haimdagar 1-6 2021
Fjärde Världen 3 2021

2021-08-04
Lyrikvännen 2 2021

2021-08-02
Kontrast Magasin 2 2021

2021-07-28
Hjärnstorm 142-143 2021
SocialPolitik v 30 2021

2021-07-27
Trakten 3 2021

2021-07-25
Teatertidningen 2-3 2021
Trakten 2 2020
Parnass 2 2021

2021-07-24
Världshorisont 2 2021

2021-07-23
Utställningskritik 3 2021
Trakten 1 2020

2021-07-04
Galago 146 2021

2021-07-02
Byggnadskultur 2 2021
Balder 2 2021

2021-07-01
Tidig Musik 2 2021

2021-06-29
Signum 5
Populär Astronomi 2 2021

2021-06-28
Medusa 2 2021

2021-06-24
Opera 3 2021

2021-06-23
Med andra ord 107 2021

2021-06-19
Utställningskritik 2 2021

2021-06-16
Nordens Tidning 2 2021

2021-06-12
Litterär Kalender 2021

2021-06-10
KLASS 2 2021

2021-06-09
Akvarellen 2 2021
Lira Musikmagasin 2 2021

2021-06-08
Litterär Kalender 2020

2021-06-06
Litterär Kalender 2019

2021-06-05
Nio-Fem 1 2021

2021-05-30
Amnesty Press 2 2012

2021-05-19
Galago 145 2021

Äldre resuméer