Platsen som tema

Under de senaste tio åren har en av de dominerande tendenserna inom den svenska konstdebatten varit den så kallade relationella estetiken, vilken enligt Nicolas Bourriaud, som en gång myntade termen, går ut på ”att bedöma konstverk på grundval av de mellanmänskliga relationer de representerar, producerar, eller förorsakar”. Den konstnärliga praktik som svarar mot detta synsätt försöker exponera de sociala faktorer som den klassiska konsten förvisso är beroende av, men anses förneka. Därtill vill man få omgivningen att interagera med verken (som därför blir mindre intressanta som just ”verk”). Det är tveksamt om man återfinner detta förhållningssätt i en ren form någonstans i Sverige, men en institution som Iaspis har spelat en stor roll för utvecklingen i denna riktning. Den märks tydligt på de flesta stora konstutbildningarna, och inte minst i tidskrifterna – om än oftast i uppblandad form. Detsamma gäller internettidskriften Squid.

Som en konsekvens av en dragning till hybridformer, och av konstbegreppets uppluckring, kan man förstå det faktum att påfallande få av bidragen till tidskriften, trots att upphovsmännen nästan genomgående är knutna till konstvärlden, handlar om konst annat än indirekt. Blandningar av olika slag utmärker även de mer skönlitterära bidragen. I ”Lost homing pidgeons” av Melissa Dubbin och Aaron S. Davidson, har fiktiva texter och riktiga artiklar vävts samman till en kalejdoskopisk textmassa, där det viktiga inte är vad som är sant, utan snarare den poetiska verkan som rapporteringen om försvunna brevduvor har. Beata Berggrens ”Ett parallellmanus till filmen: The dream of a book” har som titeln antyder skrivits parallellt med arbetet med en film. Texten är dock inte ett manus för iscensättning, utan ett självständigt verk, som dessutom är svårt att föreställa sig gestaltat i en annan form. Camilla Bergqvists experimentella novell ”Crystal Palace” är intressant att jämföra med ett annat bidrag: A. S. Bessas ”Untitled [work in progress]”. Det senare kan knappast kallas litteratur, utan utgör dokumentation av ett projekt där en bok sprids ut på olika platser i världen, till exempel Tensta. Men verken har något gemensamt, något som dessutom är ett genomgående tema i Squid, nämligen intresset för platsen.

En utgångspunkt för detta intresse framträder i novellen ”Den absoluta nollpunktens hjältar” av Janna Holmstedt. Uppbyggd som ett slags nedräkning berättar texten om olika människor vilkas subjektivitet på olika sätt undergrävs av omgivningen, eller som det låter i en passage: ”’Det här är mitt riktiga jag’, säger vi och drar upp gränserna för den inre och yttre världen. Denna gräns är ett gigantiskt läckage.” I artikeln ”Love, pain and self-erection” utvecklar Marcus Steinweg, i telegrafstil, det subjektsbegrepp som en sådan formulering vilar på. Det är lättare att säga vad detta subjekt inte är än vad det är. Det är inte, som hos Sartre, den grund som logiskt sett står över omvärlden genom att fritt förhålla sig till dess kontingens. I stället framhåller man gärna hur subjektet är beroende av till exempel diskursen (Foucault), kroppen (Merleau-Ponty), den andre (Levinas, de Beauvoir) eller just platsen. Och det är här man ser hur homogent innehållet i Squid är. För synen på subjektet som något som inte föregår det yttre, är helt i linje med att man lämnar tanken på den ensamme konstnären, den ensamme betraktaren, och det enskilda verket, för att i stället studera sociala strukturer och platser.

Ett tydligt exempel är projektet ”Obligatory passage point”, med ett stort antal upphovsmän. På Squid återfinns som en del av detta projekt en text av Linda och Jens Soneryd till en film som ingår i ett experiment, där någon går runt i en stad med mätinstrument och försöker följa en rak linje. Ett besläktat projekt är ”Drifting through incomplete Renovation”, av den ryska aktionsgruppen Chto delat? (Vad ska göras?). Det handlar om en sociologisk experimentell undersökning av en stadsdel i Moskva. Texten har en del intressanta tankar om historieskrivningens mekanismer. Dock kan man här även ana de fällor den relationella konsten riskerar att fastna i. I ett skede av arbetet söker man efter medarbetare från stadsdelen: ”We needed intuitive psychogeographers, people who traversed these paths on a daily basis, people who were ready to share information on where and how to spend our free time, to relax, to have fun, to meet and hang out with friends.” Strävan efter att socialisera konsten kan dessvärre få samma bieffekter som den internationella diplomatin: gratisfester. Möjligen övervärderar man också omvärldens intresse. I ”Labyrinth” beskriver Peeter Lauritz grundtanken i ett planerat konstprojekt med följande ord: ”My working process, the environment in Kütiorg and the activities of my friends will be filmed and broadcast online over the internet to Groningen.”

Fredric Gunve arbetar i samma genre, med projekt som på olika sätt handlar om att de involverade skall ha det trevligt, genom exempelvis matlagning. Ändå hör hans tvådelade bidrag till Squid, med titeln ”Mycket snack, lite(n) verkstad”, till de mer intressanta; han har nämligen förmågan att problematisera sin egen verksamhet. I ett utdrag från en tjänsteansökan distanserar han sig från den relationella estetiken: ”…snarare tror jag på både objektens och estetikens verkan och dess jämställda relation till människan.” Problemet, om man ska utveckla tankegången, ligger dels i att den relationella estetiken visserligen lyckats klargöra vad den avser med relationer, men ännu inte kunnat visa vad som gör den till estetik, dels i att konstkritiken när den gjort sig av med den fixpunkt som det enskilda verket (eller med Gunves ord ”objekten”) tidigare erbjudit, får svårare att föra en fördjupad diskussion. Man kan jämföra med litteraturvetenskapen, där närläsningar (ett sätt att noggrant studera detaljerna i till exempel en dikt) ofta ger resultat som undergräver klichéerna och de svepande historiska perspektivens förenklingar – och dessutom kan påminna en om vad som en gång fick en att intressera sig för litteratur.

Detta förhindrar ju inte att biprodukterna också kan vara värda ens uppmärksamhet. Ett talande exempel är Katja Aglerts ”Yet another artist with a project”, ett reportage om ett besök i Amsterdams horkvarter. Vad det är för projekt vet jag inte om jag bryr mig om. För mig är det ett reportage, varken mer eller mindre. Men det är ett utmärkt reportage, där beskrivningen av en miljö och människor, främst en kvinna som arbetar på ett centrum för prostituerade, balanseras mot en personlig skildring av hur journalisten steg för steg börjar ifrågasätta sin svenska bild av sexhandel, utan att nödvändigtvis ändra åsikt om dess existensberättigande.

Denna öppna attityd utmärker flera av de bästa texterna på Squid, som konstnären Ylva Mazettis ”Poetry is what gets lost in translation”, där konstnären beskriver sitt arbete med paralleller mellan konst och språk, på ett sätt som visar att hon inte redan tror sig veta resultatet av sina undersökningar: ”If works of art can be dismantled into linguistic formulas, can they also be constructed in the opposite direction? What are the basic differences between writing a text and working with physical installations?” Detta istället för att förfalla till standardfraser om ”intermedialitet” eller ”gränsöverskridande”.

För det är lätt hänt att en tidskrift, som ju är den ideala formen för att presentera nya perspektiv inom vissa ämnen, bara blir ett medium för åsiktskonsolidering (något som blir mer uppenbart för en recensent som läser alla texter i sträck). Ellen Nymans samtal med Rikke Andreassen, om massmedias reproducering av fördomar om invandrare, illustrerar dessvärre detta. Problemet är inte att det som sägs under konversationen är felaktigt, utan att det bara återger en redan väl etablerad konsensus inom den krets som kan komma att läsa Squid. Vem är det man vill övertyga med fraser som ”Knowledge is the most important tool against prejudice...”?

Som kontrast kan man läsa Thomas Wingrens ”Reflexions of a percussionist”. Wingren sätter in läsaren i andra länders kulturyttringar. Men inte för att han har dåligt samvete över att vara europé, utan på grund av ett genuint intresse för vad dessa kulturer har att erbjuda vad gäller rytmer och trumstilar. Wingren är en trumslagare som skriver om sitt expertområde. För den som i likhet med mig inte har några förkunskaper är det knappast möjligt att ta till sig all den kunskap han förmedlar. Direkt komiskt blir det när jag med min sopiga koordinationsförmåga försöker utföra de rytmövningar som lagts in i artikeln. Men det är just det som är poängen! För det man trots allt förstår av texten är tillräckligt för att man ska fundera på att kolla upp något av det han nämner, eller upptäcka nya saker när man lyssnar på sina gamla skivor, eller för den delen bara påminnas om att man inte har varit i alla städer. Mer sånt!

Thomas Sjösvärd

Publicerad: 2006-07-30


Läs mer om SQUID i katalogen
Fler artiklar knutna till SQUID
Fler tidskrifter i kategori ODÖDINGAR