En skimrande underjord

Fanzinerad
Red. Fredrik Kullman och Sabina Ostermark
Lystring


Den som beklagar sig över hur marginaliserade svenska kulturtidskrifter är, och hur svårt det är att nå ut till läsarna – den bör någon gång kasta en hastig blick på den undervegetation som de svenska fanzinen utgör. Där är det vanligt med upplagor på blott 20-50 exemplar, häften formgivna hemma på kammaren, ofta kopierade i smyg på skolor eller på arbetsplatser. Det är en kultur bortom den gängse offentligheten, och som inte heller strävar efter något faderligt ”erkännande” från mer etablerat håll. Andra ideal råder. Det är ickekommersiellt i ordets ursprungliga bemärkelse.

Några av dessa entusiaster samlas i den snygga och välredigerade pocketantologin Fanzinerad som tar upp svenska fanzines utgivna mellan 1990 och 2005. Här hittar vi bland annat namn som Seriechock, Tigerskott i Brallan, En garde och Ukraina. Tonvikten ligger, får man nog säga, på seriefanzines, som är en betydande del av fanzinekulturen (tillsammans med de många punkfanzines som cirkulerar, men dessa ägnas inte samma uppmärksamhet i boken).

Men för att överhuvudtaget kunna prata om fanzines måste man först gå till definitionen av ordet. Redaktörerna Fredrik Kullman och Sabina Ostermark definierar det som ”en oberoende, ickekommersiell, egenproducerad publikation”, och tillägger att ”fanzines skrivs och sprids utan vinstintresse”. Det är en definition som låter rimlig, men som ändå inte är helt oproblematisk. Man tänker på utmärkta tidskrifter från senare år, sådana som Sex, Geist och Loyal. Ingen av dom skulle passa in i ovanstående definition (Loyal och Sex innehåller annonser och Geists utgivning sponsras av Konstfack), och ändå liknar deras agendor definitivt fanzinisternas. Det är tidskrifter gjorda av fans för andra fans.

I grund och botten handlar det nog om ett fenomen som är lätt att känna igen från andra uttrycksformer. Nämligen att det som befinner sig ovan jord alltid hämtar näring från och står i skuld till det underliggande och perifera. Så förvånas heller ingen över att höra electroclashinfluenser hos, säg, Madonna, eller att se hollywoodregissörer ta efter teman från avantgardefilm. Det är något liknande med fanzines. Utan den trotsiga attityden hos enskilda fanzinister skulle inte ovan nämnda tidskrifter heller se ut som de gör.

Jag kan dock tycka att den här trotsigheten och nejet till samhälls- och medienormerna, går på tomgång hos somliga av antologins medverkande. Man har lätt att (förvisso befogat) peka ut konformism och inskränkthet hos den kommersiella kulturen, men har betydligt svårare att se liknande tendenser hos den egna. Vilket är märkligt enögt. Låt vara att fanzinevärlden är ovanligt antihierarkisk, men naturligtvis har även den sina grindväktare, utan tvekan omfattas även den av sin egen uppsättning av begränsande normer. Konstigt vore annars.

På sätt och vis liknar fanzinekulturen av idag den gamla 68-rörelsen. Det är de som håller hårt i de gamla idealen, och de som har gått vidare till annat och kanske betraktas som en sorts avfällingar. Ambjörn Johansson, som under några år gav ut fanzinet Bältros, beskriver till exempel hur han och hans kumpaner ofta upplevde sig som främmande fåglar i fanzinescenen: ”Jag upplevde aldrig att vi var en del av den. Om vi hade haft en halv miljon hade vi gjort en skitsnygg tidning med färgomslag och bra tryck.”. Numera är han medielärare och sysslar med radioteater. En motpol hittas i Pontus Lundkvist, mannen bakom det fantastiska fanzinet Mina ögon!! Mina ögon!!! (som för övrigt utkommer i en samlingsvolym på förlaget Lystring inom kort). Han framhärdar fortfarande med fanzines, performancekonst och nollbudgetfilm: ”Många kanske skulle säga att en medelålders herre borde ha gått vidare i livet och hittat nya, vuxnare kanaler att uttrycka sig igenom. Fanzines är enligt samma analys ett förlorarformat som man så snabbt som möjligt bör försöka lämna bakom sig för att ställa sig till marknadens förfogande och fylla en funktion. Jag delar inte den uppfattningen.”

Vem påstod att fanzines bara handlade om några taskigt kopierade och snabbt ihophäftade pappersbuntar? Det handlar bevisligen om något större än så. Fanzinerad visar vägen ner i en skimrande underjord.

Martin Bergqvist, frilansskribent

Publicerad: 2006-02-17