Jakten på Wilson, Keppel & Betty

eller Yorick lever!

Ur Kapten Stofil nr 20


På besök i London kom Martin Kristenson av en slump över en video som innehöll några korta filmsnuttar med music hall-trion Wilson, Keppel & Betty. Efter att ha sett deras dansnummer ”Cleopatra´s Nightmare” bestämde han sig för att ta reda på vilka de var och var deras egendomliga dans kom ifrån. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

”Vi har alla ett ansvar att ta reda på allt om det vi älskar” –Tiny Tim

Första gången jag såg dem höll jag på att ramla av stolen av skratt – och förvåning.

Vi var på besök i London för att se Gilbert & Sullivans Mikadon. På en loppmarknad hade vi hittat två videokassetter med gamla music hall-filmer, och på kvällen efter föreställningen laddade vi ivrigt videon. Vi såg artister som Little Tich, Marie Lloyd, George Robey och andra, men plötsligt dök det upp några figurer som fick oss att häpna. Det var Wilson och Keppel i artisttrion Wilson, Keppel & Betty. Förbluffade spolade vi tillbaka videon och såg filmen en gång till. Och en gång till. Och ännu en gång. Vi trodde inte våra ögon. Vad var det här för något?

Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att beskriva deras dansnummer, ”Cleopatra´s Nightmare” som det kallades. Musiken är i alla fall Luiginis orientaliskt inspirerade ”Ballet Egyptien”, och dansen uppfördes framför en målad fond med egyptiskt motiv. Två magra herrar med mustasch och fornegyptiska kostymer – lika gåtfullt gravallvarliga som sfinxen i Giza – strödde först ut sand över scenen innan de intog sina positioner och framförde en serie ryckiga och hårt disciplinerade danssteg, som närmast påminde om hieroglyfernas bildvärld. Det hela var över på åtta minuter, men det räckte för att vi skulle glömma allt annat den kvällen. Framför allt var det kontrasten mellan dansarnas nollställda ansikten och den infantila dansen som tilltalade oss. Förvånat undrade vi över numrets ursprung. Hur hade de lyckats övertyga teaterdirektörerna om att få framföra ”Cleopatra´s Nightmare” inför publik? Vad fyllde Betty egentligen för funktion – hon var ju inte ens med på scenen? Hur uppfattades dansen av samtiden? Var de helt bortglömda, eller fanns det någon som fortfarande kände till dem?

Den sista frågan fick vi ganska snart svar på. Nästa dag satt vi i en taxi och berättade för våra engelska vänner om gårdagens upplevelse. Taxichauffören vände sig om och sa:

”Ursäkta, jag kunde inte undgå att höra vad ni pratade om. Är det möjligen Wilson, Keppel & Betty ni har sett? De var fantastiska.”

Av chaufförens reaktion drog vi slutsatsen att trion nått en viss berömmelse, och att minnet av deras dans levde kvar hos nya generationer engelsmän.

JAKTEN INLEDS

I en uppslagsbok över engelsk music hall hittade jag senare några korta rader om Wilson, Keppel & Betty:

Jack Wilson föddes i Liverpool den 29 januari 1894, men flyttade redan som pojke till USA. Där debuterade han på vaudevillescenen 1909. Joe Keppel föddes på Irland den 10 maj 1895, och tog sig till New York där han började inom vaudeville 1910. Tillsammans med Betty Knox började de utveckla sin berömda sanddans, som fick engelsk premiär på Palladium i London den 2 augusti 1932. 1941 drog sig Betty tillbaka från scenen för att bli journalist, och ersattes av sin sjuttonåriga dotter Patsy. 1943 ingick de i Jack Hyltons revy Hi-De-Hie tillsammans med bl a Flanagan & Allen. Vid tre tillfällen uppträdde de för kungafamiljen i Royal Variety Show. Jack Wilson dog den 24 augusti 1970.

Så långt uppslagsverket. Sökningar på nätet gav ett ganska magert resultat. Jag hittade nödrop från Wilson, Keppel & Betty-fans som efterlyste filmer med ”Cleopatra´s Nightmare”, och insåg att jag satt på en dyrgrip. Jag såg bilder från engelska dagis där barnen uppförde den egyptiska sanddansen, vilket för mig var ytterligare ett bevis på att trion levde kvar i folkminnet. I övrigt var mina efterforskningar förgäves. Jag gav upp tills vidare, och ägnade mig åt andra projekt.

Något år senare bestämde jag mig för att återigen ta upp jakten på Wilson, Keppel & Betty. Men var skulle jag börja?

Min gode vän Trampe tipsade mig om en sida på nätet med försäljning av gammal teatermemorabilia. Jag skrev ett mail dit, och frågade efter allt som fanns om Wilson, Keppel & Betty. Jag fick ett vänligt svar från en samlare som hade ett gammalt teaterprogram att sälja, och som berättade att han hade känt en av de kvinnor som föreställde Betty. Hon hade bott granne med hans bror i Birmingham. Det var en intressant uppgift. Kanske fanns det fler än två ”Betty”.

Inte mycket att bita i, men alltid något. Jag började inse att jag inte skulle kunna hitta mer information i Sverige, och att jag måste resa till England för att få fram något. Något borde väl ändå finnas.

I mars 2005 flög jag ner till London för att börja jakten. På Charing Cross Road finns en rad fina antikvariat, och det fick bli min första anhalt. De flesta bokhandlare jag mötte kände väl till Wilson, Keppel & Betty, men ingen kunde hjälpa mig med litteratur. Flera rekommenderade mig det teater- och nöjeshistoriska antikvariatet David Drummond´s, som tyvärr var stängt den första dagen. Jag fick veta att Mr Drummond håller sig med ganska oregelbundna öppettider, och att man aldrig riktigt kan veta när han är på plats. Jag återvände dit nästa dag, och då var det öppet. David Drummond visade sig vara en gentleman av klassiskt engelskt snitt, genuint trevlig, hjälpsam och mycket, mycket kunnig. Inte heller han kunde hjälpa mig särskilt långt, dock. Han berättade att det aldrig skrivits något längre verk om Wilson, Keppel & Betty, och att det enda som finns är spridda rader i böcker om music hallens historia. Jag frågade efter gamla teaterprogram, reklamkort och affischer med trion, men inte heller det hade han. Jag kände mig ganska moloken efter dessa nedslående besked, men blev glatt upplivad när Mr Drummond avslöjade att han själv tillhörde trions beundrare, och att han t o m sett dem på scenen för många år sedan. Han berättade att både Wilson och Keppel var vegetarianer, vilket han ansåg vara förklaringen till att de var så magra. Jag frågade vad som var Bettys bidrag till trion. ”Hon dansade en slöjdans”, berättade han. Hur många Betty fanns det egentligen? frågade jag. Fem, blev svaret. Jag fick också veta att Wilson och Keppel höll sig med en speciellt fin sand som de hade med sig överallt, och som lär ha konfunderat tullen avsevärt när de turnerade i Egypten, för varför ville de ta med sig väskor med sand in i landet?

Jag började så smått undra varför ingen tagit sig tid att skriva något längre arbete om Wilson, Keppel & Betty, trots att alla engelsmän jag kom i kontakt med tycktes känna till och uppskatta trion. Lika märkligt var det faktum att de fortfarande var ihågkomna av både ung och gammal, trots att deras filmer knappast fanns att få tag på.

Efter att ha lyssnat på Mr Drummonds berättelser började jag botanisera i hans lilla, men överfyllda, butik. Hyllorna bågnade av böcker, tidskrifter och teaterprogram, samt hundratals kartonger med reklamkort och signerade fotografier. Jag bläddrade igenom bilder på komiker, sångare, jonglörer, akrobater, cykelekvilibrister, skådespelare, de flesta helt okända för mig, samlingarna tycktes aldrig ta slut, och varje kort representerade en hel karriär. I en kartong hittade jag ett signerat foto på Albert Chevalier, som lanserade den till synes outslitliga ”My Old Dutch”, en av mycket få music hall-sånger som skildrar ett lyckligt äktenskap:

We´ve been together now for forty years
An’ it don’t seem a day too much.
There ain´t a lady living in the land
As I´d swap for me dear old Dutch

Sången har överlevt music hallen, och förekommer än i dag i engelsk pubunderhållning. När drottning Elizabeth träffade Beatles 1966 i samband med att de fick sina imperiemedaljer frågade hon dem hur länge de hade spelat ihop. Svaret kom i korus från Paul och Ringo, snabbt och spontant: ”We´ve been together now for forty years...”. Beatles-medlemmarna kunde sin music hall.

Jag fortsatte att rota runt i butiken. I ett hörn hittade jag en hög med gamla nummer av The Call Boy, tidskrift för The British Music Hall Society. Jag ögnade igenom hela bunten i hopp om att hitta något om Wilson, Keppel & Betty. Jodå, i ett nummer från 1979 fann jag en nekrolog under den ominösa rubriken ”The Final Curtain”. Det var komikern och dansören Billy Shenton, som avlidit i en ålder av 82 år. Han hade börjat uppträda som barn tillsammans med sin pappa och senare bildat duon Shenton & Chicka tillsammans med sin syster. De spelade mycket i Sydafrika, där de hade sitt eget sällskap. Enligt nekrologen skulle Shenton också i tre års tid ha ingått i Wilson, Keppel & Betty som ersättare för Joe Keppel, som insjuknat 1931. Efter Keppels återkomst bildade Shenton en komedi- och dansgrupp kallad The Billy Shenton trio, som blev en stor succé i England, övriga Europa och i Australien. Billy Shenton drog sig tillbaka av hälsoskäl 1951.

Jag funderade en stund om uppgifterna i nekrologen verkligen kunde stämma. Om Shenton verkligen hoppat in som vikarie för Joe Keppel åren 1931-33 skulle ju detta innebära att Keppel inte varit med vid debuten på London Palladium 1932. Tre år är en lång tid. Det hela lät minst sagt osannolikt. Kanske hade han bara fungerat som stand-in vid några tillfällen i början på 30-talet?

Mer än så hittade jag inte. Jag köpte det signerade Albert Chevalier-fotografiet, några nummer av The Call Boy, ett par böcker om music hall-historia, samt en märklig ”bygg-din-egen-music-hall-teater” för barn från 1968. Den senare innehöll tretton pappersdockor (clowner, trollkarlar, m m), två enkla dekorer, noter, sångtexter och manus till sketcher. Music hall konkurrerades ut av film och radio på 30-talet, men var ännu under sent 60-tal (och kanske än i dag – vem vet?) föremål för engelska barns lekar.

Hur skulle jag gå vidare med mina efterforskningar? Jag funderade ett tag på att besöka Londons teatermuseum, men David Drummond hade avrått mig, han trodde inte att jag skulle hitta något där.

På väg tillbaka i Londons tunnelbana hittade jag på sätet bredvid mitt en bortslängd dagstidning, som förkunnade nyheten att en annan komiker, Dave Allen, just hade avlidit. Dave Allen – ja, honom mindes jag väl. Hans TV-show, som gick i 19 år under 70- och 80-talet, visades även i Sverige under namnet Dave Allen på stubinen. Allen var ett slags ståuppkomiker, fast han alltid satt ner på sin stol, elegant klädd och med en whiskygrogg bredvid sig. Han föddes 1936 som David Tynan O´Mahoney i Tallaght på Irland, han fick en katolsk uppfostran, och följaktligen skämtade han mest om sex, döden och katolska kyrkan. Dave Allen skulle knappast anses särskilt vågad i dag, men då upprörde han både sina landsmän och svenska TV-tittare, i England gällde det svordomar och fula ord, men hos oss var det mest whiskyn och kedjerökandet som fick insändarskribenterna att vässa sina pennor. Om hans show håller än i dag är svårt att säga, jag har inte sett den sedan det begav sig på 70-talet, men han betydde mycket i en tid då utbudet var litet och TV-underhållningen ganska försiktig. Rubriken på nekrologen i Evening Standard den 11 mars var lämpligt nog hämtad från Dave Allens ständiga avslutningsord: ”Good night and may your God go with you.”

Ja, jag minns Dave Allen, men jag undrar hur många som kommer ihåg honom om femtio år. Blir han lika obskyr som Wilson, Keppel & Betty är i dag? Kommer någon framtida entusiast att resa till London för att gräva upp fakta om honom?

DET VÄRLDSOMSPÄNNANDE NÄTET

Nu var jag tillbaka i Sverige igen, och ganska besviken. Vad Wilson, Keppel & Betty beträffar var resultatet av London-resan ganska magert, minst sagt. Några anekdoter från Mr Drummond och ett par rader i förbigående om trion i The Call Boy – det var allt. Jag borde förstås ha sökt upp folk för intervjuer, men jag visste inte var jag skulle hitta dem.

Det tar emot att erkänna det för en gammal stofil, men det var den moderna informationsteknologin som blev min räddning. På brittiska filminstitutets hemsida hade jag tidigare hittat ett kalendarium med en notering om ett föredrag kallat ”The Wilson, Keppel and Betty Story” framfört i augusti 2004 av filmkännaren Luke McKernan. Först hade jag bara tänkt på hur synd det var att jag missat det, men nu slog det mig att jag naturligtvis borde kontakta Mr McKernan och be honom skicka mig sitt manuskript. Att jag inte hade tänkt på det på en gång! Sagt och gjort – jag letade fram hans e-mailadress på nätet och skickade en förfrågan. Svaret kom snabbt. Visst, han kunde skicka mig sitt manuskript, men han ville gärna veta vem jag var först och vad jag skulle använda det till. Vad gäller övrig litteratur om den legendariska danstrion kunde han bara bekräfta mina farhågor : ”Information om Wilson, Keppel & Betty finns här och var i flera böcker om engelsk music hall och varieté. Mycket är torftigt, tvivelaktigt och oundvikligen nostalgiskt. Jag känner inte till något mer omfattande arbete om dem, och jag har inte publicerat min egen forskning, även om jag verkligen borde se till att göra det.”

Efter att jag skickat honom en kort presentation av mig själv och tidningen Kapten Stofil fick jag manuskriptet. De faktauppgifter som nu följer om Wilson, Keppel & Betty är alltså hämtade ur Luke McKernans föredrag, som han mycket vänligt givit mig tillstånd att använda.

THE WILSON, KEPPEL AND BETTY STORY

Jack Wilson föddes alltså i Liverpool, men emigrerade i unga år till USA där han debuterade som dansör 1909 i Bristol, Connecticut, innan han for vidare till Australien för att arbeta hos Colleanos Cirkus. Joe Keppel var ett år yngre och lämnade precis som Wilson sitt hemland för att söka sig till USA, där han inledde sin karriär som steppdansör hos Van Arnheims Minstrels i Albany, New York. Både Wilson och Keppel deltog i första världskriget, Wilson i flottan och Keppel i Royal Air Force. Hur de två träffades är inte känt, möjligen möttes de första gången i Australien före kriget, men helt säkert är att de slog sig ihop i Colleanos Cirkus och att de sedan via Japan återvände till USA för att i mars 1919 slå sig ner i New York, där de uppträdde som komiska akrobater och steppdansörer.

1928 kom dansösen Betty Knox med i gruppen. Hon var ursprungligen från Kansas och hade tidigare uppträtt tillsammans med komikern Jack Benny (numera mest ihågkommen för sin huvudroll i Ernst Lubitschs film Att vara eller icke vara från 1942). Deras debut som trio skedde i Des Moines, Iowa, och det var nu som de började finslipa det nummer som skulle gå till historien som Cleopatra´s Nightmare. Redan då använde de sig av Luiginis suggestiva balettmusik, arrangerad för dem av ingen mindre än Hoagy Carmichael. Ingen vet varifrån de fick idén till sin dans, men det är knappast en djärv gissning att upptäckten av Tut-anch-Amons grav 1922, en händelse som fick stort genomslag i 20-talets populärkultur, spelade en viss roll. Det var också ganska vanligt med sanddanser inom music hall-underhållningen.

I maj 1932 uppträdde de på The Palace i New York, det största och viktigaste nöjesetablissemanget i USA på den tiden. Det ledde vidare till ett fyra veckor långt engagemang på London Palladium, där de debuterade den 2 augusti 1932 och genast blev en sensation. Året efter filmades ökendansen första gången. Det skedde in en kortfilm från Pathétone Weekly. Med tiden skulle de medverka i tretton filmer. (Den uppmärksamme kan se dem flimra förbi i Sex Pistols-filmen The Filth And The Fury från 2000 – Johnny Rotten är enligt uppgift en stor beundrare av trion).

Wilson, Keppel & Betty var nu så populära att de bestämde sig för att stanna i England. De fick äran att uppträda i den kungliga music hall-föreställningen Royal Variety Performance 1934 (och återkom 1945 och 1947). De fick också många erbjudanden att uppträda utomlands. Det påstås att Goebbels upprördes av deras bara ben när han såg dem på Berlin Wintergarden 1936, och brännmärkte dem som ”dåliga för den nationalsocialistiska ungdomens moral”. Däremot lär Mussolini ha älskat dem, liksom Egyptens Kung Farouk. De uppträdde också i Indien, Australien, Skandinavien, Sydafrika och USA. I juli 1950 uppträdde de i samma show som Frank Sinatra på London Palladium. (Jag frågade Luke McKernan om han visste något om trions skandinaviska turné. Han trodde att den genomfördes någon gång i slutet på 50-talet. Enligt vissa uppgifter var det under denna turné som de träffade sin sista ”Betty”, Jean Mackinnon. Jag har sökt efter information om eventuella framträdanden i Sverige, men förgäves).

Betty Knox lämnade gruppen 1941. Hon började arbeta som journalist istället, bland annat rapporterade hon från Nürnbergprocessen efter kriget. Bettys sjuttonåriga dotter Patsy hoppade in istället för modern. Även hon kallade sig dock Betty när hon uppträdde med gruppen. Patsy Knox uppträdde första gången med Wilson och Keppel den 30 maj 1941 på Hippodrome i Preston, och gjorde sin London-debut i augusti året efter på Streatham Hill Theatre. Hon blev kvar i gruppen fram till 1950.

Efter att Patsy dragit sig tillbaka fortsatte Wilson och Keppel med ständigt nya dansöser som kallade sig ”Betty”. Det är möjligt att det till slut blev ett helt dussin olika ”Betty”, men den mest sannolika siffran lär vara åtta stycken. Bland dessa finner vi exempelvis Edna May, som påstod sig ha arbetat med gruppen 1945-47, den klassiskt skolade dansösen Irene Edwin-Scott, akrobaten Jean ”Bunnie” Bamberger, och balettdansösen Jean MacKinnon.

Jag passade på att fråga McKernan om nekrologen i The Call Boy och påståendet att Billy Shenton i tre års tid vikarierat för Joe Keppel. Han var lika skeptisk som jag till denna uppgift. Shenton kan mycket väl ha hoppat in istället för Keppel, men knappast i början av gruppens karriär och sannolikt inte heller under så lång tid. Shenton är inte nämnd i någon annan källa som McKernan känner till.

HELA NUMRET

Hur såg då själva numret ut och vad hade Betty för funktion?

Förmodligen fanns det alltid plats för variationer och nytillskott, men föreställningen inleddes vanligtvis med att Betty uppförde en förförisk dans med fingercymbaler, medan Wilson och Keppel stod i bakgrunden och spelade på visslor och tamburiner. Efter ett tag började även Wilson och Keppel att dansa, iförda långa nattskjortor och fezar på huvudet. Därefter följde det stora slagnumret ”Cleopatra´s Nightmare”. Vanligen hällde de ut sand på golvet från en grekisk urna, men ibland lade de också ut en hopfällbar skiva behandlad med klister för att få det rätta underlaget. Efteråt dansade Betty en solodans medan Wilson och Keppel bytte kostymer. Numret avslutades med en gemensam finaldans. Ursprungligen använde de sig av diverse rekvisita, som t ex en riksha och en liten showtrappa som de dansade upp och ner på, men för att underlätta transporter och för att kunna anpassa showen till mindre scener inskränkte de sig senare till endast en målad dekor. Ibland iförde sig Betty en Cleopatra- alternativt en Wilson/Keppel-mask i finalen.

Det var Jack Wilson som hade hand om trions bokningar och rekvisitan, Betty skötte kostymerna och Keppel ansvarade för sanden. Efter att ha sökt över hela England hittade de den perfekt grovkorniga sanden i Bedfordshire. De var mycket noga med att ha exakt rätt sand, och som nämnts hade de med sig egna sandsäckar till och med under sina engagemang i Las Vegas och Egypten.

I slutet av 50-talet kämpade den en gång så populära varietéunderhållningen med sviktande publiksiffror, rockmusiken var på väg att erövra världen, och de forna stjärnorna Wilson, Keppel & Betty fick finna sig i att uppträda på nedgångna teatrar i engelska småstäder. Lyckligtvis var det dock inte helt slut på framgångarna. När Jean MacKinnon tog över som den (troligtvis) åttonde Betty fick gruppen ett nytt uppsving och turnerade i Europa, men problemet var att de magra dansörerna nu närmade sig 70-årsåldern. 1963 drog de sig tillbaka. Joe Keppel slog sig ner i sin födelsestad Cork och dog 1977, Jack Wilson bosatte sig i Brinsworth House, ett Höstsol för pensionerade artister, där han dog den 24 augusti 1970.

Luke McKernan avslutar sitt föredrag med att säga att alla han talat med minns de båda herrarna med värme. De var populära hos folk i underhållningsbranschen och alltid lika vänliga och omtänksamma mot sina olika ”Betty”.

På scen var det hart när omöjligt att skilja dem åt, men som personer var de tydligen mycket olika. Den prydligt klädde Joe Keppel var ganska tillbakadragen och åkte alltid hem på kvällarna för att ”räkna sina pengar”. Jack Wilson var däremot en festprisse, utåtriktad och sällskaplig, men brydde sig till skillnad från sin partner inte ett dugg om hur han klädde sig.

APOLOGIA PRO VITA MEA

Jaha, och varför ska man spåra upp fakta om en obskyr danstrio från 1930-talet? Räcker det inte med att se och njuta av dem på film? Är det verkligen nödvändigt att veta allt om deras liv och karriär? Varför ägna sådan tid och möda åt de mest obetydliga detaljer ur nöjeshistorien?

Ett kort, men kanske inte helt klargörande, svar skulle kunna vara det som den legendariske bergsbestigaren George Mallory gav på frågan om varför han ville nå Mount Everests topp: ”Because it´s there.”

Ett andra svar är mera personligt, och kräver en liten utvikning; kalla det en kalenderbitares programförklaring, eller en nördens apologia pro vita mea.

Att människor i alla tider haft ett behov av att roa sig är väl en självklarhet, men kanske är det så självklart att vi inte ens tänker på det? Uno Myggan Ericson påpekade en gång att Vilhelm Moberg i sitt utvandrarepos gärna skildrade hårt arbete och kyrkobesök, men nästan helt undvek att berätta om svensk-amerikanernas nöjesliv, att de hade sina egna artister och underhållare. Den mest berömde av dem hette Hjalmar Peterson, eller Olle i Skratthult som han kallade sig när han reste runt i svenskbygderna. Hans karriär spände över ett tjugotal år, i dag finns bara några fotografier, affischer och 78-varvsinspelningar kvar. Sakta bleknar minnet bort av hans insats för att hålla Karl Oskars och Kristinas ättlingar på gott humör i en annars inte alltför munter tillvaro. Vilhelm Moberg, själv knappast någon döddansare, glömde helt enkelt bort denna del av svensk-amerikanernas tillvaro.

Det är så lätt att ta dem för givna, alla dessa sångare, komiker och musikanter – ”mänsklighetens välgörare” som Fellini kallade dem – som ägnat hela livet åt att finslipa sin förmåga att få oss att skratta och häpna. De största artisterna lever kvar – Frank Sinatra, Charlie Chaplin, Beatles – men vem reser äreminnet över underhållningsbranschens alla okända grovarbetare?

Livet är kort, festen är lång. Vårt behov av skratt och glam är gemensamt för alla tider, formerna förändras visserligen, men behovet är detsamma. Därför är målningar av antikens gästabud och medeltidens karnevaler, liksom fotografier från lönnkrogar i New York på 20-talet eller suddiga filmsnuttar från Moulin Rouge i Paris, alltid lika fascinerande att titta på. Vi ser alla dessa okända människor, sedan länge döda, med glas i handen eller mitt uppe i en dans – så annorlunda, men ändå så lika oss. Detta är bakgrunden till mitt intresse för exakta detaljer, årtal, namn. Att rota fram till synes oviktiga uppgifter om forna tiders nöjesliv skapar en känsla av närvaro och samhörighet; vi är alla lika.

Varieté och revy är efemära konstarter, nya generationer hittar nya artister, och de gamla faller i glömska. Om forna tiders gycklare vet vi bara det som finns att läsa i samtida dokument. På Hamlets tid tystnade narrens skämt i samma ögonblick som han drog sin sista suck. Yoricks sentida kollegor har det bättre förspänt. Deras nummer kan bevaras på film och skiva, och avnjutas långt efter att de själva lämnat scenen. På min video ser jag nu en över sextio år, kornig gammal filmsnutt, ett absurt ögonblick ryckt ur sitt historiska sammanhang, hisnande obegripligt, ett vackert koreograferat nonsens, gudomligt fånigt. Wilson, Keppel och Betty är alla döda och begravna, men till all lycka efterlämnade de åtta minuter av alldeles oförfalskat och uppfriskande vanvett.

CODA:

Sista dagen i London besökte jag British Museum och hamnade som vanligt på egyptiska avdelningen. I ett undanskymt hörn fanns en liten monter som visade exempel på fornegyptisk humor. På några lerskärvor hade en anonym humorist klottrat ner några faraoniska fräckisar. I det ögonblicket kände jag hur cirkeln slöts. Årtusenden skiljer denne okände skämtare i pyramidernas skugga från de två magra britterna med sanddansen, men det är mer än bara den egyptiska klädedräkten som förenar dem.


Denna artikel färdigställdes tisdagen den 2 augusti 2005, 73-årsdagen av Wilson, Keppel & Bettys debutframträdande på London Palladium.

Thanks to Luke McKernan

WILSON, KEPPEL & BETTY:
EN FILMOGRAFI
(Sammanställd av Luke McKernan)

Pathetone Weekly No 164 (1933) – finns att ladda ner gratis på www.britishpathe.com
In Town Tonight (1934) – försvunnen film
On The Air (1934) – försvunnen film
Soft Lights and Sweet Music (1936)
Starlight Serenade (1943)
Variety Jubilee (1943)
Highlights of Variety [no:s 24, 25] – försvunnen film
For Old Time´s Sake (1948) – försvunnen film
Merrygoround1948) – försvunnen film
The Peaceful Years (1948)
Variety Makers (1948)
Scrapbook For 1933 (1949)
A Ray of Sunshine (1950)

Martin Kristenson

Publicerad: 2005-10-10


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA