teckning: hand som sticker upp bland en massa små djur och dockor

Det infantiliserande samhället

Om Carl Hamilton åkte till Japan skulle han få kawaii-slag.

Ur Känguru nr 38/39


Jag blir inte klok på Japan. I detta tekniskt och ekonomiskt framskridna land råder till vardags total infantilisering av folket i deras dagliga rutiner. Och det tycks fungera som en kraftfull motkultur till det i övrigt hårt hierarkiska, högkapitalistiska japanska samhället. Det börjar gå upp för mig när jag under japanresan läser Marita Lindqvists bok Kawaii (Atlas, 2004), en personlig och ovetenskaplig forskning om det japanska varat. Hon skriver om begreppet i sin redogörelse av den japanska pojkbandsindustrin: ”Kawaii betyder gulligt men också sött, barnsligt, oskyldigt, könlöst, rörande, hjälplöst, sårbart, litet, svagt och rent av patetiskt. […] Allt som är mjukt, runt, rosa och fluffigt. Djur, saker och människor som verkar behövas tas om hand är höjden av kawaii.” Snart kommer jag inse att begreppet är grundläggande och användbart på alla möjliga områden. Allt kan vara kawaii. Och kawaii är överallt.

Detta är framförallt en kommersiell kultur. I Japan möter oss Mammon med en aldrig skådad kraft. Ska man tala i postmoderna termer finns inget annat land så uppbyggt på identitetskonsumtion. Här kan verkligen allt köpas. Alla symboler verkat ha förlorat sin värdedimension. Förvirrad ser jag hur Nalle Puh och Barbie samsas på samma hylla som Playboykaninen och självaste naziflaggan. De tycks ha reducerats till att bli säljande märken som vilka som helst – utan vare sig historisk, politisk eller maktrelaterad mening. Det mesta på den enorma japanska prylmarknaden är gulligt och pluttigt, på gränsen till störande. Faktiskt är mitt första intryck att det står en upp till halsen, det är rent provocerande. Ser jag Hello Kittys menlösa nuna en gång till ska jag krossa den med mina bara händer så hon aldrig mer kan stirra sådär uppkäftigt på mig igen, tänker jag till en början. Men det kommer alltid mer. Jag översköljs av prylar, bilder, onödigt krafs – det ena ful-gulligare än det andra.

Affärsmannen bredvid mig i tunnelbanan bär mörk kostym och svart portfölj. Han fiskar upp sin tekniskt avancerade mobiltelefon och börjar skriva textmeddelande. Men något är fel i bilden: från mobilen dinglar ett knippe små leksaksdjur i plast från färgglada snören. Och han är inte avvikande på något sätt. Nästan alla de miljoner människor jag hinner se ingår på ett eller annat sätt i kawaiikulturen och demonstrerar detta med diverse barnsliga attiraljer. Vuxna människor! Det är ju för barn! En wannabe-vuxen röst i mitt huvud drar förskräckt efter andan.

Med Marita Lindqvists beskrivning som enda referens i bagaget var det med blandade känslor jag mottog mitt första kawaii som en beskrivning av mig själv. Skulle detta vara en positiv komplimang? Kallade du mig just fluffig, rosa och patetisk? Ursäkta mig, men är inte det värsta förolämpningen? Jag jobbar hårt för att verka vuxen och respektabel här – show some goddamn respect. Med tiden förstår jag dock att folk vill vara snälla, må betydelsen gränsa mot söthet och svaghet. Efter ett tag vänjer jag mig vid att folk kallar mig kawaii. Från den äldre damen som tycker jag har långa ögonfransar och är duktig med ätpinnarna, till pojken på gatan i Tokyonatten som försöker fylleflörta – man kan vara kawaii på olika sätt för olika människor i olika situationer, men det är ändock det allenarådande uttrycket för allt som är det minsta uppskattat.

Ovillig in i det sista dras jag snart med i kommersen och förälskar mig i skräpet. Min favorit är en figur utklädd till lime som sitter på ett blad och kliar sig på huvudet. Den är så söt att det tåras i ögonen och jag står och pratar babyspråk till en nyckelring i säkert tio minuter. Det är inget jag är stolt över eller kan försvara. Jag har gett efter och omfamnar kawaiikulturen med ett barns förtjusning. Den insomnade (eller förnekade?) prinsessdrömmen i mig får nytt liv. ”Åh kawaii!” utbrister jag inne i plottriga prylaffärer. På allvar. Och när jag visar saker jag köpt respondar japanerna ”Kawaii! So cute!” och vi tittar på de gulliga grejerna och myser i tryggt samförstånd.

Det finns ingen ironi. Ingen skulle någonsin dissa något för att det är för tacky eller löjligt och detta ger mig ett utomordentligt tillfälle att leva ut min allra barnsligaste estetiska dragning. Jag shoppar blommiga hårspännen, vinkande katter, små nallar – saker jag aldrig skulle köpa hemma. Dels för att det inte går, kawaiimarknaden är ytterst begränsad i Stockholm, men förmodligen mest för att jag inte tillåter mig. En föreställd vuxenhet kräver sin vuxna image. Men jag lägger det tillfälligt åt sidan och låter mig storögt förtrollas av allt som är kawaii. Visst, vi ska krossa patriarkatet – bara jag får göra det med den här glittriga tiaran och de där rosa änglavingarna!


”Inte bara unga människor som vägrar bli vuxna älskar allt som är kawaii. Även de som redan har gått över gränsen rent åldersmässigt omfamnar kulturen”, skriver Marita Lindqvist. Jag ser ett talande exempel där en bank för dagen kör en kampanj: köp ett OTC Kawaii Card och få en Hello Kitty-mugg i valfri färg på köpet. Det handlar om kreditkort som är gula, rosa eller ljusblå och har ett stort Hello Kitty-huvud på framsidan. Förmodligen inte bara riktat till bortskämda 12-åringar utan också till vuxna människor, säkert främst affärskvinnor. Jag kommer osökt att tänka på öppningsscenen i Bowling for Colombine där Michael Moore går in på en bank i USA och ber att få öppna ett sådant konto som man får ett gevär till. Banktjänst/vapen eller banktjänst/Hello Kitty – varje land har sina försäljningstaktiker.

Oavsett om man vill sälja kreditkort, golfsemestrar eller försäkringar i Japan görs det med en liten seriefigur i förgrunden. Jag häpnar över den totala utbredningen av dessa menlösa små djur och frukter. Figurerna förekommer inte bara i försäljningssyfte, de dyker upp i alla sammanhang. På varningsskyltar till exempel. Akta dig för svängdörrarna här! En liten katt klämmer svansen. Of course. Vad vore väl en enkel text i svart och vitt? Man skulle kunna lacka ur för mindre, känna sitt människovärde sjunka till botten. Som att jag vore helt dum i huvudet, som att jag måste relatera till en tecknad katt för att fatta att det gör ont att fastna i dörren. Men det verkar inte som att det stör någon, snarare uppmuntras det. Kanske fungerar det som en chimär av omtanke och trygghet. I ett högt utvecklat industriland där vardagslivet kretsar kring att arbeta så hårt som möjligt för att kunna försörja sig själv eller sin familj, kan den omfamnande kawaiikulturen fungera som ett kravlöst andningshål för den sönderstressade men alltid så återhållsamma medeljapanen.

Jag talar med två jämnåriga japanskor som arbetar på ett kontor dit folk ringer för att boka biljetter till musikaler. De är yngst på företaget och befinner sig lägst ner i anställningshierarkin. Därför måste de komma till jobbet före alla andra varje morgon för att städa undan och tömma papperskorgarna innan de sätter sig för att arbeta i minst tolv timmar. Ofta får de jobba över men försöker i alla fall hinna med sista tåget hem som går vid midnatt. Och så ser det ut varje dag, sex dagar i veckan. Jag blir upprörd och hävdar idealistiskt att det faktiskt är förbjudet, att det faktiskt finns lagar som säger det. Det är de medvetna om men skrattar bort det: ”Tell that to the boss!” För själva skulle de aldrig göra det, då förlorar de jobbet, det är de säkra på. Jag hoppas i alla fall naivt att de får varsin fet lön varje månad, men de säger att det är knappt att man klarar sig. Den ständigt spinnande kapitalismen har japanerna i strypgrepp. Kanske underlättar det i det läget om man har en animerad nalle på dataskärmen som lägger huvudet på sned och säger ”Oj du måste visst jobba över!” Så länge det inte utlöser ett psykbryt kan det nog fungera lugnande, tröstande och betryggande. Som en total motvikt till de hårda kraven på topprestation.

Befriande motvikt i all ära, men jag funderar ändå på vad denna genomsyrande infantilisering kan leda till i förlängningen. Att själv internalisera kawaii-idealet vore att försätta sig själv i en hjälplös situation. Visst är det praktiskt för makten att sätta det barnsliga och oförargliga högt på dagordningen. Genom att göra det eftersträvansvärt att vara gullig och ofarlig kommer folk sträva efter att uppnå det och per automatik försöka undvika att ta plats och vara störande eller stötande på något sätt. Man kan fråga sig varför kvinnorna tycks gå med fötterna inåt? Och varför pratar de med så ljus röst? När en kvinna är söt och ofarlig likt ett barn är det något positivt. ”Oh kawaii, you so cute!” är det bästa omdömet man kan få i Japan. Frågan är vad man vinner på att leva upp till det.




Publicerad: 2005-05-26

Köp Känguru (Nedlagd)
Läs mer om Känguru (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Känguru (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA



Annons:

Senaste nummer:

2020-07-03
10TAL 1 2020
Världshorisont 1 2020

2020-07-01
Populär Astronomi 2 2020

2020-06-30
Tidig Musik 2 2020

2020-06-29
Medusa 2 2020

2020-06-26
Signum 5 2020
Vår Fågelvärld 2 2020

2020-06-25
Med andra ord 103 2020
KLASS 2 2020

2020-06-24
Opera 3 2020

2020-06-23
Yrfän 2 2020
Amnesty Press 2 2020

2020-06-22
Yrfän 1 2020

2020-06-21
C´est Bon Anthology 47 2020

2020-06-20
Arkitekturtidskriften KRITIK #44
Arkitekturtidskriften KRITIK #45

2020-06-19
Svensk Botanisk Tidskrift volym 114 2020

2020-06-17
Galago 139 2020

2020-06-15
Lira Musikmagasin 2 2020
Kritiker 55 2020

2020-06-11
OEI 88-89 2020

2020-06-03
Parnass 2 2020

2020-05-29
Nordens Tidning 2 2020

2020-05-28
Accent 2 2020

2020-05-27
Omkonst 22 2020
Utställningskritik 2 2020

2020-05-25
Signum 4 2020

2020-05-21
C´est Bon Anthology 46 2019

2020-05-15
Cirkeln 1 2020

2020-05-09
Balder 1 2020

2020-05-03
Glänta 3-4 2019

2020-05-01
SocialPolitik 1 2020

2020-04-28
Vår Fågelvärld 1 2020

2020-04-24
Galago 138 2020

2020-04-23
Opera 2 2020

2020-04-20
Nordens Tidning 1 2020
Lira Musikmagasin 1 2020

2020-04-15
Konstperspektiv 2

2020-04-10
Sydasien 2 2019

2020-04-09
Signum 3 2020

2020-04-08
Fjärde Världen 1 2020

2020-04-06
Sydasien 1 2019

2020-04-04
Populär Astronomi 1 2020

2020-04-03
Haimdagar 1-2 2020

2020-04-02
Teatertidningen 1/2020

2020-04-01
Tidig Musik 1 2020
Medusa 1 2020

2020-03-28
Kritiker 53-54 2019

2020-03-26
Med andra ord 102 2020

2020-03-25
KLASS 1 2020

Äldre resuméer