De tvåspråkiga romarna

Ur Medusa nr 3/04


Tvåspråkighet är ett ämne som är mycket aktuellt inom lingvistiken för närvarande. I norra Sverige finns finsk- och samisktalande samhällen, i hela landet finns invandrare, och flerkulturella familjer blir allt vanligare genom ökade kontakter och ökad rörlighet. Dessutom förväntas även infödda svenskar lära sig minst ett främmande språk i skolan.

Situationen var egentligen inte så annorlunda i det antika Rom. Runt omkring det ursprungliga Latium låg en mängd nationer med andra språk som fortfarande levde kvar i olika hög grad sedan nationerna införlivats med det växande romarriket. Man har hittat inskrifter på oskiska från senrepubliken i Pompeii. Etruskiskan var på utdöende när kejsar Claudius skrev sin etruskiska historia, men inte så utdöd att han inte själv kunde hitta en lärare i språket. Allteftersom romarriket växte kom det att omfatta fler och fler språkområden, vilkas invånare ofta fann det fördelaktigt att tillägna sig latin.

Invandrare fanns det också gott om. Staden Rom drog som en magnet till sig köpmän, lärare, karriärpolitiker och yrkesmän av skilda slag, från olika delar av imperiet, och samma sak gällde andra större städer i imperiet. Paulus brev vittnar om judiska kolonier både i Rom och i de grekiska städerna.

En nyutkommen bok av professor J.N. Adams från Oxford, Bilingualism and the Latin Language, diskuterar tvåspråkighet och det latinska språket från en mängd olika synpunkter och tar upp både litterära författare och ett stort inskriftsmaterial från skilda delar av imperiet.

Slavar utgjorde en särskild kategori invandrare. I Plautus komedier markeras deras slavstatus ofta av att de blandar in grekiska ord när de talar; de ägnar sig alltså åt det som i modern lingvistik kallas för kodväxling. Det finns gott om belägg för att slavar även långt senare uppfattades som grekiska: man gav dem gärna grekiska namn oavsett nationalitet.


Latinet blev det språk som snabbt trängde ut andra när romarriket växte. Etruskiskan var ett av de språk som dog ut under kejsartiden. Här ses en gravinskrift från Crocefisso del Tufo, Orvieto. Flera bokstäver är som synes lånade från det grekiska alfabetet. Man lånade till och med vanan att ibland skriva baklänges!
Foto: Kristian Gunnfors


Grekiska för överklassen
Men de infödda romarna själva förväntades också vara tvåspråkiga, åtminstone om de tillhörde överklassen. Liksom bildade människor idag förutsätts behärska engelska, skulle bildade romare kunna uttrycka sig på grekiska och känna till den grekiska litteraturen. Romerska föräldrar skaffade gärna en grekisk lärare åt sina söner och utbildade grekiska slavar var därför eftersökta. Senare under uppväxten gick de unga romarna i grekisk retorikskola och avrundade kanske sin utbildning med en studievistelse i Grekland. Cicero skickade sin son till Athen, så att han skulle få åtnjuta inte bara en förträfflig filosofilärare utan även den stimulerande miljö som den attiska filosofins hemstad kunde erbjuda (se inledningen till hans verk De officiis).

Resultatet var att många romare fick ett mycket intimt förhållande till grekiskan. Marcus Aurelius valde att skriva sin självbiografi på grekiska, kanske för att det var det språk som låg närmast till för honom, kanske för att dess filosofiska ämne hörde till det som han förknippade med grekiska. Det är mycket vanligt även bland tvåspråkiga människor idag, att vissa ämnen associeras mer eller mindre starkt med det ena språket.

De flesta romare skrev ändå inte hela böcker på grekiska. Ett vanligare uttryck för det grekiska är att man ägnar sig åt kodväxling. Grekiska ord och uttryck strös in i den latinska texten, ungefär som man gjorde med franska på 1700-talet och gör med engelska idag. Kodväxling har särskilt studerats hos Cicero, men förekommer även hos Plinius d.y. och i Frontos brevväxling. Ibland är det citat från grekiska författare som flätas in i den latinska texten, ibland är det fackuttryck av olika slag, ibland verkar det snarare som om författaren övergår till att tänka på grekiska. Man kan notera att grekiska författare aldrig kodväxlar till latin, inte heller gör romerska författare detta när de skriver på grekiska. Detta beror på att grekiska har högre status som litterärt språk; litterär kodväxling sker så att säga alltid uppåt.

Vissa ämnen och situationer drar till sig kodväxling. Retorik och litteratur hör dit, dessa ämnen hade man ju studerat under grekiska lärare. Här kan man också tydligt se att kodväxlingen fungerar som ett identitetsstärkande gruppspråk: genom att kodväxla anspelar man på sin gemensamma tillhörighet i en liten, manlig elit, med gemensam bakgrund. Detta kunde inte ske hursomhelst. Romarna hade ofta en mycket kluven inställning till grekiskan, alltså kunde man bara använda kodväxling bland vänner som delade ens filhellena (grekvänliga) inställning.

Språk mellan man och hustru
Man har konstaterat att Cicero använder kodväxling i breven till sina vänner, men (på ett undantag när) aldrig till sin hustru. Detta behöver inte bero på att hon var okunnig i grekiska, utan bara på att hon inte räknades till det manliga kompisgänget. Att kejsar Augustus faktiskt blandar in grekiska i sina brev till Livia beror nog på det mycket speciella förhållandet makarna emellan. Det innebär en signal att han vill diskutera med henne som med en jämlik manlig vän.

Kodväxling används särskilt för att slå bort eller skyla över ett ämne som uppfattas som lite genant. Augustus griper till detta i brevet till Livia där han diskuterar Claudius mentala hälsa med sin hustru och spekulerar i huruvida denne kommer att skämma ut familjen om han får uppträda offentligt. Cicero använder kodväxling när han är rädd att han ska få kritik av sina vänner. Till sin hustru gör han bruk av det en enda gång: när han rapporterar om sina akuta magproblem. Att i bokstavlig bemärkelse ha spytt galla är ju inte en så trevlig upplevelse; det kan väl behöva skylas över med några medicinska fackuttryck. Liksom läkartermer idag åtminstone delvis är på latin, var de då på grekiska. Grekiska var läkarnas fackspråk, och för den romerske patienten erbjöd det en välkommen möjlighet till distansering.

Liksom i modern kodväxling till engelska ligger det ofta något lite familjärt, ibland till och med skämtsamt, i romarnas användning av grekiska. Det tillhör den intima sfären, och passar därför bara i vissa genrer: satir, komedi och brevskrivning. I historieskrivning är det omöjligt, annat än möjligen i direktcitat av källmaterial. Kejsar Tiberius reagerade med starkt ogillande när han en gång hittade det grekiska ordet emblema i ett senatsbeslut. Detta beror säkert inte på någon ovilja mot grekiska språket i sig, Tiberius var lika god filhellen som någon annan. Det han reagerade mot var att man kränkte senatens värdighet med ett språkbruk som hörde hemma i den intima vänkretsen. Om det var något som Tiberius brydde sig om, så var det just senatens värdighet. Att hans brorson Claudius senare accepterade grekiska i liknande sammanhang och till och med använde det själv berodde nog inte på en ändrad inställning hos romarna, utan på Claudius allmänt omvittnade oförmåga att anpassa sig efter vad situationen krävde.

Kodväxling hör alltså inte hemma i officiella sammanhang. Det passar inte heller i krissituationer. Under sina svåra perioder (under exilen, omedelbart efter dottern Tullias död) slutar Cicero sin skämtsamma kodväxling och övergår till att under en tid skriva helt på latin, tills han återvunnit sin jämvikt. Fronto och Marcus Aurelius kodväxlar friskt i de brev som handlar om litteratur och retorik, särskilt när Fronto driver med Marcus förkärlek för filosofi, men när allvarliga sjukdomar drabbar familjerna tystnar grekiskan. Marcus’ oro för barnen är stor och gripande: här står man inför något som inte kan skämtas bort med en lustig formulering.


Kodväxling var något som man använde sig av med sina närmaste kamrater och ibland även inom familjen. Här, i pausen utanför Pompejis amfiteater, får vi förmoda att ett och annat grekiskt uttryck användes.


Kodväxlingens hemmahörighet i den lättsamma genren gör att Cicero i sina filosofiska skrifter inte kan gripa till de tekniska termer som redan fanns på grekiska, utan istället måste konstruera ett nytt filosofispråk på latin. Det var i samma anda som Tiberius befallde senatorerna att hitta ett latinskt uttryck för emblema, även om det måste ske i form av en lång omskrivning.

När vi kommer fram till senantiken dör fenomenet med grekisk kodväxling ut. Hos Symmachus och Sidonius Apollinaris återfinns det inte. Kanske beror det på bristande språkkunskaper, kanske hade det helt enkelt blivit omodernt. Sidonius är istället fascinerad av ett nytt, och i hans ögon extremt, utslag av tvåspråkighet: den gode vännen som lärt sig tyska för att kommunicera med Västroms nya herrar!

Lästips:
J. N. Adams, Bilingualism and the Latin Language, Cambridge 2003. Stor och läsvärd översikt över latinet och tvåspråkigheten i olika socialskikt och olika delar av imperiet.

M. Janse & S. C. R. Swain (utg.), Bilingualism in Ancient Society: Language Contact and the Written Word, Oxford 2002. Samling av artiklar som belyser olika aspekter av antik tvåspråkighet.

S. Romaine, Bilingualism (2:a utg.), Oxford 1995. Om modern tvåspråkighet.





Publicerad: 2005-02-03

Köp Medusa
Läs mer om Medusa i katalogen
Fler artiklar knutna till Medusa
Fler tidskrifter i kategori HISTORIA
Fler tidskrifter i kategori ARKEOLOGI


Annons:

Senaste nummer:

2020-08-10
Svensk Mykologisk Tidskrift 3 2018

2020-08-04
Svensk Mykologisk Tidskrift 2 2018

2020-08-01
Walden 17-18 2020

2020-07-30
Glänta 1-2 2020

2020-07-29
Fjärde Världen 2 2020

2020-07-23
Tydningen 1 2020

2020-07-22
Kontrast Magasin 1 2020

2020-07-11
Entomologisk Tidskrift 1-2 2017
Världshorisont 2 2020

2020-07-07
Sveriges fåglar 2019

2020-07-05
Ornis Svecica 30 2020

2020-07-04
Ornis Svecica 29 2019
Sveriges fåglar 2019

2020-07-03
10TAL 1 2020
Världshorisont 1 2020

2020-07-01
Populär Astronomi 2 2020

2020-06-30
Tidig Musik 2 2020

2020-06-29
Medusa 2 2020

2020-06-26
Signum 5 2020
Vår Fågelvärld 2 2020

2020-06-25
Med andra ord 103 2020
KLASS 2 2020

2020-06-24
Opera 3 2020

2020-06-23
Yrfän 2 2020
Amnesty Press 2 2020

2020-06-22
Yrfän 1 2020

2020-06-21
C´est Bon Anthology 47 2020

2020-06-20
Arkitekturtidskriften KRITIK #44
Arkitekturtidskriften KRITIK #45

2020-06-19
Svensk Botanisk Tidskrift volym 114 2020

2020-06-17
Galago 139 2020

2020-06-15
Lira Musikmagasin 2 2020
Kritiker 55 2020

2020-06-11
OEI 88-89 2020

2020-06-03
Parnass 2 2020

2020-05-29
Nordens Tidning 2 2020

2020-05-28
Accent 2 2020

2020-05-27
Omkonst 22 2020
Utställningskritik 2 2020

2020-05-25
Signum 4 2020

2020-05-21
C´est Bon Anthology 46 2019

2020-05-15
Cirkeln 1 2020

2020-05-09
Balder 1 2020

2020-05-03
Glänta 3-4 2019

2020-05-01
SocialPolitik 1 2020

2020-04-28
Vår Fågelvärld 1 2020

2020-04-24
Galago 138 2020

2020-04-23
Opera 2 2020

2020-04-20
Nordens Tidning 1 2020
Lira Musikmagasin 1 2020

Äldre resuméer