Bo Cavefors med sin samlade utgivning

Kärlek med förhinder

Ur Folket i Bild/Kulturfront nr 10/04


Bo Cavefors är den före detta förläggaren som med sin spretiga och provokativa utgivning retade etablissemanget så till den grad att man såg sig tvungen att tysta honom. Det här är historien om hur en skrämd maktelit tummade på grundlagarna för att stoppa bokälskaren som gjorde sig skyldig till att ge ut det han kände för.

Det är sensommaren 1979. Jag är nyfödd och Margaret Thatcher är nytillträdd premiärminister i Storbritannien och Moder Teresa kommer innan året är över att tilldelas Nobels fredspris. I Sverige beslutar länsåklagaren Lennart Eliasson att tre husundersökningar ska genomföras mot förläggaren Bo Cavefors och passar i samma veva på att förpassa honom till nio dygn i Lunds polishäkte. Cavefors, som under tjugo år gett ut mer än 700 titlar på sitt förlag (allt från Marx och Mao Tse-Tung till Fredrik Böök och Ezra Pound) verkar i och med den senaste boken ha överträtt gränsen också för vad en frispråkig förläggare får befatta sig med: att ge röst åt terrorister.

Birgit Rohde, kulturrådets dåvarande ordförande, lyckas indirekt få ett av Sveriges mest säregna förlag försatt i konkurs när hon drar tillbaka löftet att Cavefors skall få ge ut Strindbergs samlade texter. Enligt Eliasson beror konkursen på ekonomiska oegentligheter, men av 12 åtalspunkter förkastas 11, av Lunds Tingsrätt. Den 12:e punkten gäller att Cavefors fört över cirka 7000 kronor till Tyskland utan Riksbankens godkännande.


Historien handlar om ett etablissemang som vill komma tillrätta med de allt mer bråkiga och obekväma avantgardister och motståndsröster inom kulturen som Cavefors sedan tjugo år – starten 1959 – varit en del av.

Samma år som Cavefors förlag ger ut första delen av Salvador Dalís hemliga liv – 1961 – jagar filmcensuren Vilgot Sjömans filmversion av Lars Görlings 491 och på tv väcker Per Oscarsson skandal när han visar kalsongerna i Hylands hörna. Samma år som Cavefors ger ut Ernesto Che Guevaras Gerillakrig – 1968 – äger majrevolten rum och ägaren till Galleri Cannabis i Malmö, Sture Johannesson åtalas för ”sårande av tukt och sedlighet”. Brottet? I sitt skyltfönster har Johannesson exponerat Lasse Hillersbergs nidporträtt av Sven Wedén. Folkpartiledaren försöker få kuken att stå med hjälp av en hovtång.

Efter några goda år både publicistiskt och ekonomiskt presenterar Cavefors för Statens Kulturråd idén att ge ut Strindbergs samlade skrifter. Han utses till utgivare av utgåvan vilket borgar för en kontinuitet i inkomsterna. Cavefors går i expansionstankar, det ser ut som han måste nyanställa. Förlaget hade nyligen flyttat till Lund. Två år senare bestämmer han sig för – ett ödesdigert beslut ska det visa sig – att ge ut RAF:s bok raf:texte på svenska och tyska.

För den som liksom jag är född i skarven till 80-talet kan det vara svårt att förstå hur en utgivning av en bok kunde väcka så mycket ont blod. Men det minsta man kan säga var att tiden för utgivning var problematisk. Enligt många lika oläglig som olämplig. RAF, Rote Armé Fraktion, hade sprängt den västtyska ambassaden i Stockholm och mördat den tyske finansmannen Hanns-Martin Schleyer. Deras planer på att kidnappa Anna-Greta Leijon hade läckt ut till pressen. Det var som om någon skulle ge ut al Qaidas traktat veckorna efter den elfte september 2001. Hur som helst, ungefär vid den här tidpunkten beslutade sig Kulturrådet med Birgit Rohde i spetsen för att granska förläggaren i Lund närmare. Folkpartisten Birgit Rohde har själv ett intressant förflutet. Som ung på 1930-talet var hon aktiv i Per Engdahls fascistoida Nysvenska rörelsen. Kanske ger det en ledtråd till hennes agerande. Jag säger kanske, för hon rör sig hela tiden inom lagens råmärken, men ur ett grundlagsperspektiv handlar hon klandervärt. Hon bidrar till att tysta en oberoende och viktig röst. Händelsen har något oroväckande aktuellt över sig som visar att det finns gränser för yttrande- och tryckfriheten: att stödja så kallade terrorister. (Intressant i sammanhanget är att Cavefors något år tidigare givit ut Per Engdahls memoarer, Fribytare i Folkhemmet).

Cavefors deltog också aktivt i distributionen till de båda Tyskland av raf:texte, med andra ord, insmugglandet av boken till såväl DDR som Förbundsrepubliken Tyskland. Han insåg hur svårt det skulle bli att frakta in kartonger med RAF:s politiska propaganda i såväl dåvarande Västtyskland som i Honeckers Stasiheimat, så han bytte helt enkelt omslag. Att det bakom Per A Rosenbergs Kärlek med förhinder dolde sig ett politiskt sprängstoff var förstås omöjligt för de tyska tullarna att inse.


Fanns det något självändamål med att provocera, du måste förstått att många böcker skulle göra det?

– När RAF-boken kom på svenska väckte den ingen särskild uppmärksamhet. När jag gav ut Hilding Hagbergs memoarer [SKP:s dåvarande partiordförande] 1964 resulterade det däremot i löpsedlar och kommentarer som: Kommunistledarens memoarer. Hur kan du ge ut dem? Alla andra politiker fick skriva sina memoarer där de beskrev sin version av krigsåren, men inte Hilding. När partiledarna intervjuades inför valet fick alla svara högaktningsfullt, utom Hilding Hagberg. Han kunde svara hur klokt som helst, men bemöttes bara med: varför flyttar du inte till Moskva? Det gjorde mig så förbannad.

Var det en fråga om yttrandefrihet?

– Ja i allra högsta grad. En likvärdighetsfråga. Jag sympatiserar varken med Stalin, Kim II Sung eller RAF. Man kan inte sympatisera med alla, men jag har den definitiva åsikten att man kan aldrig debattera eller kritisera en annan människa, en religion eller en politisk rörelse, terrorister eller demonstranter, om man inte vet vad åsikterna går ut på. För att bemöta Hilding Hagberg måste man till att börja med ta honom på allvar. Men visst provocerade jag med den här RAF-boken, och det har jag gjort hela tiden. Jag gav ut Hagbergs memoarer, Kim II Sung, Marx, Stalin, Lenin, Althusser, Jünger – hela raden.

Det är många ”vänsterförfattare”. Trivdes du i deras krets?

– Trivdes? Det handlar inte om att trivas utan att göra det som man tror sig kunna göra. Det är till den övervägande delen bra böcker. Det var skandalöst att inte tidens filosofer som Louis Althausser, Walter Benjamin och Roland Barthes, som man talade om över hela Europa, inte fanns utgivna på svenska. Min personliga uppfattning har alltid varit att jag aldrig skall binda upp mig vid ett visst parti eller en viss ”ism”. Blir man det hindras man från att ge ut vissa böcker.

Men är det också en personlig hållning och inte bara förläggarhållning?

– Det förstås, personligen sympatiserar jag mer med den ena sidan, så det är en förläggarhållning.

I din senaste bok finns en väldigt stark kritik mot Irakkriget. När jag läste det kom jag att tänka på att många av de mest ihärdiga och genomtänka kritikerna av kriget återfinns till höger på den politiska skalan.

– Det du pratar om är en övergripande humanism som går utöver politiska ideologier. Den artikel du läste bygger egentligen på en artikel jag skrev i Kvällsposten om Irak redan 1957, om hur engelsmän och amerikaner agerade i bakgrunden för att finansiera blodutgjutelser. Engelsmännen har ju en historia när det kommer till de här sakerna, som de borde akta sig för att upprepa. På 1800-talet förlorade man tiotusentals man i Irak och i Afghanistan bortemot 60 000. Det är otroligt vilken historielöshet det här visar. Inte så mycket från Bush som är tokig i största allmänhet, men från Blair som uppenbarligen försöker bli någon sorts ny Gladstone.

Du känner inte för att gå ut på barrikaderna och demonstrera?

– Nej, jag har gjort det här istället.

Det är tidig höst, tjugofem år efter konkursen. Bo Cavefors stryker bort damm från sin benvita kostym samtidigt som en bibliotekarie öppnar dörren till ett rum på andra våningen i det nybyggda Språk- och litteraturcentret vid Lunds universitet. Under tystnad betraktar vi bokhyllan med Cavefors samlade utgivning.

Hur känns det?

– Jävligt skönt.

Du har inget att invända mot, att du så att säga institutionaliseras?

– Nej, tvärt om, det är bara roligt. Jag har aldrig fått så mycket beröm i hela mitt liv, till och med för ordningen i arkivmaterialet.

När du står och tittar på böckerna, på din samlade utgivning, vad tänker du då?

– Att det inte finns något bokförlag av den här karaktären längre. Att det är ett annat samhälls- och litteraturklimat idag. Jag kunde ge ut en debattbok, och den sålde – enbart via bokhandeln – i 25 000 exemplar. Men i och med att det blev fria bokpriser och kommissionssystemet försvann gick hela boksystemet i kras.

Kommissionssystemet gick ut på att alla boklådor i landet erhöll ett exemplar av varje ny bok som de sedan redovisade efter ett år eller så returnerades den osålda boken.

Jag har svårt att tänka mig att suget efter litteraturen skulle vara mindre idag.

– Det tror jag inte att det är! Det är naturligtvis lika stort, om inte större. Men finns inte böckerna tillgängliga så kan ju suget aldrig uppstå. När kommissionssystemet försvann fortsatte jag det för egen del. Bokhandlarna fick ett exemplar gratis, det andra för femtio procent och sedan köpte de följande exemplar till vanliga villkor. Har böckerna väl kommit till bokhandeln, och kunden kan känna på dem, läsa på baksidorna, kanske göra ett impulsköp, så säljs de. Den möjligheten finns inte idag. Dessutom, efter tjugo år utomlands tycker jag mig märka att alla, kanske framför allt journalister och annat mediafolk, har blivit mycket räddare för att säga sin mening. Det är en farlig utveckling. Det tar sig konkreta uttryck i ledar- och kultursidorna, där det står exakt samma sak: samma åsikter, samma utgångspunkter, samma referenser. Så var det i alla fall inte till slutet på 80-talet. En kulturartikel som kunde publiceras i Svenska Dagbladet skulle aldrig Olof Lagercrantz tagit in. Den skillnaden finns inte idag. Det är en typ av rädsla. Människor vågar inte ha en egen åsikt. Man stoppas in i en ”ism”, i ett politiskt, etiskt och, inte minst, sexuellt fack. Ja detta är en övergripande åsiktsregistrering, men accepterar man de bojorna kan man skriva hur många jävla artiklar som helst. Om samma ämne.

Du som var med när det begav sig, är det här något som hände successivt eller över en natt?

– Det har gått i vågor. Men när man som jag kommer tillbaka, utifrån, och inte har svepts in i den här dagliga bevakningen, slås man av en sak. Bonniers äger ju allting. Alltihop är Bonniers! För en population på en miljon skåningar, finns det idag en åsikt. Dessutom tillhör den åsikten Per T Olsson, Sydsvenskans politiske guru, en skandal för journalistkåren och för fri opinionsbildning. Vad makteliterna – socialdemokratin står för indoktrineringen, Wallenberg håller i plånboken och Bonniers revir är folkpropaganda, en ohelig treenighet – gör är att inskränka yttrandefriheten, lägga locket på över åsiktsskillnaderna. Men journalisterna anpassar sig tydligen så väldigt lätt, det är olyckligt, men mänskligt.

Vi har talat om felen med det svenska klimatet idag, men det är alltid lättare än att ge förslag på förändringar. Vad tycker du måste förändras?

– Socialdemokraterna idag är ett allmänborgerligt parti. Vad som skulle behövas är ett konservativt parti.

Ett konservativt parti?

– Ja, ett socialkonservativt, något i stil med det som Jarl Hjalmarsson drev. Det var först med Yngve Holmberg och olyckan Gösta Bohman som de konservativa gick från just ett konservativt till ett kapitalistiskt parti.

Vad skulle det kunna tillföra?

– Om jag går till mig själv, jag är – socialt och mänskligt – en radikal person. Men när det gäller konstformer och att bevara saker är jag konservativ. Jag tror inte man kan bryta ny mark om man inte kan sitt arv och sin historia, sina traditioner. Till att börja med, blanda inte ihop konservativa åsikter med reaktionära åsikter. Reaktionära åsikter finner du inom alla de svenska partierna. De mest häpnadsväckande reaktionära åsikter jag hört denna sommar hörde jag i bastun på Ribban här i Malmö, när ett gäng gråsossar kverulerade sig igenom svettningen. Jag är övertygad om att ett politiskt parti med konservativ inriktning, ett parti som bryter den flumdemokratiska trenden och ger ”folkets valda ombud” legitimitet och legalitet, vilket idag saknas, skulle tillfredsställa merparten svenskar oavsett vilken socialgrupp man tillhör.

Din katolska tro, hur har den påverkat dig?

– Tja, jag är ganska övertygad om att den i grunden präglat hela min verksamhet som förläggare och skribent. Utan de värderingar och de förhållningssätt som sex-sju års internatskola hos jesuiterna bokstavligt talat präntats in i mig, tror jag inte att jag haft varken kraft eller förstånd att stå emot det tryck som opponenter alltid utsätts för i homogena samhällen som det svenska, det må sedan gälla politik, kultur, sexualitet, eller något annat.

Bo Cavefors säger att han har inga som helst planer på att ta upp förläggarverksamheten igen. Däremot har han fullt upp med mailtidskriftsprojektet Svarta Fanor där han samlar gamla artiklar han skrivit med nya både på nätet och i tryckt skrift. Den tredje boken i serien har just lämnat tryckeriet. Han berättar att texterna röner uppmärksamhet bland framför allt yngre människor. Politiskt intresserade ungdomar har åter börjat läsa Louis Althausser och Walter Benjamin.

Survival Unit, ett industrimetal-band från Sundsvall mailade en dag Cavefors och frågade om de fick sätta musik till hans texter om samurajernas etik och om upproret i Kasban. Det fick de. Och även om Cavefors förlag sedan många år tillbaka är hänvisat till historieskrivningarna finns böckerna bevarade. Om inte på biblioteken så i boklådor runt om i landet. En sökning på antikvariet.net, en interaktiv skandinavisk boktjänst ger 702 träffar på ”Cavefors”: Här finns böcker av Ernst Jünger, Stig Claesson, Claes Hylinger, bröderna Alexander och Peter Weiss, nobelpristagaren Wole Soyinka och senegalesen Ousmane. Mao Tse Tungs Militärpolitiska skrifter I-II från 1965 kan köpas för 195 kronor på Antikvariat Morris i Södertälje. Ezra Pounds Cantos 1-30 från 1959 – den första boken förlaget gav ut – finns hos Clemens Antikvariat i Århus för 368 kronor. Hos Antikvariat Kulturbyggarna i Limhamn säljs ett exemplar av P A Rosenbergs Kärlek med förhinder för 2000 kronor.


Publicerad: 2004-10-28

Köp Folket i Bild Kulturfront
Läs mer om Folket i Bild Kulturfront i katalogen
Fler artiklar knutna till Folket i Bild Kulturfront
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA



Annons:

Senaste nummer:

2020-07-03
10TAL 1 2020
Världshorisont 1 2020

2020-07-01
Populär Astronomi 2 2020

2020-06-30
Tidig Musik 2 2020

2020-06-29
Medusa 2 2020

2020-06-26
Signum 5 2020
Vår Fågelvärld 2 2020

2020-06-25
Med andra ord 103 2020
KLASS 2 2020

2020-06-24
Opera 3 2020

2020-06-23
Yrfän 2 2020
Amnesty Press 2 2020

2020-06-22
Yrfän 1 2020

2020-06-21
C´est Bon Anthology 47 2020

2020-06-20
Arkitekturtidskriften KRITIK #44
Arkitekturtidskriften KRITIK #45

2020-06-19
Svensk Botanisk Tidskrift volym 114 2020

2020-06-17
Galago 139 2020

2020-06-15
Lira Musikmagasin 2 2020
Kritiker 55 2020

2020-06-11
OEI 88-89 2020

2020-06-03
Parnass 2 2020

2020-05-29
Nordens Tidning 2 2020

2020-05-28
Accent 2 2020

2020-05-27
Omkonst 22 2020
Utställningskritik 2 2020

2020-05-25
Signum 4 2020

2020-05-21
C´est Bon Anthology 46 2019

2020-05-15
Cirkeln 1 2020

2020-05-09
Balder 1 2020

2020-05-03
Glänta 3-4 2019

2020-05-01
SocialPolitik 1 2020

2020-04-28
Vår Fågelvärld 1 2020

2020-04-24
Galago 138 2020

2020-04-23
Opera 2 2020

2020-04-20
Nordens Tidning 1 2020
Lira Musikmagasin 1 2020

2020-04-15
Konstperspektiv 2

2020-04-10
Sydasien 2 2019

2020-04-09
Signum 3 2020

2020-04-08
Fjärde Världen 1 2020

2020-04-06
Sydasien 1 2019

2020-04-04
Populär Astronomi 1 2020

2020-04-03
Haimdagar 1-2 2020

2020-04-02
Teatertidningen 1/2020

2020-04-01
Tidig Musik 1 2020
Medusa 1 2020

2020-03-28
Kritiker 53-54 2019

2020-03-26
Med andra ord 102 2020

2020-03-25
KLASS 1 2020

Äldre resuméer