Veckans tidskrift (0513-0519)

Veckans tidskrift är en ny giv på tidskrift.nu. Någon gång emellanåt ska en tidskrift utses som veckans tidskrift. Helst varje vecka men det reserverar jag mig för. Det ska vara tidskrift som av en eller annan anledning är värd att uppmärksammas. Det finns så många tidskrifter som är väl värda att uppmärksamma, både kända och mindre bekanta. Förvisso finns det lika många per år som det finns veckor, borde kanske vara tätare intervall?

Vad är då värt att uppmärksamma? Döm av min mediekonsumtion är klimatet och omställningen avgjort ett springande fokus för mänsklighetens väl och ve under svåröverskådlig tid. Frågeställningar rörande migration, flyktingströmmar och mänskliga rättigheter måste betraktas som a priori. Kan tänkas redan vara en faktor som rör ambitioner att försöka ställa om till ett önskvärt klimat. Frågeställningar som träget allt mer tränger sig på och man ständigt känner man bör kolla upp? Media, politiken, näringslivet, civilsamhället och forskningen bär och i bästa fall påtar sig ett tungt ansvar. Och visst är tidskriften som så är kopplade till dessa maktstrukturer.

Den här veckans tidskrift kan förkortas UEF eller faktiskt inte för tidskriften har nu officiellt bytt namn till Utställningskritik. Tidskriften har inte i första rummet så mycket med ovanstående frågor att göra. Men i förlängningen kan allt komma i fråga.

Utnämnandet kan få åka lite snålskjuts med det åtminstone för tillfället omåttligt populära Nationalmuseum? Kunde inte tro mina ögon när jag för några månader sedan såg kön till inträdet ringla sig över femtio meter, det fick bli Moderna några hundra meter bort. Andra museala projekten kan minsann också lyckas, höga publiksiffror år efter år som Vasa, Skansen och Naturhistoriska riksmuseet.
I #1 2019 rapporterar Klas Grinell från evenemanget Konst och Kultur, Eskilstuna. I artikeln Museer för samhällsskydd och källtillit citerar han nämnda ”fokus på konsten och kulturens roll som motor och nav i ett hållbart och inkluderande samhälle.”
och fortsätter:
Det var ett ofta upprepat argument. Kulturministern och medlemmarna i riksdagens kulturutskott var alla där och förklarade att kultur är viktigt och att kultur skulle behöva större anslag. Men det är lite beklämmande att det bara är representanter från kultur och kulturpolitik som står och berättar för varandra hur viktiga vi är. Dessutom är det inte alltid så lätt att veta vad olika talare menar med ordet ’kultur’. Hur överens är de egentligen, vänsterpartisten och sverigedemokraten som bägge kan tala om kulturen som källa till tillhörighet och möjligheter? Och hur tänker de övertyga sina partikamrater om att utöka kulturens anslag?

"Beklämmande" sa Klas och tänker också att den här politiker- & myndighetsmassan använder sig av odlingsbegreppet 'kultur' med olika syften. Olika ingångar och utgångar för ett abstarkt tänjbart förstånd. Kan ju handla om bevarande, konserverande och till synes exekverandet i något aldrig tidigare beskådat under solen, en alldeles unik ny modifierad planta. Kulturbegreppets essens vilar trots allt i ett förhållande till naturen. Kanske borde det nyttjas i mer omfattande bemärkelse!?
Rapporten avrundas med att museerna har en viktig samhällelig roll att spela "i arbetet mot misstro och splittring". Förvisso så att museikulturen kan "spela" med mängder källor. men förvisso så att det emellanåt handlar om stöldgods och utifrån dags datum mindre intressant han säger är "Den starka parallellism mellan stat, nation och samhälle som funnits i Sverige är under omförhandling".

UEF startade 2005 och allt finns tillgängligt i arkivet. Där det står Kontakt får man en presentation av styrelsen och vidare en text om deras credo. Vad utställningsestetik är, vad utställningsestetiska studier är, vilka som deltar i debatten och hur man får veta mer om utställningsestetik.

Det museala tillmäts en allt större betydelse över tid. När IS med berått mod sabbar lämningar som Palmyra blir det panik för samlaren inom oss och för att då inte nämna professionen historikern, arkeologen... Det ärvda demoniserat på det sättet antar svårhanterliga proportioner. Nu tror jag ändå lämningar hamnar i skugga av bestialiska folkmord och avrättningar begångna. Angående IS härjningar så gjorde romarna ett försök att jämna Palmyra med marken för redan 2000 år och då gällde det inte bara fastigheten som så utan drottning Zenobias tilltag som skulle bestraffas. Hur som helst ska romarna med deras offerpantheon inte betraktas som någon förtrupper till IS. Finfördelningen blir bara bättre och bättre.

Åter till idéhistorikern och kulturstrategen Klas men en artikel levererad i det sjätte numret 2018 ochh då gällde det Koll på kulturarv. Han skriver:
För att komma runt den fruktlösa pajkastningen mellan konservativt kanonkramande och relativistisk identitetspolitik som kulturarvsdebatten tenderar att fastna i tycker jag att Lowenthals distinktion mellan kulturarv och historia fortfarande är en nyckel. Kulturarv handlar – som handböckerna med tydlighet visar – om hur människor förhåller sig till det förflutna, vad det förflutna betyder för dem. Ingen kan kulturarva fel. Historia däremot handlar om att tolka de spår från det förflutna vi har tillgång till, och försöka lista ut vad som hänt och varför.

Det där "Ingen kan kulturarva fel" gör mig konfunderad. IS tar sig an Palmyra på ett sätt som folk antagligen är mindre benägna tycka är friskt! Det är svårt tänka sig att det ärvda undgår etiken. Många människor, antagligen inte alla men många har en benägenhet, förmåga att bedriva kritik gentemot den egna uppfattningen, det vill säga pröva och sedan kanske ändra sig. Borde man i anständighetens namn säga "Alla kan kulturarva fel" eller "ni kommer alltid kulturarva fel men gör så gott ni kan"!? Kanske ingen stämningshöjare, men...
När jag lyckas ta mig an det renoverade Nationalmuseum och kulturarvar kommer jag antagligen inte undgå insupa de olika rummens karaktärer. Tror ändå att jag i sedvanlig ordning kommer intressera mig för enskildheter, det vill säga den konstnären, det verket. Gunilla Lundahl analyserar ingående i Kollektivets triumf varför projektet lyckats. Men hon fäller in en riskritisk punkt och det gäller en av de tillfälliga öppningsutställningarna om "sekelskiftesmålaren John Singer Sargent. Inte en presentation jag längtat efter precis, en amerikansk Zorn." KBenägen att hålla med utan sett ett dugg. Varför inte ta tillfället i akt och brassa på med teckningar, laveringar av Sergel, Ehrensvärd och förhöjt med Fredmanska epistlar i ett öppningssammanhang. Det är något för nationen, för genus, makt, klass...

Det finns arv och så finns det arv. Ett med dignitet är Världsarven, i Sverige just nu femton i världen över tusen. Här gäller en konvention länder emellan "kring hur kultur- och naturarv skyddas från hot såsom naturkatastrofer, krig och förhastad urban utveckling". I Sverige är det Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som tar fram förslag till vad som ska nomineras för UNESCO. Länder som skrivit under konventionen har inte bar åtagit sig skydda sina egna utan också hjälpa andra länder gå i land med det hela. Är det Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som ska hålla koll och varna när det håller på att gå åt fanderns som i Palmyra. Strunt nu i det grustaget, det jag är ute efter är om dessa världsarv är att betrakta som utställningsobjekt? Ledande fråga och tycker naturligtvis att det strukturerats som så. Natur saxas med så kallad kultur bara det att visa av dessa objektifieringar kan om ekonomi finns frysas. Andra går inte och kanske, ska inte. Mycket i Laponia, som Sarek är underställt väder och vind och dessutom klimat.
Vet inte om dessa arv behandlats av Utställningskritik men tycker det är ett intressant komplex att ta sig an. Överskådligheten på hemsidan är mycket bra men det borde kanske ändå finnas en sökruta.
I övrigt tycker jag tidskriften är något alla har intresse av att ta del av.

Bo Pettersson

Publicerad: 2019-05-13

Köp Utställningskritik
Läs mer om Utställningskritik i katalogen
Fler artiklar knutna till Utställningskritik
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR