Anförande om de nominerade till Årets Kulturtidskrift 2018 av Elis Burrau

Hej. Jag heter Elis Burrau. Jag var tvungen att skriva ner det ”i mina papper”. Om jag bara fick ta med mig en sak till en öde ö så skulle jag välja självhat. Typ. Om jag av någon outgrundlig anledning inte fick välja självhat så skulle jag välja en matnyttig kulturtidskrift. Jag lovar och svär. Om jag fick ta med mig sex saker till en öde ö så skulle jag välja fem matnyttiga kulturtidskrifter och lite självhat. Men nu ska jag sluta objektifiera kulturtidskrifter. Den här inledningen ignorerar blint att två av årets nominerade existerar enbart ”i cyberspace”. Det är ganska komplicerat att objektifiera cyberspace. Jag vet inte heller vad matnyttigt betyder. Det är ganska okomplicerat att skriva ut och häfta ihop cyberspace, okomplicerat men våldsamt.

Jag brukar alltid ändra ordet årets till sårets. Eftersom det är ett tragiskt skämt. Eftersom det är en patetisk möjlighet. Jag blev ombedd att göra en kortare lyrisk genomgång, utifrån min högst personliga poetik, av de nominerade till sårets kulturtidskrift 2018. Jag hoppas att jag inte missförstått mitt uppdrag. Att det låter som buskis gör det inte mindre sant: samtiden är ett sår. Detta anförande bör inte ses som ett förräderi. Jag hoppas att jag inte missförstått begreppet kultur eller begreppet tid eller begreppet skrift. Jag hoppas att jag inte missförstått min egen poetik. I likhet med den kulturtidskrift som går vinnande härifrån idag så är jag i skriande behov av pengar. Det är lika festligt som det är sant. Samtiden är ett sår, kulturtidskriften ett plåster.

Jag ombads att inkorporera musik i mitt performance, så det går alldeles utmärkt att tolka detta som en sång.

Jag hade inte råd att köpa senaste numret av de nominerade, jag hade inte råd att lägga ut tillfälliga pengar och spara kvittot, så jag gick till Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och sen så surfade jag på nätet. Otroligt, ändå. Jag hann inte läsa allt eftersom tid är pengar. Otroligt, ändå. Men jag har lärt mig mycket om att dö och om att leva på bara en vecka. Om att söndra och om att härska. Om de ädla konsternas undersköna patina av glittrande smuts. Detta redovisas (som sig bör) i tråkig diktform.

Ett kvitto är också, ej att förglömma, en kulturtidskrift. Jag vill som en liten disclaimer tillägga att Stadsbiblioteket inte prenumererar på Essä och att jag av den anledningen utgått från just den tidskriftens första nummer (som jag snodde av min kompis Maxim när jag hjälpte honom att flytta). Jag kan lika gärna börja med Essä:

Jag slår sönder en källtext ömt och förbannat
splitter som metafor beskriver nästan alltid något nytt vilket är lite vidrigt
det är ganska bra att kunna läsa och tänka samtidigt
att fylla ett tomrum i en flora låter lite äckligt men det är
säkert också ganska bra.

”Är det där en essä du har bakfickan eller är du bara glad att se mig?” Det skrev jag i en juvenilt illvillig dikt när jag debuterade som barn för ett par år sedan… jag borde naturligtvis skrivit ”är det där senaste numret av kulturtidskriften Essä du har i bakfickan eller du bara glad att se mig?” Eftersom den dikten laborerar så aktivt, likt kulturtidskriften Essä, med tankens potentiellt subversiva kraft. Det är omöjligt att se vad du har bakfickan om du inte går baklänges emot mig, är genomskinlig eller har byxorna bak och fram. Och det är omöjligt att tänka i text. Men det går att försöka. Och essän som form misslyckas bättre än de flesta, för att parafrasera sönder Beckett, vilket känns som en av höstens stora trender (tack vare Ajvide Lindqvist fantasilösa titel på sin nya bok med gulliga skrivtips). Ajvide Lindqvist rimmar på Carl Jonas Love Almqvist vilket känns som ett fattigt trolleri. Carl Jonas Love Almqvist har lika många namn som tidskriften essä innehåller nyskrivna essäer (det vill säga: jättemånga). Henrik Berggrens text går, till exempel, baklänges emot den svenska historien, Jesper Roine sätter trotsigt på sig samtidsbyxorna bak och fram (jag föreställer mig jeans), och Christine Zykas kritiskt genomskinliga rotsystem låter mig skönja Simone Weils fruktbara transcendens bakom Almqvists fattigdomsbegrepp. Johan Jönsons bidrag, ”Fattig. Fettig. Fittig. På svenska. Från svenska. Till svenska.”, är bara väldigt, väldigt glad att se mig. Dödspolitiken viftar på svansen (i barfotadansen).

En annan nyckel i den där dikten från min debut, den som nu (för evigt) är tillägnad kulturtidskriften Essä, är, vilket den kvicka åhöraren säkert redan gissat, faktumet att essän i bakfickan symboliserar kuken.

Men nu, Arche:
Hur uttalar man ens namnet? ”Arke”? ”Arccchhhe”? Jag skojar. Eller? Skämtet som gardering är mycket underskattat. Varje gång jag nu säger Arche eller ”Arke” så kommer det vara ett mycket aktivt val som osäkrar rummet.

Här börjar den dramatiska bågen: jag läser i inledaren om en ”Aforistiskt färgad poetisk hyllning till lidandet” och jag tänker: hur ser aforismens färg ut?

Om man lägger tidskriften på marken så utgör den en ruta, en square, inom vilken det får plats högst en person, kanske ett litet barn, och när barnet står eller ligger (om det är en bebis) i den rutan så hatar inte det barnet eller den bebisen sig själv.

I inledaren förklaras också att läsaren själv får ta ställning till en text av Kristeva, om säkerhetspolisen. Tack. Ruben Östlund har citerat en dikt om att spela kula med killar som åldras. Tack. Det finns (nästan) alltid kontaktytor med Freud. Tack. Ibland är dessa kontaktytor till och med beröringspunkter. Tidskriften förblir pervers i all sin oskuld. Tack. Arche uppvisar moderna nerver. Groddecks massage. Arkitektur är statisk träning, är performance, är kärlek. Om arkitekturen delar en sorts ödmjukhet med poesin så vill jag gärna spotta i den ödmjukhetens ansikte. Salivet är en hyllning. Manipulation, konsumtion, estetik. Belys paradigmskiften. Blottlägg historien. En artikel är en resa i bildning. Dikten sipprar in, Tunedal skriver om klostret på klippan. Taube övergav inte havet, han översatte det. Jag försökte skriva hela vattenfallet. Det är tydligen ganska svårt att översätta en antik grekisk dikt… När Svenbro kallar sitt arbete havererat är det naturligtvis med självironisk glimt i ögat, glimt i såret, glimt i håret. Han är bra jävla snygg, Svenbro. Det finns verkligen en spricka i språket. Jag tror att Arche jobbar där, i den sprickan. Det gör mig glad. Det får mig att tänka på en snapsvisa jag skrev för två veckor sedan, en snapsvisa som löd: ”Anders Borg är ett havererat subjekt, hej!” Den hade ingen melodi. Sen läser jag Houellebecq om lidandet (vilket är lyxigt) och jag tänker: grattis till ditt äktenskap. Bågen har fastnat i halsen. Jag är också som lidandet. Jag bär också en liten frukt. Ett ruttet äpple, stor som en cysta, rik som en tidskrift. Jag ber mina otrogna följare att beskriva Arche med tre ord (som inte får vara ”spricka i språket”). Någon svarar Per Magnus Johansson, men namn är inte ord. Namn är rop på hjälp. I Kristevas smartphone. När hon kastar romanen. Vi måste förstöra antiken långsammare.


Näste man till rakning… 10-TAL:

Jag vill att du ser mig rakt i ögonen.
10-TAL lyder.
Jag vill att du bär ditt oberoende med stolthet och grace.
10-TAL bär sitt oberoende med stolthet och grace.
Jag vill att du gör det lite mer organiskt.
10-TAL börjar krydda sitt oberoende frenetiskt, med oregano.

Skämt åsido. Jag har små sår i min nacke. Det är finnar. Jag sitter i Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning. ”Näste man till rakning”… vilket jävla uttryck ändå. Alla män borde rakas. Alla söner borde döpas till paria. Alla namn borde förändras i takt med tidens gång och samtidens tand. Tänk om man skulle raka en tidskrift med en kniv. Vad skulle det resultera i för skev restprodukt i handfatets blodiga emalj? Associationen leder mig osökt till ett tydligt minne: borgerliga politiker hade hotat att slakta tidskriftsstödet och på grund av detta hölls en manifestation. Madeleine Grive skar sönder några nummer av 10-TAL under dramatiska former, med en giljotin. Symboliken är tydlig här. Giljotinen är inte en riktig giljotin. Men den är lika viktig ändå.

Jag läser om klimatvrede. Den fragila skönheten i temats koncept. Det finns en debutant. En gång var det jag och jag var mycket sämre. Det paradoxala förhållandet till naturen, från människans sida, liknar människans paradoxala förhållande till allting. Till konsten och texten.

Klimatvrede och cyniska tillstånd, så himla evigt, så himla trendigt. Så himla sorgligt. Från och med nu. Precis som vi, mänskligheten, förstör naturen och njuter av dess skönhet samtidigt, så eldar jag upp varje vackert formgiven sida i 10-TAL efter att jag läst den. Så fungerar min poetik. Kristi kropp för dig formgiven. Jag är neurotiskt kongenial. Det blir lite problematiskt att jag sitter med tändsticka och bensin i ett tidskriftsbibliotek. Det är svårt att läsa samtidsdebatten när larmet går, men jag är notoriskt övertygad i min jakt på bildning. Det hade varit bättre att sitta med tändsticka och bensin i ett annat bibliotek. Säg något om dubbelnummer som inte handlar om ekonomi. Den traditionella naturlyriken har spelat ut sin roll. Den kanske muterar in på ruinlyrikens domäner. Ett rikt nummer är naturligtvis också ett flyktigt paradis. Man får inte glömma den snygga formen, den vackra ytan. Som förespråkare för ytlighetens komplexa djup vill jag ödmjukt påminna om detta. Insidan räknas inte alltid, men den dör. Det är ljuvligt när Agri Ismaïl konstaterar att Prometheus borde drunknat. Det är nästan lika ljuvligt att Gunnar D Hanssons it-boy-period sträckt ut sig genom tiden som en grotesk sjötunga. Han är vår tids Samantha Fox i en snäv kontext. Jag parafraserar Jonas Grens dikt från numret, i en akt av felriktat hämndbegär då Allen Ginsberg snodde konceptet till Howl från en av mina tidiga tweets: traditionella kulturtidskrifter är inte möjliga att göra. Traditionella kulturtidskrifter är inte möjliga att läsa. 10-TAL är en möjlig tidskrift. En slaktad avatar. En salt makrill direkt från tapashavet (ett hav av tapas). Hybridisera vidare och vidare, håll stringensen flytande och skeppet sjunkande.


Nu riktar jag ögonen mot himlen, mot Örnen och kråkan. Det är lätt att se upp, att se gud, att se fåglar, det är bara att himla med ögonen. En religiös rekommendation är att himla mer med ögonen. Det är dessutom en poetisk ritual.

Alla vet att ”vvv” står för ”vidavärldenväven”.
”vvv” står också för ”varje vild vers” och ”vilken vacker vidrighet”.
Inget nytt under solen där inte, det tillhör den slappa allmänbildningens karisma.
Vad många däremot inte känner till är att ”vvv” dessutom står ”för Magnus William-Olsson”.

Örnen och kråkan… ja. Det är ju lite som med Björn och Benny. Vem är vem. Jag skämtar inte nu. Jag är blodigt allvarlig. Detta är en dikt. Internet och poesi, vilket avgrundsdjup av möjligheter. Internet är lite som Abba-museet. Man får inte använda kontanter på internet. Man får inte använda kontanter på Abba-museet. Poesi är en parafras på det: ingen inblandad får pengar (vilket är en sanning med autofiktiv modifikation). Men gud vad cashen flödar inuti själva språket. Det är därför kritiken behövs. Det är därför den långa recensionen syresätter. Det här är en dikt. Den ska få bre ut sig och slingra. Den här dikten ska ingå i en samling. Den ska recenseras och recensionen ska mailas ut till nästan alla som finns. Det är min stora dröm. Internet och poesi och demokrati och kritik. Länge har dessa fåglar gått vid min sida. Jag skojar. Jag är blodigt allvarlig. Vad händer med en fågel som väljer att gå? Jag tänker på örnar och kråkor och andra skribenter, dessa mytologiska, bedårande djur… för visst är de djur? Jag höftar lite. Poesirecensionen behövde nytt blod. Den behövde bre ut sig lite äckligt i arla morgonstund. Det blev en växande hemsida, ett arkiv. Det blev absolut inte en topplista. Det blev ett mailutskick, en kalender. Till och med min ytliga diktsamling Röda dagar recenserades… jag är inte opartisk. Ingen som lever är det. Hur mycket plats ska vi ge poesin egentligen? Den tar hela handen om vi inte slår den tillbaks ner i graven, där den föddes. En enda ny form uppfinns kanske på ett århundrade och det är vackert så.


Slutligen några rader om Dissidentbloggen:

Det fria ordet kan inte tas för givet.
Våldets hemska komplexitet kan kanske tas för givet.
Att med fredliga medel sätta sig upp mot en totalitär regim är så oerhört.
Internet används och internet kontrolleras.
Mycket i den digitala eran är på gott och ont, ett uttalande som i sig självt hyser en inneboende tragik. Dissidentbloggen finns och öppnar upp och sprider.
Jag känner mig nödgad att citera istället för att skriva när jag läser numret om arabisk litteratur i exil.
Rasha Alqasim skriver:
”Jag befinner mig på en plats där inga minnen prisas
Jag gror i mörkret
Jag gror illa
Jag äger en tårdrypande vision
Giftigt nog för att skada er med mina ord.”
Basima Al-Takrouri skriver:
”Han brukade avsky att se henne slå sig själv i ansiktet gråtandes av smärta och ensamhet…”
Afrah Nasser jämför exilen med isen och skriver: ”Hur ska jag beskriva Sverige, som himmel eller helvete?”
Wafai laila skriver: ”Jag masturberar varje dag för att kolla / om mitt erektionsproblem är verkligt” i en dikt om Stockholm.
Lukman Derky skriver om den ovärderliga kulturscenen som är det kurdiska bröllopet.
Dlovan Kassab skriver: ”Leve hjärtan och länge leve emoji.”
Rasha Alqasim skriver också: ”Vem har raderat fängelset,
för att prisa mig med ett ännu större?
Vem har funnit de gamla anteckningsböckerna?
Och straffat mig med en dikt?!”

*

Sådär. Nu är mitt anförande äntligen slut. Om jag fick välja en sak att ta med till en öde ö skulle jag fortfarande välja självhat, men det måste finnas ett annat ord för självhat. Ett ord som betyder exakt samma sak men som inte låter lika ensamt vilket gör det ordet lögnaktigt och falskt och otroligt i sin vibrerande skönhet

Elis Burrau

Publicerad: 2018-10-09