Subtil skräck

Har du alltid haft intresse för de områden som Minotauren rör sig kring? (det vill säga ända sedan barndomen, eller har det kommit senare?)

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit fascinerad av det mystiska och märkliga: rymden, natten, förfallna hus, kusliga miljöer, trolleri... Det första jag började läsa passade också in på det: Trollkarlen från Oz, Mary Poppins, antologin Spöktimmen, och Astrid Lindgren.

Vilken sorts skräck ligger dig varmast om hjärtat?

Den skräck som spelar mer på stämning, känsla och antydning snarare än konkreta beskrivningar av det skräckinjagande. Därför läser jag hellre äldre författare än moderna, även om det förstås finns moderna författare som också skriver subtil skräck.

Kan du nämna några favoritmonster? Böcker? Filmer?

Att tala om favoritmonster känns barnsligt. Mitt intresse för skräck ligger inte på en "attributnivå", utan på en känslomässig nivå. Mina favoritböcker är Edgar Allan Poes, H P Lovecrafts, Algernon Blackwoods, Ray Bradburys och M R James samlade noveller. Bland romanerna kan jag nämna G K Chestertons "Mannen som var Torsdag" och William Hope Hodgsons "The House on the Borderland". Filmer: "The Shining" (en av de få Kubrick-filmer jag tycker är njutbar - och den är strålande), "Exorcisten", "Night of the Living Dead", "Frankensteins brud" och två-tre stycken av Roman Polanski. Men då håller jag mig bara till skräckgenren.

Tror du på ondskan?

Det beror förstås på vad man menar med ondska. Är det destruktiva krafter i största allmänhet? Handlingar som hotar ens personliga överlevnad? Jag tror "ondska" är synonymt med "farligt", och det är upp till var och en att avgöra vad man anser är farligt, vilket väl de flesta har en ganska klar uppfattning om. På så sätt kan man nog säga att ondska existerar åtminstone som begrepp.

Jag tänkte mer på det här sättet att se på ondska som människor tycks ha ibland - som en kraft i sig, som kan driva dem till olika saker.

Nej, jag tror inte på ondska som någon extern kraft. Men man kan gott använda "ondska" som begrepp för diverse farliga saker och beteenden, lika väl som man kan använda begreppen snäll, rött, mörkt, sommar osv för andra saker. Förvisso kan man säga att färgen röd inte existerar eftersom det bara är en egenskap hos ljusvågorna, men det sättet att resonera är bara meningslöst. Det är många som inte vill erkänna ondska ens som begrepp.

Du skriver egna noveller också. Hur bär man sig åt för att skrämma läsaren, rent tekniskt? Finns det några knep/tips/recept?

Jag skriver inte för att få berättelserna så skrämmande som möjligt. Jag skriver bara för att skildra ondska och själsligt mörker på ett så bra sätt som möjligt. I det jag skriver är ondska ofta människor som medvetet skadar andra, eller kunskaper man inte kan handskas med, eller något hotfullt Okänt.
Men rent allmänt kan jag säga att det skrämmande och övernaturliga verkar mest effektivt så länge läsaren bara lär känna det indirekt, exempelvis genom antydningar. Det är egentligen en "regel" som gäller allt berättande; en karaktär, exempelvis, blir mest levande så länge vi lär känna henne genom hennes handlingar och sätt att tala, än när hennes personlighet beskrivs i klartext. Där har vi kopplingen mellan Hemingways prosa och Blackwoods och M R James behandling av det övernaturliga.

Är det svårare att skriva om skräck och science fiction i Sverige än i exempelvis USA? Hur kommer det sig att vi inte har någon Stephen King här i landet?

Det är inte svårare att skriva det, däremot att få det utgivet. I engelsktalande länder finns många bokförlag specialiserade på skräck- och annan fantastisk litteratur, i Sverige knappt något (mitt eget Aleph Bokförlag är ensamt på skräckarenan - och det räcker inte långt för de som vill bli utgivna). Större, allmänt inriktade förlag utger då och då svenska fantastikförfattare, men jag får inte intryck av att deras intresse för saken är särskilt stort, förutom då det gäller svensk fantasy.
En del av problemet är kanske att svenska skräck- och sf-författare inte säljer bra nog för stora förlag. Läsarna i landet är så vana vid anglosaxisk litteratur i dessa genrer att de betraktar inhemsk med skepsis. Visst låter det "coolare" om zombien heter Jeff istället för Gösta?
Sedan ska man inte glömma att Sverige lider av större finkulturskomplex än många andra länder. Det har funnits många författare som skrivit skräck här, men de har i allmänhet blivit effektivt ihjältigna. Aurora Ljungstedt är ett bra exempel - på 1800-talet en mycket framstående författarinna, efter sin död försvann hon spårlöst ur litteraturhistorien. Hon skrev ju skräck och rysare. Selma Lagerlöf är ett undantag, men då ska man hålla i minnet att hon så gott som aldrig beskrivs som en skräckförfattare, hur mycket hon än är det.

I nr 7/2000 skriver du att Minotauren är "ett ambitiöst semiprozine* som strävar efter att bli en tidskrift - inte ett pretentiöst fanzine som låtsas var en tidskrift." Hur långt har du kommit i din strävan på den vägen sedan dess?

Det har gått bra på vägen mot målet. Upplagan är fortfarande relativt låg, men det ska bli bättre i år sedan Minotauren fått kulturtidskriftsstöd. Som det är nu skiljer sig Minotauren egentligen inte från andra liknande, smala tidskrifter. Och jag vill framhålla att Minotauren är en smal tidskrift, så länge den uppmärksammar gamla klassiker och litterärt intressanta författare, istället för allmängods som bästsäljare, Buffy och vampyrerna och Arkiv X.

De som sysslar med skräck/fantasy/sf räknas oftast till populärkulturen. Vad beror det på, tror du? Ser du det som ett problem?

"Populärkultur" är ett märkligt ord. Många av de som skriver "populärkultur" är exakt lika smala och har exakt lika liten publik som "seriösa" författare. Det finns science fiction- och fantasy-författare som skriver intellektuella romaner avsedda för akademiska läsare - Samuel R
Delany är ett exempel. I Sverige utgav Sam J Lundwall experimentell, fantastisk genrelitteratur på sitt förlag Fakta och Fantasi i upplagor om några hundra ex. Denna del av "populärkulturen" är okänd för kritiker och läsare utanför genregränserna. Jag kan tänka mig att man också blundar för det, så att man slipper en besvärlig begreppsförvirring.
Egentligen betraktar jag inte indelningen i populärt och seriöst, högt och lågt som något större problem. Inom den fantastiska litteraturen har man sina egna kritiker, priser, specialister, kongresser och akademier. En skräck-, sf- och fantasyförfattare får ändå den uppmärksamhet han förtjänar.

Minotaurens redaktör Rickard Berghorn intervjuades av Helena Looft

*skrift som står mellan amatör- och professionell tidskrift

Publicerad: 2003-05-09

Köp Minotauren (Nedlagd)
Läs mer om Minotauren (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minotauren (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA