Rörande Maltes lyrikvarning i Expressen:

Efter att ha bländats av det eleganta språket - jag tycker faktiskt Malte behandlar svenskan fint, som ett instrument - uppstår en känsla av tomhet. Det fanns ju inte en enda originell tanke i hela texten! Fint förstås att kokettera med vad som är livsnödvändigt för svenska folket. Men det är väl bara luft, vatten, mat, tak över huvudet och en förmåga att reproducera arten som är strikt livsnödvändigt för svenskarna? Ändå har vår kultur tydligen lyckats frambringa både dikter och dokusåpor - många till förnöjelse. Jag tror att poesin är livsnödvändig för vissa, men då rör det nog om en individuell och subjektiv upplevelse. Malte själv verkar omfattas av den.

Sen går då vår debattör vidare och beskriver de två polerna i debatten som antingen introverta eller tillhörande PoetrySLAM-rörelsen. Det är väl ändå en grov förenkling? Nåja, liknelsen leder till resonemanget att det nya alltid har tiden för sig och att ingen poet kan lyckas genom att kopiera sina föregångare (som om SLAM-poesi utmärktes av konservatism!). Evolutionstanken är förstås ett arv från modernismen där en cirkulär tidsuppfattning bannlysts. Men finns det egentligen någon som kopierar Fröding eller Homeros - rakt av - i dagens svenska poesiutbud? Självklart inte. Däremot finns det poeter som inspireras av sina föregångare. OEI av L=A=N=G=U=A=G=E och Bruno K Öijer av Robert Graves. Skillnaden är milsvid.

Så ondgör sig Malte över att det är motståndarna till det "nya" som tjänar på att använda förenklingar när de beskriver sina debattmotståndare. Men jag som en gång gav ut tidskriften Aorta har tvingats läsa en recension som liknat de medverkande vid en scoutrörelse med flaggor smattrande i vinden och under arbetet med Lyrikvännen utmålats som medlem i Knutbysekten. Har någon sett DEN typen av förenklingar användas om OEI?

Men Malte är ändå lite smart. Eftersom han inte nämner några namn och håller sig med mycket allmänna resonemang så kan hans beskrivning av de introverta, "nya", poeterna lika gärna passa på språkmaterialister som retrogardister. Nyanserna i texten, fast de är fina, ger dock en fingervisning om att så är det inte.

Ja, så har vi avslutningsvis de fem rekommendationerna. Inte en enda originell tanke här heller! Maltes tips borde vara självklarheter för varje förlags- och tidskriftsredaktör. Eftersom han särskilt nämner metaforerna i det sista tipset så antar jag att han syftar på debatten mellan Anna Hallberg och Håkan Sandell. Men ingen av dem är väl metaforextremister. Hallberg gjorde ju fullständig reträtt från sitt tidigare resonemang och för den som läst Sandells dikter borde det tydligt framgå att metaforer bara är ETT av många bärande element i hans diktning, alltså inte metaforstaplande för sakens skull.

Jag frågar mig varför Malte överhuvudtaget skrev texten. Faktiskt väntade jag mig mer av denne lille poesibroiler som ju ofta får till så träffsäkra recensioner. Jag kan bara se två anledningar. Han fick betalt och Narcissus-Malte gillar att se sitt namn i tidningen.

Egentligen borde en sån här artikel bara förbigås med tystnad. Viktigare arbete väntar vid skrivbordet. Men har kejsaren inga kläder på sig vill jag vara barnet som skrattar och pekar.

Skrivet i hast, Carl Forsberg

Förra året fick jag tillfälle att tala om poesi med en kvinna som arbetar som producent på ett kulturprogram på SVT. Jag frågade henne om möjligheten att då göra något inslag kring poesi, inför Lyrikvännens 50-års jubileum. Hon skruvade lite på sig, hon undrade över hur ”berättigat” det vore att ge Tv-tittarna i Sverige några minuter om poesi och dikter. Hon delade öppet med sig av sina tankegångar. Hennes enda egentliga invändning var följande: ” Men poesi…den enda gången jag verkligen läser ur poesiböckerna som ligger på mitt nattygsbord, är när jag är ledsen. Det är jag i och för sig ganska ofta och då ger ju poesin mig mycket kraft. Ja, faktiskt uppfattar jag då poesin som min enda vän och enda tröst.” Malte Persson verkar livrädd att hans egen yrkeskategoris verk ska få uppleva glansdagar, stor publik och högre status i samhället. Lyrikovänner och lyrikvarningar har sedan debatterna startade blivit ungefär lika vanligt förekommande som de svartgula skyltarna med fransar som varnande hänger från husväggarna: Risk för snöras! Hur tänker en lyrikovän? Kanske: "Maktbalansen får inte ruckas! Den akademiskt präglade poesin får inte tappa i nuddas! Den ska förbli oifrågasatt!" När till och med OEI:arna ger en intervju, då märker man att saker och ting börjar förändras: "Titta - de talar!" Via något slags halvredovisat cirkelbevis, som man får reda ut logiken i på egen hand, vill poeten(?), lyrikern(?) och diktaren(?) Malte Persson låta påskina att större delen av svenska folket inte behöver poesi alls, eftersom den kan överleva utan. Jo, men Malte, man kan dö av skönhetsbrist också, det sa i alla fall Hasse&Tage. Att den svenska poesipubliken klarar sig utan språkmaterialism det kan jag gå med på, men se efter i dagstidningarnas begravningsannonser: Där finns poesin städse närvarande. Poesin som tröst. Mycket viktigt för de flesta. Så, för att skoja lite grann med dessa självhatare till lyriker, för att använda svart humor: Föreställ er en begravningsannons i med ”Soldatmarkedet”.

Jag gör "EN- MALTE häR! Det vill säga lägger en egen kommentar till min egen kommentar. En replik till min egen replik. (läs gärna Martina Lowdens svar till Andreas Björsten på o-boken)

Jag har länge tänkt att det teoretiska klarläggandet vilket bland annat Andreas Björsten ägnar sig åt av den i detta fall svenska teoretiskt akademiska poesin, vilken bytt ut all poesi mot teori och lite annat medialt, skärmmässigt, och datamässigt influerat textgods, att anhängarna och stöttepelarna själva kommer att skrika i högan sky när de får klarläggandena från den, så att säga, andra sidan, när de får reda på vilka fundament som ligger till grund för hela -ismen, oavsett om den nu påstås byta skepnad eller namn och inriktning; den följer hur som helst samma akademiska linje. Och i stort är detta vad som sker, på olika sätt. Inte minst går det att utröna från Martinas sätt att resonera: Eureka! Andreas, DU har nu också uppfunnit en egen språkmaterialism! Hur är det möjligt att hon kan tycka så? Förmodligen för att du kan konsten att tala med de lärde på latin och med bönderna på bönders vis. Du är kanske den ende som talat med henne på ett språk hon förstår. Du har dechiffrerat tydligare än teorierna lyckats. Det kallar jag folkbildning! Att Du nu blir anklagad för att ha prackat på människor åsikter de inte har, är uttryck för samma sak: Dina förtydliganden gör nu att säkert fler förstår att det där språkmaterialistiska konceptet var både ointressant och förlegat, om det nu VAR DET DÄR DET INNEBAR! Dags att byta inställning? Vi kommer sannolikt att inom det närmaste året kunna märka hur poeter blir mer och mer individer, och drar sig mer och mer för att tillhöra något särskilt, ty det kanske inte finns plats för alla under filten? Då får vi kanske ett mer decentraliserat poesisverige. Det här är en demokratiseringsprocess, omöjlig att hejda.