Jag håller helt med dig på den punkten, Andreas. I synnerhet är det den avslutande meningen som känns tvingande sund: "En vettig redaktör ska dock kunna publicera kvalitetsmaterial av lite olika slag, men samtidigt kunna driva en viss linje." Otvetydigt är det så, och det är precis detta jag efterlyst. Å andra sidan tycker jag mig snappa upp alltför mycket revirkränkt bitterhet i det - låt oss kalla det - traditionella lägret, något som fått många läsare att rygga tillbaks. Kanske har det inte varit meningen att från början betona särdrag och skillnader, men det har alltmer kommit att handla om det. Personligen misstänker jag att skälet till denna olyckliga polarisering kommit ur rent känslomässiga bevekelsegrunder. Och det är ju till viss del fullt begripligt eftersom man känt sig ihjältigna av det s.k. motsatta lägret.

Det känslomässiga, ja. Jag kan väl säga så mycket som att det (falska) sätt på vilket Boel blev behandlad av Ordfront lade en del till känslorna. Jag vet också vad en del etablerade kulturpersonligheter sagt till Boel, för att markera att hon är en katt bland hermelinerna och att hon har "fel" litteratursyn för att vara redaktör på Lyrikvännen. Det är uttalanden som de knappast skulle stå för offentligt.

Jag är knappast någon anhängare av (det nya) Ordfront, så det förvånar föga att man hanterade hela den här affären på ett synnerligt taskigt sätt...

Vad syftar "hela den har affaren" pa? Och vilka ar "man"? Och vad var det enligt dig som var synnerligen taskigt? Mot vem|vilka?


OBS.(saknar svenska boksstaverna)