Peter Mickwitz och Camilla Hammarström känner jag bara till från sommarens Swinging With Neighbours-festival, men ingen av dem är såvitt jag förstår att betrakta som språkmaterialist. Helena Eriksson har gjort uppläsningar som skulle ge henne 10.0 på de flesta poetry slam-ställen, men jag vet inte hur det gör sig på pappret, så det ska jag inget säga om. Söderlund vet jag inte vem det är.

Marie Silkebergs poesi hade jag länge ett kluvet förhållande till, till dess min då sextonåriga kompis Anna påpekade hur mycket gemensamt Silkebergs språk hade med Mallarmés när det kom till figurerna. Det kan tyckas vara en krånglig ingång, men den kommentaren fick mig just att tänka: OK, nu ska jag inte krångla till det, inte tolka, jag läser bara vad det står, tolkar det bokstavligt och ser om jag hittar nåt jag gillar,

och ser man på, det gjorde jag. Som den vansinnigt vackra raden "ådrar mig natten ådrar mig natten". Vem är det som gör vad med vem här? Är det jaget som ådrar sig natten som man ådrar sig ett virus, en smitta? Eller ådrar natten henne, ger henne ådror, som såna som löper i trä och armar? (Jag tror att det är både och, i och med att hon säger det två gånger.)

Analys betyder sönderdelning, tröttnar jag aldrig på att upprepa, och det här är inte min grej, egentligen, det med att rycka ut meningar ur helheter och säga "titta, titta på det här". Nå, nu har jag iallafall gjort det. (Och O- kommer nog, förr eller senare, skriva mer om hur sån här språkmaterialism kan läsas, när man är van att läsa på andra sätt, är van att dikter ska vara på ett annat sätt.)