OPERA 2/2015

”Nya numret av OPERA, i ny grafisk form och design, är otroligt läckert! Jag blir helt överväldigad av färg, form och inte minst av ett fantastiskt innehåll med högaktuella, intressanta artiklar, tillika suveräna foton. STORT TACK.” Dessa översvallande rader mejlade oss en mångårig prenumerant i Visby. De positiva reaktionerna vällde in i form av mejl, facebook- och chattkommentarer. Många läsare uppskattade vår omgörning och innehållet och flera tyckte att backstagereportaget om operadramaturgerna gav nya infallsvinklar. Det ska vi fortsätta med.

När upphör opera att vara opera? Det tänkte jag efter att ha sett premiären på Folkoperans Hoffmanns äventyr i nytt förminskat format. En mer rumphuggen version av Offenbachs opera har väl aldrig setts, med ett tiomannakapell som mer förmedlade klezmer och tango än den dramatik som operan innehåller för stor orkester.

Många inom svenskt kulturliv anser fortfarande att Folkoperan är en garant för förnyelsen av operakonsten. Själv anser jag att teaterns storhetstid inträffade för länge sedan, t.ex. när en av dess grundare, regissören Claes Fellbom, förlade sin Hoffmannuppsättning för 25 år sedan till ett mentalsjukhus. En oerhört genomarbetad uppsättning, där Folkoperan försökte gå i bräschen för just förnyelsen av operakonsten.

Nu har sonen Linus Fellbom arrangerat en version som saknar det essentiella som en operauppsättning bör innehålla: en tolkning av det verk man sätter upp. Här känns det som vi bjuds på en kavalkad med kafémusik. Det räcker inte att förbländas av den snygga scenografin. Ingen skugga över solisterna, men varför har ledningen på Folkoperan engagerat Lilla kören, en ung kör som varken har scenutbildning eller erfarenhet av att medverka i operauppsättningar? Givetvis är svaret ekonomiskt – brist på pengar. Tiden då man kunde avnjuta Folkoperans 35-mannaorkester, vilket kunde komma ganska nära det ursprungliga verket, känns redan väldigt avlägsen.

I det här numret presenterar vi vad de svenska operahusen ska spela nästa säsong. Då kan man genast konstatera av national­scenen vid Gustav Adolfs torg i Stockholm sällan går utanför standardrepertoaren och tio-i-toppoperorna. Operachefen Birgitta Svendén vill slå ett slag för fransk opera, och vad sätter man upp då? Jo Debussys Pelléas och Mélisande, ett verk som också Malmö Opera sätter upp nästa säsong, för att säsongen 2016–17 stå på en annan nordisk nationalscens spelplan. Kanske dags för de nordiska operahusen att samtala om sina repertoarplaner?

När det gäller Kungliga Operan och fransk opera är det alltid Carmen, Hoffmanns äventyr, Karmelitsystrarna och Werther som kommer i fråga. Malmö bjöd i fjol på Massenets Manon, medan Göteborgsoperan nästa säsong står för Sverigepremiären av Ambroise Thomas Hamlet från 1868. I Göteborg har man nyligen vågat ge franska verk som Thaïs och Judinnan. Hade det inte varit djärvare för Kungliga Operan att vara först i Sverige med Paul Dukas impressionistiska opera Ariane et Barbe-bleue från 1907? Även denna opera, likt Debussys, bygger sitt libretto på Maurice Maeterlinck. Vi kommer att granska de svenska operahusens repertoar närmare i ett kommande nummer.

Sören Tranberg

Publicerad: 2015-04-20

Köp Opera
Läs mer om Opera i katalogen
Fler artiklar knutna till Opera
Fler tidskrifter i kategori MUSIK