Internationellt och platsspecifikt - Nytt nummer av Teatertidningen

Kalle Westerling, doktorand i teatervetenskap, tar oss med på en rundvandring i ett »fiktivt« hotell - beläget i New York - där publiken kan hamna mitt i ett mord, eller något annat oväntat bakom någon lönndörr. Den brittiska gruppen Punchdrunk har på detta sätt skapat sin egen version av »Macbeth«. Platsspecifik teater verkar vara hett just nu i New York. Westerdahl problematiserar i sin artikel denna teaterform, som tycks sträva efter att frigöra publiken; bli deltagare istället för åskådare. Men är det så enkelt?
Platsspecifikt präglad är även Stefan Kaegis och Rimini Protokolls idé att förvandla Daimlers bolagsstämma i Berlin till en gigantisk performance (mot företagsledningens vilja) som pågick i ett halvt dygn. Samma sak med de så kallade »radiobaletter« Kaegi beskrev på ett seminarium under Bergmanfestivalen, som redaktör Birgitta Haglund avlyssnade. I dessa »baletter« besöks några köpcentra världen över av en publik som förmodligen inte har minsta aning om att det är de själva som ska »dansa«.
BeFrank Theatre Company tar avstamp i verkligheten och dess internationella problem och frågeställningar - som barnsoldaters tuffa situation i Kongo, hur dödandet har blivit deras vardag. Frilansjournalisten Karin Persson har träffat gruppens konstnärlige ledare Tommy Lexén, som berättar att arbetet med uppsättningen om barnsoldaterna väckte ett antal frågor hos honom, inte minst etiska.
Frilansjournalisten och teaterkritikern Karin Kämsby skriver i detta nummer om mexikansk scenkonst och dess historia, en scenkonst präglad av det våld som är mer eller mindre en del av Mexikos vardag. Våldet återfanns redan hos aztekerna, som inte väjde för riter med människooffer.
En scenkonstens befriare, så ser sig tyske regissören och kompositören Heiner Goebbels. Han önskar att materialet han arbetar med ska frigöras från sin invanda kontext och vurmar för det gränsöverskridande. Han kan skapa scenisk poesi av det vardagsnära. »Det händer alltid något med ett stycke när publiken griper in«, säger han till Yvonne Ihmels, frilansjournalist och redaktör för Cora, som passade på att intervju honom när han var här under Bergmanfestivalen.
Det har gått två år sedan Spets-projektet avslutades. Men vad hände egentligen med denna satsning att lyfta fram bortglömda, kvinnliga, äldre dramatiker? Det frågar sig frilansande dramaturgen Stellan Larsson i sin artikel. Han konstaterar att det har gått sådär med att hålla liv i projektets intentioner. Dessutom har han gjort en enkätundersökning bland några som är engagerade i scenkonst- och genusfrågor.
Vilka möjligheter öppnar den digitala tekniken för morgondagens publik? Willmar Sauter, doktorand i teatervetenskap, och Rebecca Forsberg, regissör och konstnärlig ledare för Kista Teater, undersöker saken i det här numret genom att titta närmare på några föreställningar. Bland annat Anna Petterssons »Fröken Julie« och »Antigones dagbok«, med Kista Teater. I den sistnämnda utnyttjade man tekniken för att kunna arbeta platsspecifikt.
Teater Aftonstjärnan i Göteborg, där Kent Andersson spelade sina revyer, har fått ny ledning. En ledning som inte vill idka museal verksamhet vad gäller arvet efter Kent Andersson, men ändå gå i hans fotspår genom att spela sådant som har brännstoff i sig. Exempelvis en pjäs om den lavinartade ökningen av bokstavsdiagnoser, nu i höst. Birgitta Haglund har intervjuat teaterns konstnärlige ledare Sofie Ljungman.
Birgitta Haglund har även träffat skådespelaren Pablo Leiva Wenger, som för tillfället står med foten i två världar, teaterns och musikens. Leiva Wenger är hip hop-artisten från Vårberg som gjorde en klassresa när kan kom in på Stockholms dramatiska högskola. Han har därefter välförtjänt blivit uppmärksammad för sin mångfacetterade gestaltning i pjäsen »127«.
Numrets teaterkrönika är skriven av musikern Emil Jensen, tillika lyriker, radioprogramledare och krönikör. Han skriver om det som han värdesätter mest, fantasin.
Och numrets pjäs är »Gymnasieguiden« av Jonathan Lehtonen. På ett lekfullt sätt belyser Lehtonen olika politiska ideologier, såväl främlingsfientliga som socialistiska, och låter dem krocka med varandra. Pjäsen har blivit polisanmäld av Sverigedemokratisk ungdom.
Slutligen recenserar Frida Röhl, konstnärlig ledare för Teater Tribunalen, Karin Helanders bok »Kroppen som det skönaste musikaliska instrumentet« medan frilansskribenten, kritikern och dramatikern Emil Åkerö tar sig an Richard Estreens »Teater – motståndskraft och frihetslängtan«.

Birgitta Haglund

Publicerad: 2012-09-30

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR