Skräcken

– Svara då! Vad i helvete var det där?

Hans röst brister, han lutar sig mot diskbänken och gråter.

– Du har något i ryggen. En insekt tror jag, viskar hon med tonlös röst.

Kraftlös sjunker hon ner på en stol, utan att släppa den brunfläckiga ryggen med blicken.

– Ta bort den. Snälla, du måste ta bort den, snyftar han.

Utan ett ord går hon och klär på sig. Det är svårt att tänka, så svårt att tänka klart. Ur toalettskåpet tar hon en pincett.

– Dra upp tröjan igen. Jag ska försöka få ut den, säger hon när hon kommer tillbaka till köket.

Det är ett utdrag ur novellen Ryggont av Stewe Sundin, från senaste numret av skräcktidskriften Eskapix.

– Det började för ungefär två år sedan, säger han med lugn röst, Henrik Holmström, redaktör för Eskapix.

– Under åttiotalet var skräck ganska stort i Sverige, men under nittiotalet försvann det nästan helt. Jag tyckte att det saknades en plattform för skräcklitteratur i Sverige och drog igång ett fanzine, som 2006 blev Eskapix.



Henrik är inte alls så ondsint som man skulle kunna tro efter att ha sett de hotfulla omslagen med lättklädda djävulskvinnor och morrande monster. Tvärtom berättar han milt och roligt om hur det är att driva ett litet skräckmagasin i Sverige.

– Det finns ett ganska stort intresse för skräckgenren i Sverige, även om det anses lite fult att prata om. Jag antar att det till viss del beror på vårt ursprung i en hednisk tradition av tomtar och troll, samtidigt som skräcklitteraturen generellt uppmärksammas mer. I en allt mer skrämmande värld tror jag vi behöver den här typen av litteratur och konst för att kunna möta våra upplevelser.

En viktig förebild för Eskapix är det legendariska pulp-magasinet Weird Tales, som gavs ut i USA under 30-talet. Det engelska ordet ”pulp” kommer från det billiga papper som magasinen trycktes på. Pulpmagasinen publicerade framförallt genrelitteratur och bemöttes som fullkomlig skräpkultur. Men flera av de författare som debuterade i Weird Tales har i efterhand blivit klassiska, som exempelvis HP Lovecraft och Robert E Howard.

– Och det finns fortfarande många fördomar kvar. Många tror till exempel att det bara är sextonåriga grabbar som läser sånt här. I själva verket är den typiske Eskapix-läsaren en tjej i tjugofemårsåldern.

Kanske beror det på den sköna blandningen av texter. Klassiker som Franz Kafka och William H Hodgson står bredvid svenska författare som C J Håkansson och Gunnar Blå, båda utgivna av bokförlaget Vertigo som specialiserat sig på erotik bortom det alldagliga. Henrik är tydligt stolt över omslagen, varav ett flertal gjorts signerats några av skräckvärldens främsta illustratörer och fotografer, som exempelvis amerikanske Chad Michael Ward, spanska Arantza och den brittiske konstnären John Bolton. Samtidigt finns det gott om plats för nya svenska skribenter och tecknare i Eskapix.

– Jag försöker hela tiden utveckla tidskriften och samtidigt fungera som en knutpunkt för skräcklitteraturen i Sverige. Men jag vill också bredda det ytterligare. I nuläget är vi lite väl anglosaxiska. Även om översättningar är en ganska dyr barriär försöker jag få in mer material från österländerna som Japan och Kina. Det finns en väldigt spännande tradition av sagor där som jag gärna skulle vilja veta mer om.

Från och med nästa nummer, det sjätte i ordningen, kommer Eskapix att ges ut fyra gånger om året. Dessutom kommer illustratören Jonna Björnstjerna och konstnären Mia Mäkilä att bli fasta medarbetare. Med nysatsningen kommer även det även att bli arrangemang runt tidskriften, som filmvisningar, uppläsningar och musik. Redan under hösten kommer Eskapix att anordna någon form av tillställning i Stockholm.

Det är uppenbart att Henrik brinner av engagemang för skräckgenren.

Men vad är det som lockar med skräck?

– Det är svårt att svara på. Men jag tror att det beror på att det är lite förbjudet. Det ska liksom pirra lite i kroppen. För mig är det nog både ett sätt att fly verkligheten på något sätt och samtidigt känna att jag verkligen påverkas.

– Jag minns när jag som femtonåring läste Bret Easton Ellis roman American Psycho för första gången. Jag hade svårt att sova och drömde märkliga drömmar i flera veckor. Den gjorde verkligen ett oerhört starkt intryck. Det finns något lockande i att bli så omskakad.

– Samtidigt är det väldigt svårt att skriva bra skräck. På sätt och vis är det lite som erotik, och i Eskapix går erotik och skräck ju ofta hand i hand. Det är en väldigt svår balansgång, som ibland funkar och ibland slår över i ren pekoral. I vissa fall har vi gått över gränsen och det har blivit för rått. Men det gäller att våga försöka, att våga balansera på den där smala gränsen.

Får du många upprörda reaktioner?

– Nej, nästan inga alls faktiskt. Alla är jättetrevliga och väldigt positiva.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-07-18

Köp Eskapix
Läs mer om Eskapix i katalogen
Fler artiklar knutna till Eskapix
Fler tidskrifter i kategori SKRIFTSERIER