Tidskrifterna talar ut om stödet

I våras skickade FSK, Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter, ut en enkät till landets kulturtidskrifter med ett antal frågor om det statliga stödet. Hur vill tidskrifterna själva att stödet ska se ut? Fungerar det eller bör det förändras? Kan staten göra något mer för att förbättra vardagen för den enskilda redaktören?

Drygt 60 tidskrifter svarade på enkäten och inte oväntat kan man skönja en viss oro och otillfredsställelse i leden, kanske beroende på att det statliga bidraget har legat på samma nivå så länge. Det är alltså många som ska slåss om kakan och ingen tycker sig ha fått riktigt nog. En tidskrift efterlyser 10-20 miljoner extra, en annan ett minimibidrag på 120.000 kronor för att täcka åtminstone tryckkostnaderna på fyra nummer per år.

Bristen på pengar ses som ett hot av många; redaktörerna oroar sig för indragna stöd, för ovissheten kring ekonomin, för svårigheter när det gäller marknadsföring och distribution och för att kanske i förlängningen behöva lägga ner sin tidskrift. Men ekonomin innebär förstås omvänt också en möjlighet för tidskrifterna, om den fungerar och det finns pengar till att betala skribenter och kunna nå ut till läsarna.

Mer kaka från staten, önskar sig alltså de flesta, om inte i reda pengar så i form av satsningar på distributionen, kanske medelst ett kulturporto eller en alternativ kanal där de tidskrifter som inte tar sig ut via Pressbyrån kan beredas plats.

Så mycket som två tredjedelar av tidskrifterna är ense om att det så kallade förlustkriteriet ska bort, alltså det absoluta krav från regeringen som finns på att en tidskrift måste gå med förlust för att få stöd. Kulturrådet, som fördelar bidragen, ifrågasätter redan självt detta kriterium, och får nu alltså medhåll av majoriteten av tidskrifterna. Förlustkriteriet upplevs som kontraproduktivt och fyrkantigt, det låser redaktionerna vid ett visst tänkande när det i stället borde vara kvaliteten enbart som avgör. De tidskrifter som försvarar förlustkriteriet tycker att det är självklart att en publikation som går med vinst inte ska stödjas av staten, medan vissa åter är tveksamma och menar att det är en svår fråga att besvara.

Vad gäller Kulturrådets handläggning av ansökningarna så efterlyser flera tidskrifter en genomskinlighet i processen med klarlägganden och motiveringar till besluten. Eftersom begreppet kvalitet i sig är luddigt och bäddar för godtycke och jävssituationer så behövs "tydliga regler och raka puckar". En redaktör ger förslag på ett poängsystem som skulle kunna göra kvalitetsbedömningen mer objektiv.

De flesta är dock positiva till systemet med varierande nivåer på bidragen, det vill säga att somliga tidskrifter får större summor och andra mindre, beroende på utgifter och ambitionsnivå. Men kulturtidskrifterna vore inte kulturtidskrifterna om det inte fanns skiftande åsikter också här. Flera tyckte tvärtom att små summor till så många som möjligt vore att föredra och ett par vill till och med att alla ska få lika mycket: "Systemet med mindre och högre summor är uruselt och mycket orättvist!" skriver en redaktör.


Den specialintresserade kan ta del av enkäten nedan, med svar från de tidskrifter som givit sitt godkännande för publicering. Vissa har velat vara anonyma. Frågor och svar är oredigerade.

Följande fyra frågor ställdes i enkäten:

1. Hur tycker du att stödet till kulturtidskrifter ska se ut i framtiden?

"Mångfald" och "kvalitet" är två nyckelord i den statliga förordningen. Hur ska detta uppnås?

Ska satsningen gå ut på att stödja så många tidskrifter som möjligt med mindre summor, eller färre tidskrifter som får ett högre stöd, eller föredrar du ett system med både mindre och högre summor?

2. Två citat från Kulturrådets budgetunderlag:

"När det gäller stöd till kulturtidskrifter har Kulturrådet att följa en reglering som innebär ett absolut krav på att sökande tidskrift ska förväntas gå med förlust. Inte heller tidskriftens ägare får ha så god ekonomi att den kan antas klara utgivningen utan statligt stöd. Kulturrådet menar att det finns skäl att ifrågasätta om detta negativa ekonomiska incitament är konstruktivt när det gäller att främja en värdefull mångfald av åsikter och behandlade ämnen utbudet av kulturtidskrifter."

/---/

"Förordningen stipulerar ett absolut krav på att sökande tidskrift ska förväntas gå med förlust. Inte heller tidskriftens ägare får ha så god ekonomi att den kan förväntas klara utgivningen utan statligt stöd. Administrativt är det svårt att ha en rättssäker hantering med dessa formella krav. Dessutom finns skäl att ifrågasätta om detta negativa ekonomiska incitament är konstruktivt när det gäller att främja en värdefull mångfald av åsikter och behandlade ämnen i utbudet av kulturtidskrifter."

Tycker ni att detta så kallade förlustkriterium i förordningen bör finnas kvar eller försvinna?

3. Vilka tycker ni är de största hoten respektive möjligheterna för just er tidskrifts välbefinnande?

4. Hur gör staten bäst satsningar på kulturtidskriftsområdet för förbättra just er vardag?


Och tidskrifterna svarade så här:

Hjärnstorm:

1. Stödet skall fortsättningsvis vara ett stöd för kvalitet och mångfald. Mångfald är en övergripande kvalitet. Jag vet vad mångfald, enfald, kvalitet och skit är. Huruvida jag är ensam om att känna till svaren vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig. Kulturrådet bör stödja så många som möjligt med så mycket som möjligt. Det är en god investering för att hålla ett jämnare flöde hos en del av tryckerierna. Tryckbranschen som är konjunkturkänslig får ett marginellt men jämnare flöde över tiden. Av de totalt 23 miljoner som är avsedda för tidskrifterna rulla säkert 15-16 miljoner direkt in i tryckbranschen och en tredjedel av dessa rullar antagligen tillbaka till stadskassa. Det vore intressant att se på den totala försäljningen av dessa tidskrifter som har stöd.

Dessutom och det absolut viktigaste möjliggör staten en fri och oberoende intellektuell infrastruktur med stödet. Det finns givetvis annan viktig sådan verksamhet inom mass- och etermedia som inom forskningen vid högskolor och universitet. Men ofta då formad av behovsrelaterade kriterier och ger inte något jämförbart med vad som behandlas i tidskrifterna.

Vad beträffar stöd totalt sett till kulturtidskrifterna är det SKAMLIGT LÅGT. Staten Sverige skulle bara må bättre av att man sköt till mer pengar till den här typen av verksamhet minst dubbelt upp. Kulturtidskriften är lång ifrån bara simpel sketen underhållning.

2. Förlustkriteriet måste givetvis finnas kvar som en grundbult. En tidskrift som klarar sig på egen hand, klarar sig på egen hand. Men givetvis skall tidskrifter som klarar sig kunna få bidrag som i samband med extraordinära behov. Tidskrifterna skall så gott det går tjäna pengar på produkten och något annat skulle förvåna mig. Däremot skall man kunna förhålla sig fri från sådana krav om så önskas men det ställer kanske mycket speciella kvalitetskrav.

Kulturtidskrifter är vanligtvis mindre bra på att marknadsföra sig och dessutom är infrastrukturen alltför svårgenomtränglig för mindre tidskrifter. Men det kan på sikt bli bättre med hjälp av Internet.

3. Enfaldiga politiker som inte vill satsa på den här typen av viktig verksamhet.

4. Pengar, mer pengar, ännu mera pengar....


Psykodrama:

1. Jag föredrar både mindre och högre summor. De stora har kanske redan upparbetade stöd men behöver stöd för att bibehålla kvaliteten. De mindre behöver stödet för att överleva, vidareutvecklas och höja kvaliteten. En mångfald är önskvärd för att främja demokratin och ge utvecklingsmöjligheter på nya områden.

2. Det så kallade förlustkriterium ska vara ett av kriterierna men inte det huvudsakliga.

Andra, mera positiva kriterier så som intresset för ämnen tidskriften behandlar ska vara ledande. I vårt fall ämnen psykodrama, sociodrama och gruppsykoterapi.

Det är lättare att redovisa antalet intresserade för ämnena i Sverige.

3. Tidskriften Psykodrama ägs av svensk Psykodramaförening och således är beroende av antal medlemmar. Vid sjunkande medlemsantal finns det risker att tidskriften inte kan ges ut i den utsträckningen en tidskrift bör. Tidskriften läses av många fler än föreningens medlemmar. Dessutom är tidskriften Psykodrama är den enda i Sverige, som täcker området psykodrama.

4. Genom att ge ekonomiskt stöd direkt till vår tidskrift. Samt genom att stödja Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, som i sin tur skulle fungera som rådgivare och konsulter i tidskriftsfrågor till de mindre tidskrifterna.


Signum:

1. Signum föredrar ett system med både mindre och högre summor, under förutsättning att någon form av kvaliitetssäkring av innehållet kan göras.

2. Förlustkravet är en bokföringsfråga. För att över huvud taget kunna ge ut en tidskrift krävs kapital, som måste hämtas någonstans ifrån. Därefter kan man hoppas på nådig behandling i Kulturrådet. Hur man startar en tidning utan kapital framstår som en gåta. Signum anser således att förlustkravet bör avskaffas.

3. Största hoten: ökande distributionskostnader och lönekostnadsökningar

Största möjligheterna: tydligare närvaro på internet.

4. Självklart öka anslagen, men man kan också tänka sig en sänkning av lönekostnadspåslag för kulturverksamhet. Det skulle öka möjligheterna att anlita frilansande kulturarbetare. En ökad avdragsrätt för bidragsgivande till kulturverksamhet skulle också kunna vara en del i en mer decentraliserad fördelning av kulturstödet.


Populär Arkeologi:

1. Varierande summor. För vår del behöver vi stöd främst för distribution och återförsäljning.

2. Andra kriterier än förlust bör råda vid kulturstöd.

3. Distribution och marknadsföring med betoning på det sistnämnda.

4. Stöd för marknadsföring.


Merdeka & Östtimorinformation:

1. Mångfald gynnas av många små stöd, kvalitet av få och stora summor. Så några få stora och många små vore väl bra?

2. Tycker att detta borde bero på ägarformen, aktiebolag, ekonomisk förening, enkelt bolag, ideell förening eller privatperson. Staten bör inte ge bidrag till aktiebolag och ekonomiska föreningar som ger vinst!

3. Den svenska offentliga debattens bristande långsiktighet och förmåga att samtidigt debattera flera frågor är ett hot. Likaså den oerhörda koncentrationen på frågor aktuella i USA. Seriösa, djupare artiklar är en möjlighet.

4. "Pliktexemplar" prenumererade av bibliotek tror jag vore en bra stödform. För mindre tidskrifter skulle 1-2 ex per kommun göra stor skillnad. Distributionsstöd som gör det möjligt för små tidningar att säljas åtminstone av större tidningsförsäljare.


Geist:

1. Hur man uppnår "mångfald" och "kvalitet" är nog en fråga som vi alla kommer att gå bet på. I grunden handlar det om att balansera ett öppet och dynamiskt kulturstöd med långsiktighet. Jag tror inte att det går att formalisera i särskilt stor utsträckning, utan har mer att göra med kulturrådets ledamöter. Vad gäller fördelning av bidrag skulle vi självfallet vilja se en ordentlig ökning av det totala beloppet så att även smala tidskrifter kan få utrymme att etablera regelbunden produktion och distribution. Alltså, mer pengar till många. Men att utifrån den nuvarande budgeten ge ett fåtal tidskrifter ett större belopp skulle undergräva avsikten med kulturstödet. I nuvarande situation skulle vi föredra både mindre och högre summor.

2. Ja och nej. Det är väl en ideologisk fråga och Sverige har en konservativ liberal regering. Å andra sidan kan man ju fråga sig varför man ska lägga ner en massa tid på att söka kulturstöd om man går med vinst. Det handlar väl mest om att man har velat skapa ett kulturtidskriftsstöd som gynnar mindre oetablerade aktörer. Vi ser ingen motsättning i att det både finns kommersiellt och offentligt finansierad kultur. Det behöver inte vara en fråga om konkurrens även om många inbillar sig det. Men, ja, man måste väl hålla med om att detta kriterium är ganska vagt formulerat.

3. Ja, med tanke på att vi får 25000 kr i årligt stöd (2007 och 2008) har det väl mer att göra med vårt eget intresse.

4. Vi måste åtminstone få 50.000 kr/år för att kunna säkra en regelbunden utgivning.


KIM:

1. Stödet är oerhört viktigt och hur det än ser ut är det av stor vikt att det finns någon form av stöd till kulturtidskrifter - kanske måste vi också finna oss i att förutsättningarna förändras. Jag anser att stödet ska grunda sig på tydligt uppsatta regler som är tydligare än idag. idag känns stödet i stor utsträckning grundas på godtycke och jag har ibland svårt att förstå varför vissa tidningar får mer än andra och varför. Tydliga regler och raka puckar efterlyser jag i framtiden.

"Mångfald" och "kvalitet" uppnås genom att man fastställer tydliga krav och vinnlägger sig om att ha ett kulturråd som kan bottna sina åsikter på verkligheten och inte är präglade av olika jävssituationer. Tydligare motiveringar till beviljade stöd kan kanske vara en variant.

Jag föredrar ett system med både högre och lägre summor - men kanske inte riktigt så stor skillnad mellan minsta bidrag och högsta som idag. Om jag skulle välja skulle jag välja låga till medelhöga summor till mittemellan många tidningar.

2. Ingen av oss startar väl en tidning som vi inte tror på. Kanske har vi en känsla att vi inte kommer att bli rika på tidning och att den kanske inte har fantastiska vinstmöjligheter. Men jag tycker dock att det hos alla tidningar bör finnas en strävan efter och en önskan att iaf delvis låta intäkterna motsvaras av utgifterna. Dock vänder jag mig mot att det ska kunna finnas möjligheter att kringgå reglerna och få ett kulturstöd trots att man inte behöver det. Har man en stark ägare kanske det är vettigt att tidningen inte heller får ekonomiskt stöd.

Någon form av förluskriterium tycker jag nog kan få finnas - däremot kan jag tänka mig ett speciellt engångsstöd för tidningar som vill satsa extra under en period för att sedan kunna klara sig utan stöd. Alltså att intentionen att kunna frigöra sig från kulturstödet ska kunna uppmuntras så att man som ganska ofta idag fastnar i en förlustsituation som är svår att ta sig ur eftersom tidningen trots allt går runt.

Det är dock viktigt med ett bidragssystem som främjar mångfald och som förhindrar att all press tvingas gå i annonsörernas ledband.

3. Det största hotet för KIM:s del är just att vi har fastnat i en förlustsituation där vi jobbar som tusan för att komma vidare, men strandar på ekonomiska resurser. Vi känner att det finns en marknad - men eftersom vi inte har någon möjlighet att satsa kan vi inte heller upplysa marknaden om att vi finns. Vår intention är att vi på sikt ska kunna stå på egna ben utan kulturstöd - men i dagsläget är det svårt att se hur det ska kunna realiseras. Jag ser också en svårighet i den bristande insynen i motiveringen varför vissa tidningar får massor av pengar och andra betydligt mindre. Det gör att ansökan varje år känns som ett lotteri utan möjlighet till högsta vinsten.

Utredningen känns också svår eftersom man inte riktigt vet vad den kommer att komma fram till och framtiden känns än mer osäker. Utan kulturstöd överlever vi inte idag - samtidigt har vi ingen möjlighet att förbereda oss eftersom beskeden kommer så sent. Nästa års planering måste starta långt före pengarna och det gör situationen ytterligare låst.

4. * Besked tidigare för att möjliggöra bättre planering och mindre osäkerhet

* Tydligare kriterier för vad kulturstödet baseras på

* Tydligare krav på vad en kulturtidskrift enligt deras synsätt är.

* Någon form av engångsbidrag för att möjliggöra för en tidning att
satsa och kanske klara sig på egna ben.


Ryska Huset:

1. En idé som Johan Ehrenberg har framfört känns intressant. Det hela går ut på att stödja distributionsledet för tidskrifter istället för produktionsledet. Alla Sveriges 3.200 bibliotek skulle i så fall ha möjlighet att beställa prenumerationer på vilken tidskrift som helst, och få kostnaden betald från Kulturrådet. Med en teoretiskt möjlig upplaga på 3.200 exemplar skulle därmed en hel del av dagens kulturtidskrifter höja sin upplaga rejält. Det handlar här, som jag uppfattar Ehrenbergs förslag, om en möjlighet snarare än ett tvång. Har man inte plats för alla tidskrifter så väljer man helt enkelt bort ett antal som man inte tycker passar in på just det biblioteket. Men eftersom det är gratis för biblioteken kan det tänkas att man ändå chansar lite och provar på okända tidskrifter som man kanske inte skulle ha brytt sig om annars.

Enligt detta förslag skulle modellen med referensgrupp för kulturtidskrifter på Kulturrådet slopas, vilket är bra eftersom den modellen är väldigt känslig för korruption.

2. - Jag tycker att förlustkriteriet är kontraproduktivt, eftersom det bland annat försvårar för de stora medieföretagen att driva kulturtidskrifter. BLM-s undergång kan tillskrivas detta. Det finns också en märklig logik i att premiera en förlustverksamhet.

3. - Just min tidskrift har aldrig fått kulturstöd, så vi befinner oss redan på botten så att säga, det kan bara gå uppåt. Möjligheterna är väl att någon ser att vi sysslar med något bra och bestämmer sig för att premiera det.

4. - Jag tror på metoden ovan, som utgår från att folkbiblioteken får understöd för tidskriftsprenumerationer. Det vore en reform som skulle gynna oss som har små resurser och svårt att nå ut.


Sydasien:

1. Som det ser ut i dag. Helst mer, men inser att det blir svårt. Dock inte mindre. Det skulle förmodligen betyda slutet för många intressanta och viktiga tidskrifter.

"Mångfald" och "kvalitet" uppnås föreslagsvis genom att staten, tillsammans med kulturrådet ritar upp punkter för vad en tidskrift ska uppfylla för att nå dessa kriterier. Det kan handla om saker som innehåll och variation, men också layout och vad tidskriften som sådan har för potential att nå ut till läsare.

Generellt tycker jag att man ska stödja så många tidskrifter som möjligt. Möjligtvis att man kan inventera tidskrifter för att se så att de når upp till det förslag jag skrev i punkten här ovan.

2. Det där med att man måste gå i förlust och därmed inte kan "spara" pengar (om det nu finns utrymme) för att kunna satsa större under kommande år känns som en dålig idé. Det känns som att man som tidskrift inte kan komma framåt. Man är låst inom vissa ramar, vilket knappast kommer medföra att tidskrifterna kommer klara sig utan kulturstöd - någonsin. Snarare anser jag att man ska tillåta tidskriften växa. Men att det visar sig att tidskriften gått tillräckligt med plus för att klara sig på egen hand ska man också få göra det. Dock inte sagt att man för evigt förlorat sin rätt till tidskriftstöd. Alltså, förordningen bör försvinna för tidskrifternas, och i det långa loppet Kulturrådets, bästa.

3. Största hoten är en försämrad ekonomi som medför att vi inte kan fortsätta vår nysatsning. Möjligheterna är enorma med tanke på hur händelserik och nyhetsmässig regionen vi täcker är.

4. Till att börja med: ta bort förordningen om att man måste gå i förlust. Det skulle medföra att större satsningar kan göras genom att man sparar in pengar till ett nummer. Det i sin tur kan öka chanserna för en ökad upplaga och att tidskriften tillslut har större möjlighet att stå på egna ben. Dessutom skulle det vara bra att momsbefria tidskrifter från allt inköp.


Trots Allt:

1. Jag föredrar du ett system med både mindre och högre summor.

2. Tveksam. Förlustkriteriet skulle möjligen kunna finnas kvar i förordningen, men bara kopplat till den aktuella tidskriften, inte också till ägaren/utgivaren. Då blir det ett alldeles för fyrkantigt medel, som inte har något med tidskriftens kvalitet eller angelägenhetsgrad att göra

3. Hot: Högre distributionskostnader, ökad moms. Möjligheter: Webutveckling

4. Tar bort förlustkriteriet för utgivande bolag/ägare för kulturbidrag, samt tar bort den lättvindiga principen att om man utges av ett förlag får man inget kulturbidrag. Ser till att även bild/fotografi beläggs med 6 % moms, som text, och inte 25% som idag.


Suecia Polonia:

1. Man ska inte satsa på mångfald på bekostnad av kvalitet, dvs att sträva efter att ha alla geografiska område representarade i utbudet av kulturtidskrifter, även om vissa tidskrifter håller inte kvalitet. KR ska hålla sig till sina egna principer och stadgar, t ex att inte bistå tidskrifter som använder sig av hatpropaganda och lögner.

Vi föredrar ett system med både mindre och högre summor.

2. Bör försvinna.

3. Hoten: en satsning på endast nättidskrifter. Dessa är en värdefull komplettering till kulturmarknaden eller en ny medium men inte någon ersättare för papperskulturtidskrifter. En teori om nättidskrifterna som ett läkemedel mot det onda i finansiering av kulturen drivs av vissa nya medlemmar i KRs styrelse.

Möjligheterna: mer tillgängligt utvecklingsstöd för att kunna genomföra en reklamkampanj.

4. Öka anslag, värna kvalitet, verkligen öppna sig för olika tankeriktningar och traditioner, sluta favorisera vänstern.


Bildkonstnären:

1. Kulturtidskrifter av ideell karaktär till och för en yrkesverksam medlemsorganisation för Bild o Form SKALL erhålla högre stöd.

EJ STÖD till kulturtidskrifter skapade för endast privat business o profit.

2. Kulturrådet har delvis rätt eftersom en kulturtidskrift med kvalitet kostar mycket. Men att gå så långt som att kräva "förlust" måste vara fel.

Framtagning av en kulturtidskrift tynger en organisation så att den får svårt att klara även andra utvecklingsområden.

"Förlustkravet" bör tas bort. Det är ju mycket enkelt för Kulturrådet att infordra en redovisning hur ett stöd använts för en Kulturtidskrift i stället.

3. HOT: Ökade kostnader för redaktionsarbete, layout, tryck och distribution.

MÖJLIGHETER: Med ekonomiskt stöd fler artiklar, sidor, färg, större läsekrets, vilket ger organisationen flera medlemmar.

4. Genom att bistå oss ekonomiskt för ovan nämnda kostnader + ett stöd för att kunna betala journalister för kvalitetsartiklar.


FLUM:

1. Ett system med både mindre och större summor är att föredra, med tanke på tidskrifternas olika förhållanden och föresatser.

2. Behövs inga pengar är det ju onödigt att tillföra dem. Låt förlustkriteriet stå kvar.

3. Vår tidskrift, poesitidskriften FLUM, bygger på att poeter sänder in sina alster till oss. Det största hotet är att de slutar med det. Det andra hotet är att vi inte får bidrag till tryckningen.

4. En hjälp, som skulle sitta bra är en distributions- och marknadsföringstjänst, alltså inte nödvändigtvis reda pengar.


bis:

För bis är det lilla stödet (25.000) väsentligt för att vi skall kunna vara en röst inom biblioteksområdet. Det räcker inte till några extravaganser (arvoden, färg etc), men det gör att biblioteksområdet har en röst till utöver Biblioteksbladet. Och håller en språkröst för en alternativ rörelse inom biblioteksvärlden levande. Vad som händer med biblioteken är en väsentliga fråga för medborgare, eftersom det är en institution med starkt stöd hos och betydelse i vardagen för befolkningen

Vi märker inte minst inom den akademiska världen att många uppsatser hänvisar till artiklar i bis för att belysa bredden i en fråga.

För att behålla mångfalden röstar vi alltså för att sprida stödet och inte koncentrera det till färre, stora tidskrifter. Vi utför ju allt arbete ideellt, men behöver pengar till tryckning och distribution även i fortsättningen.


Rätt att orda:

1. Stödet till kulturtidskrifter ska vara både rättvist och landsomfattande. Satsningen bör gå ut på att stödja ALLA tidskrifter med SAMMA fasta summor. Därmed uppnås både mångfald och kvalitet. Systemet med mindre och högre summor är uruselt och mycket orättvist!

2. Varför ska Kulturrådet följa en reglering? Behövs denna? Det enda som Kulturrådet behöver bry sig om är att stipendiera ALLA tidskrifter LIKA utan ytterligare statliga regleringar och villkorsbestämmelser. De otaliga förordningar som vi dras med dagligen hämmar oss tidskriftsarbetare och vårt kulturarbete.

3. De största hoten är således de alltfler statliga regleringarna och det orättvisa kulturstödssystemet. De största möjligheterna är att ALLA tidskriftsägare får arbeta FRITT utan några som helst villkorsbestämmelser och regleringar.

4. Staten bör satsa LIKA på ALLA tidskriftsägare, även de mindre utvecklade. Då har ALLA vi samma förutsättningar för att lyckas med kulturtidskriftsarbetet!


Offside (1)/Filter:

1. Jag ser ett problem i att så mycket av pengarna går åt till papper, administration, hyror med mera – och inte till idéer/artiklar/skribenter. Kan de olika plattformarna strömlinjeformas mer, och kanske delas – så att ett antal tidskrifter i praktiken slås ihop rent fysiskt – borde det vara önskvärt, eftersom det man säger sig vilja premiera är just idéer och mångfald, och knappast de svenska pappersbruken eller fastighetsägarna.

2. Jag tycker att kravet lika gärna slkulle kunna vara det omvända – stöd ska endast betalas ut till tidskrifter med en klar plan och vision för hur de ska kunna gå med vinst, eller i vart fall runt. Stödet ska hjälpa tidskrifterna att nå dit, under en förutbestämd tidsperiod. Den principen skulle förstås vara lika problematisk som den rådande – men den skulle sakna den inbromsande effekt som gör kulturtidskrifterna per definition ickekommersiella – vilket är ett problem ur mångfalds- och
demokratisynpunkt. Det bästa måste ju vara att så många människor som möjligt tar del av dessa skyddsvärda tankar, och att tidningarna säljer/sprids så mycket som möjligt.

3. Vår egen kompetens/inkompetens. Den lilla organisationens eviga problem: den står och faller med ett fåtal personers hälsa och dådkraft.

4. Ingen aning, faktiskt. Jag tror inte att staten kan det.


Offside (2):

1. KVALITETSGRUNDAT I STÖRRE UTSTRÄCKNING

med både mindre och högre summor?

BÅDE OCH. KOPPLAT TILL KVALITET OCH AMBITIONER ATT NÅ LÄSARE.

2. –

3. HOT: MINSKAD TIDSKRIFTSLÄSNING I ALLMÄNHET. MÖJLILGHET: LÄTTARE ATT NÅ MÅLGRUPP, KVALITETSNICH STÄRKS EV

4. TITTA MER PÅ KVALITET OCH TIDINGENS ÅTGÄRDER FÖR ATT NÅ EN PUBLIK.


Teaterforum:

1. Mångfald och kvalitét är självklart viktigt - men svårt att bedöma i praktiken. Tidskrifter som får mycket pengar kan hålla högre standard (inköpt material, antal sidor i tidningen, papperskvalitet, osv.) än en fattig tidskrift. Ett bredare stöd med mindre och högre summor, tror jag på.

2. Försvinna - kriteriet drabbar framför allt sk. medlemstidskrifter som förväntas få sina kostnader täckta av medlemsavgifter.

3. Eftersom Teaterforum är en medlemstidning, så får den inga bidrag utan är beroende av att ägaren (Amatörteaterns Riksförbund) har en ekonomi som är stabil.

4. Ändrar kriterierna, inför ett bredare stöd.


Blå Bandet:

1. Alla ideella organisationstidningar ska få möjlighet till ekonomiskt stöd. Vi har ingenting idag.

2. Ja, en kommersiell tidningen ska inte få samhällsstöd.

3. Ekonomin är ett stort hot, minskat med 2 nummer i år av ekonomiska skäl (fr. 8 till 6). Möjligheten är att vi ser behovet av att vår tidning fortsätter att ges ut.

4. Staten ska inte styra eller hjälpa "vår vardag", fritt och självständigt ska det vara, men ekonomiskt stöd behövs för mångfald.


Jefferson:

1. –

2. Förlustkravet är obegripligt. Hur många har reserver att ta till tills stödet kommer och vad händer om det inte kommer om man m måste rigga verksamheten för förlust.

3. Prenumeranter, teknisk kompetens att göra layout, generationsskiftet samt produktionsstödet. Hot eller möjligheter, dessa faktorer avgör Jeffersons öde, ej rangordnat.

4. Produktionsstödet är bra, men även kompetensutveckling av de som göra tidningarna vore bra. Alla är inte utbidade i grafisk design eller redigering.-


Västsahara:

1. Produktionsstöd, distributionsstöd och utvecklingsstöd.

"Mångfald" och "kvalitet" uppnås genom noggrann granskning. Viktigt att frågor som inte belyses någonannanstans får stöd.

Vi föredrar ett system med både mindre och högre summor men framför allt så många tidskrifter ha möjlighet att få bidrag.

2. Vet ej.

3. Ekonomin och marknadsföringsproblem.

4. Fortsätter att ge bidrag med information i god tid före årets slut.


Haiku (personliga synpunkter från sekreteraren):

1. Viktigt att uppmuntra folkbiblioteken att skaffa in tidskrifterna och visa dem lättillgängligt.

Mångfald och kvalitet beror ju på ambitionen hos respektive redaktörer. Jag föreställer mig att en diskussion med tänkbara läsare vore värdefull, så att redaktörer kan vidga sina vyer.

Många tidskrifter viktigt, och så olika i inställning som möjligt, t ex fler med borgerlig inriktning och intresse för äldre kultur.

2. Moraliskt sett är förlustkriteriet inte godtagbart. Idén med stöd borde vara att höja och bredda den allmänna kulturnivån, vilket inte innebär att diskriminera sådant som kan ha en viss, betalande publik.

3. Vårt största problem är att nå ut. Bokhandlar är sällan intresserade, alltför få folkbibliotek prenumerar, vi är mest hänvisade till medlemmarna i vårt sällskap där tidskriften ingår.

4. Vi ber inte om hjälp, men visst vore fler folkbiblioteks medverkan i högsta grad önskvärd. Även kontakt med lärare på skrivarkurser, där vi saknar kunskap/kontakt om medlemsorganisationer som man kunde informera.


Språktidningen:

1. Helst både och. Men om jag måste väja: små stöd till många. Gärna förutsägbara små specifika stöd som man kan räkna med när man gör sin budget.

2. Försvinna.

3. I vårt fall hade vi gärna sett att det fanns ett startbidrag. Som stödet är upplagt är det mest stöd för etablerade tidskrifter. Och ännu är vi inte där.

4. Som sagt, startbidrag och gärna också specifika stöd till vissa typer av utgifter. Särskilt marknadsföring skulle det gärna få finnas ett stöd för. Jag upplever att många tidskrifter har svårigheter att marknadsföra sig. Men även grävjobb, datorer, bildinköp eller vad det nu kan vara för lyxkonsumtion som skulle göra tidningen bättre, men som man prioriterar bort.


Sökaren:

1. Det är bättre att fler får litet än att få får mycket. Genom att ösa pengar över vissa kelgrisar försöker kulturrådet styra tidskriftsfloran mot sina egna värderingar.

(Med utgångspunkt från begreppen ”mångfald” och ”kvalitet” borde min tidskrift Sökaren, som startade 1964, få bidrag. Den bidrar ju till mångfalden, eftersom den är unik bland svenska kulturtidskrifter och har hög kvalitet.)

2. Förlustkravet bör tas bort.

(Om tidskrifter måste förväntas gå med förlust för att få ekonomiskt stöd, skall Sökaren inte ha stöd, eftersom den inte går med förlust – såld upplaga ca 1150 ex. 2007. Dess upplaga sjunker dock hela tiden, så om ett par år kan det bli ekonomisk förlust, vilket skulle betyda att den, utan bidrag, måste försämras, bl a få färre sidor, vilket på några års sikt troligen skulle betyda nedläggning. Idag är läget det att skribenter som vill ha bra betalt inte kan anlitas, utan endast författare som skriver ideellt för mindre summor.)

3. Det värsta som kunde hända för Sökaren är nog att momsen höjs från 6%. Den låga momsen har haft stor betydelse för min tidskrifts överlevnad.

4. Behåll momsen på den nivå den har idag.


Coniunctio:

1. Ska satsningen gå ut på att stödja så många tidskrifter som möjligt JA

2. Förlustkriterium i förordningen bör FÖRSVINNA

3. DYRA PORTON

4. SATSA PÅ KULTURPORTO (t ex 10 kr istf 45:-)


Värmländsk Kultur:

1. Helst stödja flera tidskrifter och speciellt sådana som drivs enbart på idell bas.

2. Tidningarna måste ha en liten vinst som en bas för ev. höjningar av priser hos post-tryck o dyl.

Vår förenings inkomst är enbart från medlemsavg.-annonser och en mycket liten lösnr.försäljning.

3. Hoten är höjningar på omkostnaderna och om det ska gå bra beror på medlemsantalet och hur villiga företag är att annonser hos oss.

4. Att alla små kulturtidskrifter för några tusen i bidrag till beräknade omkostnader


Tidningen Boken:

1. Kvalitet är ett subjektivt begrepp i dessa sammanhang. Referensgruppen har missbrukat detta, enligt min mening, och gynnat de smalaste tidskrifterna på andras bekostnad.

Mångfald borde innebära att man vinnlägger sig om att inte bara premiera tidskrifter som vänder sig till en ytterst liten eller begränsad krets utan även de som anstränger sig att vidga sin läsekrets. De jäviga personerna i referensgruppen har gynnat sådana tidskrifter, som de själva varit engagerade i. Det har ofta rört sig om smala tidskrifter, som kunnat håva in så mycket pengar att de knappast behövt anstränga sig för att nå ut mer än till "de närmast sörjande". Det är ytterst stötande.

Man har inte levt upp till innebörden i begreppet mångfald.

2. Nuvarande regel är bra. Det stora felet är ju att man inte tillämpat den. Om man hade tillämpat den skulle Tidningen Boken ha fått stöd av en helt annan dimension. Att jag, genom att belåna mitt hus, tvingats sätta in en halv miljon i tidskriften har man fullständigt struntat i, trots att vi, via min revisor, tydligt redovisat detta. Summan motsvarar nästan exakt den minskning vi drabbats av under senare år.

Den regeln har man kanske tillämpat på andra - men definitivt inte på oss. Det är en upprörande och cynisk nonchalans.

3. Det största hotet är referensgruppens totala ointresse för folkbildande tidskrifter.

4. Jag tror att biblioteken borde spela en större roll. Det märkliga är att alla är överens om att det är viktigt att biblioteken når breda grupper.När en kulturtidskrift som Tidningen Boken har samma ambition - då straffas den. Man borde betänka att biblioteken tycker att tidningen är viktig med sin folkbildande profil. Vi spelar faktiskt till stor del samma roll som biblioteken.


Aurora:

1. Stödet kan se ut ungefär som nu, men med en betydligt uppräknad totalsumma, 10-20 miljoner till behövs. Dessutom bör referensgruppens beslut vara mer genomskinliga, och lämna mindre utrymme för jäv.

Vad gäller begreppet "mångfald" måste Kulturrådet förstå att det inte bara handlar om exempelvis människor med ursprung i olika länder, utan en reell mångfald omfattar också till exempel olika litterära och konstnärliga inriktningar. Den aspekten har ju fullständigt kommit i skymundan.

Kvalitet - ja, det begreppet kan alltid diskuteras. Man måste förstå att en tidskrift med 0 eller 25.000 kronor i tidskriftsstöd har fullständigt annorlunda villkor jämfört med någon som har över en halv miljon i kulturstöd. Kvalitetsbegreppet får för min del gärna också omfatta själva ambitionen att sträcka sig ut till alla, att motverka elitism för dess egen skull. Folkbildning är också kvalitet, vilket även det helt har kommit i skymundan under senare år. Kvalitetsbegreppet har blivit fullständigt akademiskt, det vill säga bundet till en akademisk utvärdering av inriktning, teoretisk hållning osv, vilket förvisso är en aspekt av kvalitet men inte den enda saliggörande.

2. Förlustkriteriet är dubiöst. Men det är naturligtvis rimligt att sökande tidskrifter ska ha en ekonomi som gör att de är i faktiskt behov av stödet.

För övrigt borde Kulturrådet undvika att spekulera i om utgivaren bakom en tidskrift är en förening (svårare att få stöd), ett etablerat förlag (svårare att få stöd) eller inte. Det kan tilläggas att föreningar som söker tidskriftsstöd behandlas olika, Romantiska Förbundet nekas stöd till att ge ut Aurora, medan Föreningen Pomona som ger ut 00TAL får full pott i stödsystemet. Bägge tidskrifter - Aurora och 00TAL - innehåller ett visst mått av föreningsinformation, 00TAL faktiskt mer än Aurora i dag. Men endast Aurora nekas stöd på grund av att utgivaren är en förening, dvs ett litterärt sällskap. Om det nu är därför vi nekas stöd, referensgruppens beslut saknar som antytts ovan genomskinlighet, de pendlar mellan kvalitetskriterier och formella krav när de ger avslag. Och avslagen motiveras i normalfallet inte, utan man kan i undantagsfall få en viss återkoppling genom muntlig information. Förlåt dock om jag skriver dessa synpunkter under fel punkt i enkäten!

3. Statens detaljstyrning, med krav på viss politisk inriktning - dvs att man inte får stå för långt till vänster och inte för långt till höger ens inom helt demokratiska ramar - med (outsagda) krav på en viss politisk och litterär korrekthet är olidliga för den konstnärliga friheten och ett stort hot mot tidskrifternas utveckling.

4. Staten borde gynna alla seriösa tidskrifter med kvalitetsambitioner. Det var så stödet var utformat till en början. Staten borde som sagt inte gå in och detaljstyra utan låta konstnärlig frihet råda. Gå tillbaka och se hur Erik Östling med andra tänkte kring stödet i dess tidiga gryning.


Tidningen Kulturen, Subaltern:

1. Eftersom regeringens vilja är att frångå från tanken att det endast är förluster som ska täckas - vilket är en god princip - så anser jag att det är bättre att så många tidskrifter som möjligt ska få dela på kakan än att ett fåtal får väldiga belopp. Bäst är nog att helt enkelt dela fullkomligt lika - finns 1 miljon och 10 tidskrifter så är det 100.000 kr/tidskrift som gäller. Man bör naturligtvis sätta en nedre gräns på stödet, vilket innebär att alla sökande inte får. Är den nedre gränsen 100.000 och man har 1 miljon, så är det alltså bara 10 tidskrifter som får stödet. Se mer resonemang nedan.

Istället för ett vagt "kvalitets"-begrepp (kvalitet för vem?) bör objektiva kriterier användas, dels mångfaldsprincipen (hur många tidningar finns inom en aktuell tidnings område), dels exempelvis ett kriterium som visar på vilja och engagemang - man skulle kunna ha kriterier som grundar sig på visad uthållighet, diversifierat innehåll eller diversifierade skribenter, vilja till spridning, faktiska ansträngningar (inte faktiskt spridning, eftersom det är godtyckligt och kan "fuskas" med, exempelvis Ordfront) etc.

Viktigt är naturligtvis transparens i besluten, att alla ansökningar och Kulturrådets bedömningar offentliggörs. Med hjälp av ett objektivt rankingsystem så kan man få fram ovan nämnda bidragsvärda tidskrifter. Säg att man har en ranking 1-10, varje punkt i ansökan värdesätts enligt denna ranking och de tidskrifter som får högst ranking får stödet. Denna betygsättning offentliggörs på Kulturrådets webbplats, så att varje tidskriftsredaktion enkelt kan exempelvis se att, ja, våra försök till spridning var faktiskt sämre än de tidskrifter som fick stödet. Eller, ja, det finns 100 andra tidskrifter som behandlar samma ämne som vi och de fick högre poäng än vi fick på de andra kriterierna. osv.

Genom att göra värderingen så objektiv som transparent som möjligt, undviker vi godtyckliga bedömningar och tidskrifter som tappar eller aldrig får något stöd har chansen att bättra sig till nästa års ansökan. Dessutom avkräver man de tidskrifter som faktiskt får stöd att ständigt förbättra sig och anstränga sig för att nå ut och specialisera sitt fokus än mer.

2. Självklart försvinna. Stödet bör inrikta sig på objektiva kriterier, inte på att man misslyckats med nå ut till läsare eller skaffat sig annonsörer.

3. Våra tidskrifters välbefinnande finns i att bli lästa och uppskattade av den kategori av människor som vi riktar oss till. Hotet är att vi inte lyckats nå ut, informera om tidskrifternas existens. Genom att stödet stödjer utåtriktad verksamhet, slår vi två flugor i en smäll - tidskriften får stöd för att vi ser till att allmänheten känner till den och genom att allmänheten känner till den, så får högre intäkter i form av prenumeranter och annonsörer. Samhället vinner på att demokratin förstärks genom att folk får kännedom om idéer, mönster och tankar. Att bedriva en introspektiv tidskriftsverksamhet där man inte är intresserad av att gå med vinst, utan snarare håller nere ansträngningarna med att få nya prenumeranter och annonsörer med rädsla för att förlora stödet, är kontraproduktivt ur demokratiaspekten. Vad är det för värde med mångfald ifall tidskrifterna inte jobbar arslet av sig för att nå ut till allmänheten och de läsande?

4. Avveckla stödet till distributionskanaler som Nätverkstan och tidskriftsverkstäder etc, till förmån för direkt större stöd till
tidskrifterna, så att de själva kan välja sin egen distributionskanal eller verkstad - på så vis får vi tidskrifter bästa möjliga service på våra egna premisser.


Salongen.de:

1. Ett slags grundstöd till de tidskrifter som uppfyller vissa kvalitetskrav + produktivitet. Större summor ges till ett begränsat antal tidskrifter som utmärkt sig på ett speciellt sätt vad gäller kvalitet.

2. Det får gärna försvinna.

3. Hotet om man ska kalla det så är väl att det till sist blir ohållbart att klara sig utan någon som helst ekonomisk bas. Möjligheterna ligger till stor del i det motsatta. Det är svårt att betala externa skribenter om man inte tjänar något alls på tidskriften.

4. Det vore bra om nättiskrifterna fick mer ljus och pengar på sig, eftersom de är styvmoderligt behandlade.


Invandrare och Minoriteter:

1. Frågan är, vad är "kvalité" i sammanhanget? Vem bestämmer det och efter vilka kriterier?

Sedan är det problematiskt att stödet beslutas så sent på året och ges bara ett år i taget. Det innebär en ständig oro för framtiden. Jämför med forskningsråden - de beslutar om treårigt stöd - vilket lämnar utrymme för framförhållning.

Kulturrådets stöd håller tidskrifterna nätt och jämt flytande men ger inget utrymme för att kunna lyfta. Målet för verksamheten borde ju vara att kunna "stå på egna ben" - men stödet är i dag så litet att tidskrifterna kämpar ständigt med ekonomiska problem. Man kan inte satsa - vare sig på marknadsföringskampanjer eller på annat som kostar pengar - av den enkla anledningen att det finns inga marginaler för sådant.

Större eller mindre summor/tidskrift? Varje år lämnar vi ju in en ekonomisk redovisning och äskar pengar för det kommande verksamhetsåret. Där framgår hur mycket pengar varje tidskrift skulle behöva för sin verksamhet. Jag tror inte att enhetssummor skulle hjälpa någon av oss, men bidragens storlek borde följa det allmänna kostnadsläget i samhället. Då Kulturrådet ger i kronor räknat ungefär lika stort stöd till kulturtidskrifterna från år till år, förvärras situationen årligen även för dem som inte får sina bidrag nedskurna. I dag står den allt mer katastrofala ekonomin ständigt överst på "ångestlistan", i stället för att redaktionerna skulle få arbetsro och kunna utveckla sina tidskrifter (och höja kvalitén.)

2. Förlustkriteriet är ett vansinne. (Inte för att i&m någonsin skulle ha brottas med bekymmersam vinstvarning. Låt oss hoppas att vi någon gång hamnar i den situationen!) Men skulle en tidskrift kunna gå ett år med vinst - som självfallet bör plöjas ner i verksamheten - skulle en ackumulerad styrka kunna byggas upp - vilket i sin tur leder till att tidskiftens behov av samhällsstöd minskar på sikt. Detta kan dock enbart uppnås om kulturrådet beslutar om ett flerårigt stöd, så att tidskrifterna har längre framförhållning.

3. i&m är beroende av stödet från kulturrådet. Dras stödet in, läggs tidskriften ned. Varje minskning av stödets storlek hotar utgivningen. Vi är i ständig ekonomisk kris, och man kan som bekant inte spara sig ur kriser - bara satsa sig ur dem och det har vi inte råd med. Vi har inte råd med marknadsföring, deltagande i konferenser, att själva arrangera seminarier, mm för att öka tidskriftens intäkter - och känner oss därför helt utlämnade åt Kulturrådets bedömning/välvilja. Så någon vinstvarning för vår del är inte i sikte i år heller... Utvecklingsprojekt i all ära men vi behöver värna om vår kärnverksamhet. Sedan kan vi satsa på nya projekt.

4. Se svaren ovan. Men i klarspråk: en rejäl summa pengar i stöd, beslutat säg tre - fem år framåt, så att vi kan om än inte lyfta så i alla fall testa vingarna. Som nu är, våra vingar riskerar stark förkrympning...


Opsis Kalopsis:

1. Både mindre och högre summor

2. –

3. Det största hotet är att vi, pga bland annat bristande ekonomiska resurser, saknar möjlighet till offensiv marknadsföring och att många presumtiva prenumeranter inte har en aning om att Opsis finns. Vi behöver akut fler prenumeranter.

4. Ekonomiskt stöd men också med skapandet av "arenor" för att synliggöra Opsis. Mässor, seminarier, möjligheter till massutskick till särskilt intressanta målgrupper genom förenkling och stöd vad gäller distributionskostnader. Bland annat


Miljötidningen:

1. - Antingen alternativ ett eller tre. Att ge få tidningar mycket pengar tror Miljötidningen inte är bra för mångfalden. Snarare finns risken att få tidningar med stöd blir helt professionaliserade och sedan riskerar stödet att försvinna.

2. - Det är för strikt att ha ett förlustkriterium.

3. –

4. –


Nordisk kulturpolitisk tidskrift:

1. Jag tycker kopplingen till folkbiblioteken är en alldeles ypperlig ordning, men visst kan man tänka sig att utvidga denna så att även andra distributionsformer kan omfattas, som t.ex. bokhandel, pressbyrå etc. Distribution är en nyckelfråga. Produktionsstödet bör också vara kvar, men visst kan man pröva en ny form för beslutstruktur och sammansättning av referensgrupp etc. Kanske måste man också överväga att starkare uppmuntra elektronisk publicering?

"'Mångfald' och 'kvalitet' är två nyckelord i den statliga förordningen. Hur ska detta uppnås?" Väldigt svårt att implementera utan att också få med sig negativa konsekvenser. Därför lämpligt att använda olika metoder och vägar för att inte kvalitetsmålet skall riskera att komma i konflikt med mångfaldsmålet. Nuvarande stöd behöver kompletteras med ett stöd direkt till distributionskostnader.

2. När det gäller produktionsstödet bör det finnas kvar, ja.

3. Vi är helt beroende av stöd från olika källor för att kunna ge ut i den form som sker nu, papper 2 nr per år. Hotet mot vår existens i denna form ligger i indragna stöd, dock ej från Kulturrådet för tillfället eftersom vi inte får stöd därifrån.

4. Våra distributionskostnader skulle kunna reduceras med ett stöd med den inriktningen.


Djurens Rätt:

1. Hur tycker du att stödet till kulturtidskrifter ska se ut i framtiden?

- I stort sett som idag. Tydligare redovisade kriterier/beslutsanteckningar för vilka tidskrifter som får stöd resp. inte får det. Både högre och lägre stödsummor.

2. Tycker ni att detta så kallade förlustkriterium i förordningen bör finnas kvar eller försvinna?

- Finnas kvar, fast med tydligare beslutsanteckningar (se ovan), för att minska godtycket i bedömningarna.

3. Vilka tycker ni är de största hoten respektive möjligheterna för just er tidskrifts välbefinnande?

- Hot: dålig/oligopoliserad distribution

- Möjligheter: en stabil läsarstock.

4. Hur gör staten bäst satsningar på kulturtidskriftsområdet för förbättra just er vardag?

- Utan tvekan genom att satsa på distributionen. Det är helt oacceptabelt att marknadsledande publicistjättar även har så gott som monopol på distributionen till butiker etc.


DramaForum:

1. Med tanke på hur situationen ser ut verkar det vettigt att arbeta både med högre och med lägre belopp.

2. Nej, det finns all anledning att ändra på detta. Det är omöjligt att laborera med en förlustbudget, när anslag från Kulturrådet är så osäkert och kommer så sent. Det skulle i så fall betyda att tidskriften fick läggas ner. Små tidskrifter som vår måste lägga en budget på absolut mininivå för att klara överlevnaden. Det innebär å andra sidan att ge avkall på önskat antal sidor och därmed sammanhängande kvalitet både i fråga om lay-out, foto och artiklar. För oss vore det bättre att kunna göra en budget för önskad kvalitetshöjning.

3. Ett stort problem är att Kulturrådet bedömer DramaForum som en medlemstidning, trots att avsikten är att sprida kunskap om drama/teater i allehanda kulturpedagogiska sammanhang. Utan en fast stock av prenumeranter går det över huvud taget inte att producera en tidskrift. Det finns en rad tidskrifter som också har sina basinkomster från en medlemsgrupp men som får anslag, t.ex. Afghanistannytt och Humanisten och många andra som kringgår den bestämmelsen genom att tillskapa stiftelser eller andra lösligare konstruktioner. Vi har insett att vi måste ombilda oss på ett liknande sätt för att kunna komma ifråga för anslag.

Det blir nämligen helt nödvändigt om tidskriften ska överleva mig personligen. Som pensionär arbetar jag ca halvtid helt utan ersättning. Den dag jag ramlar ifrån, ramlar förutsättningen för DramaForum samman. Övriga i redaktionskommittén jobbar heltid på andra jobb och bidrar med genomsnittligt tre artiklar per år. Tack vare mitt breda kontaktnät och sakkunskap får jag alltid en rad andra att skriva och fotografera helt utan ersättning. Det är orealistiskt att föreställa sig att det finns en enda person till i landet med motsvarande kunskaper som skulle vara villig att åta sig uppdraget.

Detta blir absurt i förhållande till Kulturrådets mångåriga klagan på att dramapedagoger inte blir synliga i samhällsdebatten att DramaForum hittills inte fått något samhällsstöd.

4. Genom att sluta bedöma tidskrifter efter medlemsskap och se till samhällelig betydelse utan låsning vid vad som traditionellt är sakrosankt och har, vad Bourdieu kallar, hög grad av konsekration. Vänd upp och ner på kulturfältet och släpp in barnkultur och kulturpedagogik!


DAST:

1. Det bör vara mindre summor till alla. Och systemet bör vara så att det inte delas ut som bidrag utan uppstår som lindring av skatter.

Det är obscent med riktade bidrag, där någon statlig kommitté sitter och väljer och vrakar. Att stödja kultur med skattelindring minskar dessutom byråkratin.

Kulturtidskrifter kunde exempelvis (ett eller flera saker av dem) slippa moms på porto, slippa moms på tryckning, slippa moms på annat, slippa arbetsgivaravgifter (i den mån de ger ut lön eller honorar). Nivån på skattelindringarna beror på vilket stöd kultur anses bör få.

2. Det s k förlustkriteriet är en *illusion*, som troligen gör det möjligt för den rika att få bidrag men inte den fattiga. De riktigt stora som får de riktigt stora bidragen kan dela ut honorar och löner. Och just däri uppstår deras "förlust". Om de inte delade ut ersättningar skulle de inte gå med förlust. Att de går med formell förlust är alltså valbart - de har själva valt att dela ut ersättningar. (Och i detta läge är det ju några som gör en vinst, nämligen alla mottagare av honorar och löner.)

De små kulturtidskrifterna, däremot, har inte ens råd att dela ut honorar och löner. Alla får arbeta ideellt. De har inga rersurser (t ex att löpande täcka en förlust med) utan jobbar på att nå break-even. Uppnår de break-even (även om alla på massiv skala donerar sitt arbete) ser det ut som att de inte formellt går med förlust, och de skulle alltså ha bättre ekonomi än den stora bidragsmottagaren som valt att gå med förlust.

I det här systemet ser vi ju att den som går med "förlust" är rikare och går med vinst egentligen (iaf lönevinster för medarbetare) medan den som går t ex break-even jobbar med betydligt sämre förutsättningar, är fattigare och går med förlust av arbete (som inte ens avlönas).

"Förlustkriteriet" är helt meningslöst, eftersom det är valbart om man vill gå med förlust eller ej, och missgynnar det ideella och gynnar dem som tar ut lönevinst.

I ett system där stöd istället ges via generella skattelindringar (se ovan), spelar dock saker som dessa ingen roll, eftersom lindringarna inte är beroende av hur man bokför eller lägger upp saker.

3. Den tidskrift jag medverkade i, DAST Magazine, lades ned vid senaste årsskiftet. Som motivering angavs att man fått halverat kulturtidskriftsbidrag, och då var det ändå en "obetydlig" summa (Man hade 50 000 kr, och fick det sänkt till 25 000 kr). Samtidigt, noterar man i sin sista ledare, fick en hel radda tidskrifter bidrag på kvarts- till halvmiljonklassen.

Frågan om DAST Magazines "välbefinnande" är för sent ställd.

Men DAST råkade sannolikt ut för just det dåliga med kommittéstyrda, riktade bidrag. DAST brukade skriva om s k populärlitteraturm och det är inte fint nog för kommittéerna (som hellre vill ge alla pengar till någon självupptagen jättesmal poet/poesitidskrift, som ingen läser eller vill läsa).

4. Jag tror att skattelindringar skulle vara ett sätt för alla kulturarbetare, alltså även kulturtidskrifter. Det förbättrar ekonomin OCH minskar byråkrati!


Västerbotten:

1. Jag förordar ett system som stöttar så många tidskrifter som möjligt, i värsta fall med mindre belopp än bara några få stora kompletterat med ett system där man kan söka högre och mindre summor, för även en liten summa kan vara ett gott stöd.

2. Verkar vanvettigt med ett sådant system att det är förlusten som avgör, måste väl vara kvaliteten i första hand och därefter behovet av stöd.

3. Svårigheten att skapa medel för en långsiktig marknadsföring.

4. Fler stödprenumerationer i hela landet via biblioteken skulle vara en väg.


Tidningen Anti:

1. Stödet ska vara upplagebaserat och inkomstprövat (om det finns andra inkomster i verksamheten). Stödet måste kunna komma nya medier som använder internet till godo.

2. Vi instämmer med skrivelsen att det är underligt formulerat som en "förlust". En tidning måste också kunna bära sina egna kostnader och utmana sina former om den inte går runt ekonomiskt. Samtidigt finns det ett stort behov av att se över varje enskild kulturtidskrifts möjlighet att drivas utan stöd, därför anser vi att förlustkriteriet, om än dåligt formulerat, bör finnas kvar. Vi tror att det största bekymret snarare kan ligga i att de som ger bidrag tänker för "snävt" om enskilda tidningars verksamheter och saknar en ordentlig överblick över vilka tidskrifter och webmedier som är i behov av stöd.

3. Det största hotet är att ansvariga inte känner till oss eller prioriterar oss. Den största möjligheten är om rådet vågar tänkar vidare om sitt stöd och vem som behöver det.

4. Den tar webmediet på allvar.


Post Scriptum:

1. Stödet borde till sin fördelningsform likna författarfondens stipendiesystem, dvs. vara anpassat efter viss tid. Lönekostnader som ingår i stödet borde vara en särskild del, utan soc. avg. och skatt, mer likt ett skattefritt stipendium, allt för att dra ner på utgifter som direkt försvinner från stödsumman. Begrepp som "Självförsörjning" och "sponsring" kan aldrig villkoras för berättigat stöd, utan måste undantagslöst utelämnas. Stödet ska täcka faktiska kostnader för tryck och distribution; ett nära samarbete med och nätverkstan krävs och förmodligen också förändringar vad gäller ekonomien för nätverkstan skulle behövas.

Kvalitet och mångfald är i nuläget bara byggt på tycke och smak. Ta bort dessa luddiga regler eller definiera dem mycket noga; men hellre definiera stödet utifrån praktiska och pragmatiska tidskriftsnormer; en tidskrift behöver 5 grundläggande kriterier för att komma ut och nå en publik; definiera de 5 kriterierna och bedöm stödet utifrån dessa.

Ett "vare sig eller" - system främnjar ingenting. Stödet kan bestå, precis som författarfondens stipendium, av 3 olika kategorier förutbestämda summor.

2. Att lösa upp gränserna mellan "statligt" eller "självförsörjande/sponsrat" är inte att föredra. Ett statligt stöd ska räcka. Allt annat tal om "förlust" eller inte är bara dimridåer för att få bidragstagarna att accepetra att stödet villkoras.

3. Post Scriptum dog för att stödet halverades; en halv halshuggning är också dödlig. Vi har provat på en ny lösning men fick just avslag för att "det nya förslaget avviker alltför mycket från den ursprungliga ansökan" - naturligtvis gör förslaget det, eftersom vi inte kan genomföra det ursprungliga förslaget. Om stödet minskas eller förädnras för mycket, måste tidskriften ha rätt att ändra sig också. Referensgruppen vet ingenting om översatt poesi, som vi ser det. Alltså; bristande kunskap!

4. De har just slagit ihjäl oss.


Fri Jord:

1. Mångfald är viktig, liksom kvalitet. I naturen ger mångfald kvalitet, men inte per automatik i människans kultursfär, där mångfald snarare har en tendens att innebära snuttifiering och förlust av just kvalitet. Mångfald är ett kvantitativt begrepp, kvalitet är det inte! Med andra ord – just vad gäller kulturtidskrifter anser jag att Kulturrådets hållning borde vara mångfald UTAN AVKALL på kvalitet. Observera då också, att kvalitet inte kan mätas i pengar!

Kvaliteten måste bedömas efter kriterier som språkdräkt, frihet från personpåhopp o.dyl, vilket inte kan stoppas in i en budget. Kvalitet är också layout eller annan konstnärlig utformning. Inte heller mätbar i pengar.

Mångfald har man redan, så den är redan uppnådd. Däremot ifrågasätter jag Kulturrådets bedömning av vilka som ska få finnas med i denna mångfald. Den borde spegla de frågor som lever i samhället. Om det var så, skulle den tidskrift jag gör ha fått stöd.

2. Förlustkriteriet så som det beskrivs här är enligt min mening helt förkastligt! Vem bedömer tidskriftens ägares ekonomi? Det blir det gamla vanliga fyrkantiga och inaktuella, att man utgår från deklarerad årsinkomst ett eller två år innan, som inte säger någonting alls egentligen. Om en människa överlever trots att han/hon lägger en stor del av både sin tid och privata inkomst under ett år, ska han/hon då inte vara kvalificerad att få produktionsstöd? Ska man vara under svälthot med läkarintyg? Tvingats till exekutiv auktion? Vad menar man med ”ägarens goda ekonomi”? Vem bedömer? Här ligger en stor subjektivitet dold i en skenbart objektiv formulering.

3. Det största hotet är helt enkelt, att jag inte kan fortsätta göra min tidskrift på grund av att mina sista sparmedel tar slut. Några andra hot finns inte. Jag arbetar gratis minst fyra månader per år med att göra den, vilket jag kan och gärna vill, inte för att jag tjänar massor med pengar den övriga tiden, utan för att jag valt att leva ett liv med mycket små utgifter. För att kunna göra just denna kulturtidskrift.

4. Staten gör absolut ingenting.

a) Jag var säker på att få produktionsstöd i år, men fick inget, trots att jag tycker alla krav var mycket väl fyllda: kulturtidskrift med hög kvalitet, den ENDA inom ett område med mycket hög aktualitet, spridning över hela landet, mellan kön och åldrar, mellan stad och landsbygd, en extremt regelbunden utgivning och jämn kvalitet, spridning både via prenumeranter och återförsäljare. Jag har inga problem med att göra allt jobbet. Själv! Men går med 10-20 000 i underskott/år under tiden tidskriften växer till sig. Fick jag hjälp av staten tills den bar sig så skulle jag tacka nej sedan, för det ligger i tidskriftens ekonomiska policy att inte vara vinstgivande. I pengar. Jag förstår inte varför jag fick nej!

b) Jag försöker förgäves få in tidskriften på bibliotek, men där är ignoransen stor. Man drunknar nämligen i överflödet (den där omhuldade mångfalden) av kulturtidskrifter och biblioteken orkar/ids inte besluta sig för något nytt. Kanske skulle staten faktiskt i viss mån styra kulturtidskriftsutbudet på de allmänna biblioteken.


Ponton (1):

1. Jag tycker att det är bra med både små och stora bidrag. För en liten tidskrift kan även ett litet bidrag vara av avgörande betydelse.

2. Det är en svår fråga. Det kan väl inte vara meningen att tidskrifter som går bra av egen kraft ska få bidrag? Men "kravet" på förlust bör inte vara absolut, en tidskrift kan ju ha lite bättre ekonomi ett år pga ej budgeterade bidrag eller andra tillfälligheter. Det vore också bra om man fick lov att bygga upp en liten reserv som exempelvis Ponton gjorde förra året inför årets 10-årsjubileum eller för att ha möjlighet att balansera ett ev. uteblivet bidrag.

3. Hotet för Ponton är att någon bidragsgivare drar in sitt bidrag. Ponton är helt beroende av bidragen, försvinner någon av de stora bidragsgivarna, läggs tidskriften omedelbart ner.

Möjligheten som vi skulle vilja se är att kunna satsa mera på marknadsföringen, det är alltid den vi inte har resurser för, fast den är så viktig.

4. För oss fungerar de befintliga bidragen bra, om vi bara får besked om nästa års bidrag lite tidigare, helst i november.


Ponton (2):

1. Ett system med både större och mindre summor, det tror jag främjar mångfalden.

2. Försvinna, negativt

3. Ovissheten vaje år, ang. ekonomiskt stöd eller inte, vilket gör att det bara går att planera väldigt kortsiktigt

4. Vet inte.


Pockettidningen R:

1. Föredrar ett blandat system med både högre och lägre summor. Orsak: Somliga tidskrifter av särskild betydelse är i behov av större belopp för att överhuvudtaget kunna komma ut, bl a på grund av en avsaknad av en egentlig annonsmarknad. Andra tidskrifter kan vara hjälpta av små summor som gör att de klarar marginalen. Alla bidragsbeslut bygger dessutom på ställningstaganden kring kvalitet, angelägenhetsgrad med mera; tidskriftsstödet utgör här inget undantag. Kvalitet och originalitet skall belönas och stor hänsyn måste tas till tidskriftens realistiska möjligheter att finna andra vägar till intäkter bortom kulturstödet, prenumerationer och lösnummer. Här är det enormt stora skillnader. För att exemplifiera med ett Pocket R-nummer: Ett temanummer om livstidsdömda är viktigt, men det finns inga som helst givna tänkta annonsörer i ett sådant sammanhang. Men numret är givetvis angeläget för det. I sammanhanget skall sägas att det i stort sett inte finns någon annan som har tagit upp temat som nämndes. Detta förhållande råder ofta för Pocket R. Det handlar om kvalitativt god journalistik, som hotas att utplånas utan stöd från samhället.

2. Svår fråga, men jag tycker att de ekonomiska redovisningarna i sig själva borde visa vilket behov tidskriften har av stöd. Alltså borde förlustkriteriet kunna tas bort i formuleringarna. Samtidigt är det förstås egendomligt med stöd till sådana där ägare med god ekonomi egentligen ändå borde klara utgivningen.

3. Största hotet är in- eller neddragningar av kulturstödet. Vi jobbar med förnyelse och allt möjligt och söker nya vägar, men vi jobbar ofta trots kulturstödet halvideellt. Stödet borgar för att vi kan hålla uppe kvaliteten, eftersom vi då kan erbjuda frilansande journalister åtminstone hyggliga arvoden. Och arvodesnivån avgör vilken kvalitet tidskriften kan få. Tvingas vi sänka arvodena sjunker kvaliteten, så är det helt klart. Redan nu är allting slimmat så mycket det bara går.

4. R har funnits sedan 1970 och har endast missat utgivningen av ett enda nummer under alla dessa år. Vi hoppas kunna fortsätta som förut och hoppas på en fortsatt medvetenhet från samhällets sida om vikten av att seriöst verkande tidskrifter bör stödjas. För mångfalden, fördjupningen och breddningen av samhällsdebatten. Möjligen finns det anledning att göra jämförelser med utgivningen av lyrik. Det går förstås att påstå att diktsamlingarna borde sälja mera rakt upp och ner. Men så enkelt är det inte i verkligheten. På samma gång är det förstås en självklarhet att lyriken är viktig även om upplagorna inte alltid är så stora, inte heller är det ekonomiska utfallet alltid så gott. Stödåtgärder behövs på olika vis. På tidskriftsområdet är någon form av väl utvecklat stödsystem en absolut nödvändighet. För R:s del har nuvarande system fungerat någorlunda. I varje fall har stödet gjort det möjligt att komma ut med planerade nummer, och att kvaliteten har varit hög.


Musikant:

1. Tidningar som arbetar inom mindre sektorer kommer att behöva stöd och dagens regler gör att t e x vår egen tidning, Musikant, inte kvalar in. Vi bedöms hålla en god kvalite och på orkesterområdet finns ingen renodlad tidning. Dock har vi för stor del annonser och medlemstidning ligger i fatet trots bredare spektrum.

2. SOF ifrågasätter dessa argument just med att vi skall redovisa en stor förlust för att komma ifråga om stöd. I SOF:s anslag som riksorganisation säger KUR att det är en prioriterad fråga om medlemsinformation till egna medlemmar och presumtiva. Dock får inte bidraget användas till tidningsproduktion. Vi saknar ett helhetstänkande från KUR.

3. Ekonomi och den stora subvention förbundet idag kan lägga är det största hotet för tidningen. Bristen på möjligheter att köpa externt material är hämmande för utvecklingen.

4. Om vårt område (orkestrar) fick ett grundbidrag skulle vi komma ut med fler nummer och bevaka större områden.


Socialmedicinsk tidskrift:

Vi driver en tidskrift med c.a 1000 prenumeranter. Vi försörjer oss med prenumerationer, sponsorer, annonser och stödköp. Vi går runt men gör aldrig vinst. Vi kan givetvis inte kalkylera med att gå minus, då skulle vi få lägga ner. Vad som skall räknas in i ett minusresultat är svårt att avgränsa. Utan stödköp och sponsorpenger vi får skulle vi gå back varje år, men det skulle betyda nedläggning. Minusklausulen är således luddig, svår att värdera och omöjlig att tillämpa eftersom ingen kan gå back och ändå överleva. Det är tio år sedan vi fick statsbidrag beroende på att vi i vårt formella bokslut inte redovisar underskott av skäl som framgår ovan.

Vi har två utgifter, redaktion och tryck med porto. Redaktionen kan man inte reducera men statsbidrag till tryckning vore bra. Det skulle innebära kontroll att pengarna används till spridning, det skulle vara lätt att administrera dvs statsbidraget utbetalas mot tryckerifaktura. Det är också svar på den andra frågan, det är bättre med mångfald så att många blommor kan blomma än med större bidrag till ett fåtal. Det tycker vi både från vårt perspektiv och från ett samhälleligt.


Fotnoten:

Hinner inte detaljsvara men min personliga känsla är att stödet ska spridas till många tidskrifter för att säkerställa mångfalden av röster. I min ungdom gjorde jag ambitiösa fanzines vid sidan av jobb. Trots den relativt stora spridningen (1000 - 1500 ex/nr av de sista numren innan jag lade ned fanzinet), blev produktionskostnaden så stor att den tillslut blev för stor för min plånbok. Ett tidskriftsstöd som bidragit till utgivningen (täckt porto eller repro eller så), hade betytt mycket och gjort att tidningen kunnat leva vidare ett tag till. Bidragen behöver inte vara så stora att de räcker för att täcka eller bidra till löner, snarare verkningsfulla insatser för tidskriftens produktion och överlevnad. Mångfalden av små olikartade röster är viktiga för yttrandefriheten och demokratibygget. Sedan kan man diskutera om tiden runnit ifrån papperstidskrifterna. Själv lider jag av floran av alla spännande tidskrifter jag skulle vilja läsa men aldrig hinner eftersom min lästid upptas av de bloggar och webbsidor jag måste följa.

Idag kanske det handlar mer om att stötta utvecklandet av digitala kulturtidskrifter, portaler och communities. Att kanske möjliggöra för de som vill gå från bloggande till mer ambitiösa webbprojekt. Kanske differentierat stöd - pengar till både digital mångfald och pappersfördjupning. För de fördjupande artiklarna pallar jag inte läsa digitalt.

Bara några korta reflektioner och inga riktigt raka svar.


Horisont:

1. Jag känner inte till det statliga stödsystemet i Sverige annat än att Horisont inte har fått stöd. Vi tycker givetvis att vi borde kunna ansöka om statsstöd även från Sverige eftersom vi alltid har den ena redaktören i Sverige. Summorna är svårt att svara på då jag inte känner till stödet så bra. Men att minska på stödet för många och att höja rejält för ett fåtal låter inte bra. Tidskrifternas ekonomi - inte då resultaträkningens vinst/förlust, utan hellre balansräkningens eget kapital - borde beaktas. Om det finns återbetalningskrav vid vinst, så borde dylika krav avlägsnas. Det stöd som beviljas borde man också få räkna med att behålla.

2. Dylika incitament borde absolut avlägsnas! Vi har haft samma i statsstödet i Finland och det kombinerat med återbetalningskrav har resulterat i att det är totalt omöjligt att komma upp över noll. Visar man inte förlust av egen kraft, så tas man ned till förlust genom återbetalning eller uteblivet stöd följande år. Den vägen går alla tidskrifter mot konkurs. Ifall man ska beakta ekonomin, så vore det tryggare och mera rättvist att se på tidskriftens eget kapital.

3. Osäkerheten med alla stöd och bidrag är det största hotet. En möjlighet är kanske ökad lösnummerförsäljning. Vi lyckades öka vår lösnummerförsäljning rejält med en sådan enkel sak som att skriva ut på vår webbsida att man kan beställa lösnummer direkt av oss.

4. I Horisonts fall genom att godkänna oss som ansökare eftersom vi har både halva redaktionen och halva prenumerantskaran i Sverige.


Cora:

1. Stödja så många kulturtidskrifter som möjligt med mindre summor. Dock bör ett eventuellt minimibidrag ändå vara så högt att det kan täcka tryckkostnader för exempelvis fyra tidskrifter er år, alltså cirka 120 000 kronor.

2. Svårt att ta ställning till, men om man betänker att ett litet antal tidskrifter åtnjuter maxbidrag, medan andra befinner sig på samma kvalitativa nivå och får kämpa länge för att nå till samma kapitalistiska höjder, är nog snarare en jämnare fördelning, se ovan, att föredra.

3. Det här är två jättekonstiga frågor - vem har kommit på något så korkat? Pengarna förstås!!! Vad annat?

4. Frågas det efter hur staten ska kunna göra satsningar för att förbättra? I så fall föreslår jag mer pengar.


Svar från tidskrifter som vill vara anonyma:

Anonym I:

1. Vi tänker oss ett slags trappstegsmodell – med en mindre summa till att börja med som sedan kan höjas i takt med att tidskriften utvecklas. Man kan inte göra en bra tidning som går med förlust under en längre tid.

2. Förlustkriteriet är kontraproduktivt och bör tas bort. De (få) tidskrifter som kan ta in vissa annonsintäkter eller få sponsorstöd skulle ju kunna frestas att avstå från detta om (ett större) stöd riskerar att försvinna. Förluster uppstår f ö alltid under ett uppbyggnadsskede, som kan vara ganska långt.

3. HOT

a) att inte kunna planera långsiktigt

b) att inte ha tid att tänka på kvalitet när pengarna börjar ta slut

c) att inte kunna ge ett litet honorar till människor som lägger ner mycket tid på bidrag i tidskriften

d) att ekonomin till sist fäller oss, att vi inte orkar.

MÖJLIGHETER

a) vi har en stor, potentiell läsargrupp - kan vi göra en bra tidskrift, kan vi med tiden hoppas på många prenumeranter och vissa annonsintäkter.

4. Skapa en viss ekonomisk grundtrygghet som är överblickbar under två år framåt för nya, lovande tidskrifter. Genom att införa en särskild, kvalitetssäkrad ordning vad gäller tidningar som innehåller andra språk än svenska.


Anonym II:

1. ett system med både mindre och högre summor

2. finnas kvar

3. svårigheter att nå ut och bli såld

4. Exempelvis lägre porto


Anonym III:

1. Alla "kvalificerade" tidskrifter bör få ett bidrag även om det blir litet. Annars kan det bli obalans mellan konkurrenter när den ene får och den andre inte får. Jag minns att Y fick men vi fick inte (på 90-talet) trots att vi var likartade - många läsare och annonsörer var samma t ex.

2. Förlustkriteriet bör försvinna då det är toligt att ha ett negativt incitament. När vi gav ut vår tidskrift på papper fick vi slita för att sälja annonser och hålla nere kostnader. Vi fick aldrig bidrag. Hade vi struntat i att kämpa för en bättre ekonomi eller sagt att tidskriften ska vara annonsfri kanske vi hade fått stöd. Vi tycker också det blir konstigt om man ska starta och driva en tidskrift som ska gå back. Man bör få stöd om ens egna ansträngningar inte räcker till.

3. Nu har vi inte gett ut en papperstidning på x år, men vi har ju funderat på en återstart. Ekonomisk trygghet är viktigast. Det jag kan tänka mig skulle vara de största problemen om vi återstartade är osäker annonsmarknad, särskilt inom vår bransch, dyr distribution och högt porto. Förutom osäkerhet kring stöd då.

4. Se punkt 1. Eventuellt kan staten också främja distribution. Åtminstone på vår tid fick man ingen riktigt motivation till avslag och man kunde inte överklaga. Är det så fortfarande måste detta skärpas.


Anonym IV:

1. Både mindre och högre summor.

Dels viktigt att små föreningar/grupperingar kan komma igång…

Men samtidigt väldigt väldigt viktigt med större summor till tidskrifter som mer eller mindre upplevs som etablerade. För i takt med att den dagliga/sedvanliga kulturbevakningen/samhällsdebatten/medieutbudet blir alltmer likriktat och får ett allt snabbare tempo och därigenom blir allt ytligare till form och innehåll, med ett flackare kunskapsinnehåll… i takt med detta blir tidskriftsutbudet ÄN VIKTIGARE. Dvs kvalitet… Och även en utgåva av några tusen kan vara en viktig utgåva – dvs EN aspekt på mångfald. Min tidskrift VET jag t ex är en inspirations- och kunskapskälla för större redaktioner, som hakar på sådant vi fört in på agendan. Gång på gång är vi "tidiga" med att lyfta nya perspektiv!

2. Ja, nog ska väl inte skattemedel gå till tidskrifter som klarar sig ändå? Just att det handlar om allmänna medel tycker jag är viktigt att ha klart för sig. Som ska räcka till mycket, men… Samtidigt är ju bidragen så låga att varje tidskrift i alla fall är tvungen att försöka dra in medel på andra sätt precis HELA tiden. Vi har t ex annonser. Dessutom ska man komma ihåg att det absolut största bidraget står inte Kulturrådet för. Det gör kulturarbetarna som bidrar med sin tid, sitt arbete och sina alster. De låga ersättningar som vi alla jobbar under är det verkligt STORA kulturBIDRAGET.

3. Smakdomare, dvs att vi ska drabbas av detsamma som Mana. SAMTIDIGT tycker jag det är viktigt att det finns något kriterium av att/som garanterar/innebär… att tidskriften för in något i samhällsdebatten/kulturutbudet som annars inte självklart skulle finnas. Just p g a att det perspektiv/den kulturyttring det handlar om inte är kommersiellt gångbar.

4. Att man fick produktionsstöd för en längre tidsperiod. Denna eviga årliga ångest! Att man åtminstone vet vad man har för villkor under säg… 3 år. Om man funnits – som vi i x år – o har en upplaga som är någorlunda stor… bara DET visar ju att utgivningen fyller ett behov / har en funktion / bidrar med något värdefullt… Och har man det, tycker jag man kunde få ett produktionsstöd för en längre tidsperiod!


Anonym V:

1. Vi föredrar ett system med bägge varianterna. Även en mycket liten summa kan göra skillnad. (Särskilt för en tidskrift som ligger på nätet). Men även höga stöd är viktiga - det måste gå att satsa och utveckla sin verksamhet. Det är viktigt att det finns en del mer eller mindre professionella kulturtidskrifter också. Hög kvalitet kostar.

2. Eftersom vi tycker att det ska vara möjliggt att få hjälp att satsa så kan man inte ha kvar det kriteriet. Sedan tycker vi nog iofs att det var rätt att dra in stödet till tidskrifter med rika ägare som borde kunna skjuta till pengar.

3. Kan väl sammanfattas i tid/pengar.

Dåligt med pengar ger dåligt med tid. Små möjligheter att satsa på utveckling och maknadsföring. Den dåliga distributionen för papperstidningar.

Mer pengar = större möjligheter

4. Mer pengar.

Satsning på bättre distribution.

Satsningar på att på olika sätt synliggöra kulturtidskrifterna.


Anonym VI:

1. Både mindre och högre summor.

2. Finnas kvar.

3. Största hot är att stödet försvinner.

4. Stödsumman har inte höjts på väldigt, väldigt länge. Och samtidigt förväntas även webbpublikationer få stöd. Mer pengar är alltså det korta svaret.


Anonym VII:

1. Vi anser att Kulturrådet bör stödja så många tidskrifter som möjligt. X är en liten tidskrift men vi är uthålliga! Med våra x år på nacken tillhör vi väl vid det här laget en av de äldsta kulturtidskrifterna. /.../ Vi försöker att tillfredställa många olika intressen samtidigt som vi försöker att ta med mångkulturella och jämställdhetsaspekter.

2. Vad gäller förlustaspekten, så skulle vi inte klara oss utan bidraget från Kulturrådet (det har varit xxx.xxx kr de senaste åren). Samtidigt är det en budgetfråga. Vi skulle vilja arvodera våra artikelföfattare och använda fyrfärg och på så sätt höja kvalitetet på tidningen men då skulle vi behöva ett betydligt högre bidrag från Kulturrådet. Det känns därför som vi små kulturtidskrifter jobbar i motvind medan de större får högre bidrag och har råd med både färg, redaktionslokaler, anställda redaktörer och arvoderade författare. Det känns högst orättvist! Vi vill mycket mer, men vi får ständigt säga att vi inte har råd! Jag tycker att Kulturrådet istället för förlustkriteriet skulle titta på vad tidningen gör. De redaktionella kostnaderna för att göra ett tidningsnummer är ungefär desamma vare sig man har 1.500 i upplaga eller 5.000. Tryckkostnaderna och distributionskostnaderna anser jag alltid måste bäras av de egna intäkterna vare sig det är inkomster från prenumerationer, lösnummerförsäljning eller annonser.

3. Det värsta hotet är att Kulturrådet inte ger oss något bidrag, då får vi lägga ner tidningen, för vi har inga kostnader som vi kapa bort. Det har vi redan gjort!

Höjs bidraget däremot kan vi både bredda och utveckla tidningen redaktionellt, se svaret på fråga 2.

4. Mer pengar och att de är tydligare i sina kriterier, se Riksrevionsverkets granskning.


Anonym VIII:

vi får inget kulturtidskriftsstöd vilket kan kännas rätt tungt mellan varven.

Gissningsvis är förklaringen att ägaren förväntas hålla tidskriften under armarna vilket den inte gör - utan tvärtom begär intäkter från den.

Utifrån min situation har jag svårt att besvara frågorna nedan.

Men förlustkriteriet är ju ett rejält moment 22!

Man kan ju inte driva något med förlust och hoppas få stöd - som man inte får.


Anonym IX:

1. Det är viktigt både med bredd och specialitet. Stödet ska visa öppenhet för nya initiativ och en brokig mångfald vad gäller konstnärlig inriktning och ämnesval. Det är bra med ett system där tidskrifter kan få chans att växa, att i början få ett mindre stöd som sedan kan öka. En klokt sammansatt referensgrupp behövs, för att stämma av kvalitet m.m. Stödet måste vara långsiktigt. Vi är för ett system med både mindre och förhållandevis höga summor, ungefär så som det är idag. Specialkunskaperna och inblicken är något av det viktigaste som kulturtidskrifterna kan bidra med, som en fördjupning vid sidan av andra medier. Därför är det nödvändigt att stödet också medger en viss professionalisering, med möjligheter till metodiskt och grundligt arbete.

2. Det är bra att det tas bort. Ett sådant krav kan bli som en hämsko för nya satsningar. Det är kvaliteten som ska räknas, inte förlustkriteriet. Men det bör finnas någon slags gräns för hur stora ekonomiska resurser en tidskrift kan ha, hur mycket den kan gå med vinst och samtidigt få stöd.

3. Ett hot är det allt trängre utrymmet för fördjupande kulturjournalistik. Att det statliga kulturtidskriftsstödet nu ifrågasatts på en del håll visar en brist på insikt i villkoren. Små, specialiserade publikationer har förstås inte resurser att slåss på samma villkor som de som är mer kommersiellt gångbara och attraherar annonsörer. Det största hotet för oss är att stödet rycks bort.

Möjligheterna är våra läsare och de underbara författare, översättare, litteraturvetare, journalister, fotografer och illustratörer som medverkar i tidskriften trots ringa ekonomisk ersättning.

4. Distributionen är som alltid en stötesten. Förslag: återinförande av ett kulturporto (om nu inte bolagiseringen av Posten helt omöjliggjort detta), incitament för att bygga alternativa distributionssystem vid sidan av dem som har monopol.

Utskick till biblioteken: att det, så som är fallet för boktitlar som får litteraturstöd, kontinuerligt skickas ut kulturtidskrifter till kommunbiblioteken. På det viset skulle de spridas över landet. Eller någon annan form av betalda prenumerationer till biblioteken, det behöver ju inte enbart gälla tidskrifter som får stöd. Biblioteken är otroligt viktiga.

Om stödet och långsiktigheten: Som det nu är får vi besked om nästa års belopp så sent. Skulle inte stödet kunna ges på två eller tre år? Ett flerårigt stöd skulle göra det möjligt att lägga en tryggare grund, planera längre i förväg och våga satsa mer.

Drömsatsningen är att totalbeloppet till stödet höjs rejält.


Anonym X:

1. Jag skulle föredra ett system med både mindre och högre summor. Olika tidskrifter är olika beroende av stöd. En mindre summa pengar skulle kunna få den tidskrift jag själv arbetar med att kunna utvecklas.

2. Jag är av åsikten att kriteriet ska finnas kvar. Statligt stöd bör ges till de tidskrifter som är i störst behov utav det.

3. Det största hotet mot vår tidskrift är ekonomin, då vi är en liten kulturtidskrift är vi beroende av annonsörer för att gå runt ekonomiskt. Det är svårt för oss att få annonsörer då vi har en liten upplaga. Vi skulle vilja öka i upplaga och vi har sett internet som en billig lösning på det problemet.

4. Satsa på tidskrifter som görs av ungdomar/studenter. Det är en stor möjlighet för studenter på universitet att kunna arbeta med X och att dessutom få erfarenhet som värderas ute i arbetslivet.


Anonym XI:

Vi får idag inget statligt stöd inom ramen för kulturtidskrifter från statens kulturråd. Det stöd vi får är från sametingets kulturråd och där är den totala potten för samiska tidningar på 2 miljoner kronor.

Men jag kan försöka svara på frågorna så gott det går ändå.

1. I vårt fall vore det önskvärt att vi inom den samiska tidskriftsvärlden också på något sätt ska "garanteras" stöd från statens kulturråd. Mångfald och kvalitet skulle i så fall till en större del uppnås än idag. Jag föredrar ett system med både mindre och högre summor.

2. Förlustkriteriet låter nog så negativt, men i övrigt har jag inga kommentarer eftersom vi inte klarar oss utan det enda stöd vi får från sametingets kulturråd.

3. De största hoten är det begränsade presstöd vi får från sametinget, samt att vi nekats stöd från statens kulturråd. Att det överhuvudtaget inte finns ett särskilt samiskt presstöd är oroväckande. De största möjligheterna är att vi är en anrik tidning som följt utvecklingen genom åren och håller en hög klass. Vi har också trogna prenumeranter.

4. Inrätta ett samiskt presstöd utan inblandning från sametinget.


Publicerad: 2008-06-08