Allmän kulturtidskrift med specifik agenda

Redaktionellt

Ur Aorta #13


Efter snart fem års tystnad kommer nu det trettonde numret av tidskriften Aorta. Det första man som läsare bör fråga sig är: Vad motiverar utgivningen av ännu ett kulturmagasin på en redan överhettad marknad? Ett typiskt svar från vilken utgivare som helst torde vara att just deras redaktionella profil tillför samtiden ovärderliga nyanser och ett helt eget perspektiv som ingen annan kan erbjuda. Det svaret är förstås också giltigt för Aorta. En kort historik kan fungera klargörande:

Avgörande som inspirationskälla för den här tidskriftens tillkomst var Clemens Altgårds och Håkan Sandells nu tio år gamla poetik Om retrogardism där de drog upp riktlinjerna för en möjlig ny strömning i diktkonsten – baserad i en dynamisk traditionsuppfattning där man i synnerhet lyfte fram hantverkskunnande och inspiration. Redan då betonades att det inte bara var deras egna idéer som kom till tals. Snarare menade man sig definiera en av tidens tankeströmmar, vilken dessutom tycktes internationellt förankrad.

Clemens Altgård hämtade ordet retrogardism från det slovenska konstnärskollektivet Neue Slowenische Kunst men där fanns samtidigt en rad andra projekt som kanske lika gärna kunde ha lånat sina namn till strömningen. Vi tänker exempelvis på italiensk neomanierism, estnisk etnofuturism eller hur poetgruppen Malmöligan använde ordet nybarock. I USA kan man tänka på den bildkonstnärliga sammanslutningen New bohemia eller de breda traditionsbaserade poesiströmningarna New formalism och New narrative. Inom den krets av konstnärer och poeter som fortfarande träffas på Frie Kunster i Oslo har dessutom termerna nyromantik, klassisk figuration, skandinavisk arkaism och traditionsbaserad kultur – inte utan lekfullhet – använts i skiftande sammanhang.

Men retrogardism fungerade utmärkt som samlande begrepp i en skandinavisk kontext och genererade en hel del uppmärksamhet. Här fanns plötsligt en grupp konstnärer och poeter som aktivt ville definiera sig som ett reellt alternativ till samtidens favoriserade stilar. Spännvidden i det alternativet låg mellan en proaktiv önskan om att poesin skulle ta en förnyad riktning och ett krasst konstaterande av vad som gått förlorat när en en gång radikal modernism blivit mainstream. Och brottet med en postmodernism på tomgång markerades naturligt med en grundlig inventering av förmoderna estetiska praktiker och ifrågasättande av invanda sanningar och politisk-estetisk korrekthet.

Medan de retrogardistiska poeterna på oklar grund blivit anklagade för siaranspråk, har vår tids etablerade kulturskikt verkligen kommit att uppträda som självuppfyllande profeter innanför sin kultur-evolutionistiska tro på att modernism eller dekonstruktivism uppstått innanför en lagbunden historieutveckling. I en sådan traditionsförståelse leder allting vidare linjärt till något annat: 1800-talskonstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautrémont, glest lästa i sin egen tid, förutsätts ha diktat för framtiden.

Det hör snarare till retrogardismens mest radikala sidor att hålla en mängd olika utvecklingsvägar och olika framtider möjliga. Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt. Det inkluderar allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism. Där avantgardismen historiskt sett, och nu som institutionaliserad, gärna blir intolerant, lämnar retrogardismens traditionsförkärlek en öppenhet för en samtidig existens av många olika världar och värden.

Under de år retrogardet fungerat som ett sammanhållet projekt har en rad för diktkonsten formella spörsmål – som rytm, emblematik och epik – avhandlats på djupet i antologier och tidskrifter. Ändå vågar vi påstå att kärnan i strömningen egentligen står att finna någon helt annanstans. Nämligen i engagemanget för en humanistisk nytändning där människans erfarenheter står i centrum. Av central betydelse är upplevelsen av att mytologiska förklaringsmodeller aldrig blev obsoleta, utan genomgick metamorfoser i takt med samhällets förändring. Också i en fragmenterad samtid står en sak klar: människor har en delvis gemensam erfarenhetsgrund och även i en krasst kommersiell verklighet tenderar vi att konstituera våra liv efter myter. I en accelererad globalisering blir den världsbilden än tydligare. En poet som vill vara i höjd med sin samtid måste erkänna det om han eller hon är beredd att axla det ansvar det innebär att återförtrolla världen. Och då kan poesin också bli tidlös. Liksom ärkebiskop KG Hammar tror vi att “[v]issa sanningar är så djupa och personliga, att det behövs ett poetiskt förhållningssätt för att kunna härbärgera dem.”

Ja, förhoppningen inom projektet har alltid varit en humanistisk renässans där vi önskade nå fram till en den människa som trots att hon själv är omgiven av maskiner inte blivit en robot. Det är en rik människobild med ett rikt känsloregister – ett korrektiv till mycket av den samtida konstens stympade homo sapiens. Det leder oss fram till en konstsyn där vi, för att citera Johan Lundberg (ur förordet till diktantologin Urblå natt, 2005), letar oss »fram till en hållning med positiva förtecken, där man med risk för att avfärdas som naiv och godtrogen hävdar att konstens värde till exempel består i att göra människan insiktsfull och harmonisk, eller varför inte rent av lycklig«. Och detta förstås oavsett om insikterna kommer i smärtsam katharsis eller i ett mjukt assimilerande av nya tankebanor.

Ett motto för retrogardismen kunde vara Czeslaw Milosz’ definition av konst: »Lidelse-full jakt på det Verkliga«. Med det pekar han på konstens suveränitet: ingen vetenskap eller filosofi kan ändra det faktum att en poet/konstnär står inför en verklighet som var dag förnyas, mirakulöst komplex och outtömlig. Denna elementära kontakt, verifierbar genom de fem sinnena är viktigare än någon andlig konstruktion.

Retrogardismen söker i överensstämmelse med Milosz en konstnärlig bekännelseform som tar hänsyn till alla mänskliga uttryck: glädje, sorg, vansinne, avund, hat, extas osv. Rätt och slätt en bekännelseform som visar rikedomen i det mänskliga själslivet – som det har visat sig i mästerliga och stora konstnärskap och författarskap genom århundraden oavsett ideologi och andlig identitet. Vi vill i likhet med Harold Blooms eller Stein Mehrens verklighetsuppfattning revitalisera en universalistisk konstförståelse – konsten har till uppgift att återerövra vår mänsklighet: det vill säga en helhetlig verklighetsuppfattning, där alla aspekter hör till, inte bara metapoetiska, politiska, teoretiska aspekter. Nej, vi vill även inlemma det subjektiva, det mytiska, det religiösa, det som inte bara representerar våra känslors och de fem sinnenas intryck. När vi nu överblickar detta första nummers innehåll – som delvis intuitivt växt fram – ser vi att det är en bred kulturtidskrift vi skapat. Kanske kommer då vår tungvrickande term »retrogardism« – och därmed den stolta självbilden av progressiv motståndsrörelse – att skrämma bort en hel del presumtiva läsare? Men trots att diskussioner har förts om att lämna etiketten bakom oss, tror vi ändå att vår koncentration och stränghet i kulturanalysen är tidskriftens verkliga styrka och det som skapar tilltro i längden. Termen stannar alltså, om inte annat för att vi inte vill förväxlas med andra ytligare modernismkritiska projekt i samtiden.

Vi upplever nämligen behovet av en ny samtidsanalys som redefinierar förhållandet mellan tradition och modernism och erkänner att denna polaritet är ett av efterkrigstidens spöken. En sådan ny analys kommer att stadfästa att vår »universalism« är helt oförenlig med en term som på ytan kan verka besläktad: »globalisering«. Globaliseringen vill i motsättning till universalismen totalisera alla förståelseformer. Den visar bland annat in mot de förytliganden vi är vittnen till i populärkulturen. Universalismen däremot söker sig inte bara mot olika urbana centra utan öppnar för lokala och regionala verklighetsförståelser där de mytiska och religiösa aspekterna av verkligheten har överlevt – stick i stäv med globaliseringen som tenderar att sudda ut alla lokala, regionala och nationella kännetecken. Vi menar att det mytiska är ett gemensamt erfarenhetsanlag och en gemensam verklighetsförståelse som ligger till grund för alla kulturer och religioner.

Året som gick markerade 200 år sedan Friedrich Schiller dog. Aorta uppmärksammar detta med ett Schillerjubileum för att belysa det idéhistoriska arvet efter honom. Schiller har under efterkrigstiden kommit i skymundan som estetisk tänkare på grund av sin centrala roll i uppbyggandet av en tysk nationalromantik, vilket av naturliga skäl inneburit ett stort mått av skuldbeläggning. I själva verket rymde Schillers estetik en radikal sida, inte minst buren av klassicistiska ideal. Jag hoppas att detta nummers Schillerartiklar kan medverka till en omvärdering och också visa hur relevanta flera av hans tankegångar är än idag – eller kanske – särskilt idag.

Ett Schillertema spiller naturligt över i ett återupptäckande av de klassiska källorna. Sålunda bjuder detta nummer också på nytolkningar av Sapfo och Hipponax med tillhörande introduktioner. Ett temablock ägnas också åt den tyske diktaren Stefan George. Precis som särlingen Nietzsche framstår Stefan George som en komplicerad gestalt som inte enkelt går att sortera in i ett fack. Vissa samtida såg i honom en poetisk charlatan som i sin exklusiva krets – George Kreis – odlade en formsträng, andlig och symbolistiskt färgad estetik. Andra hyllade honom som Tysklands störste diktare. Något som svärtat hans rykte är nazisternas behov av att legitimera sin egen strävan genom att försöka hänvisa till Georges krets, något som de emellertid gav upp efter maktövertagandet. Georges homosexualitet och hans uttryckliga ställning emot antisemitism visar på oförenliga drag rörelserna emellan. Intresset för George var redan tidigt svalt i Norden, och det var främst Vilhelm Ekelund, Anders Österling och Bertil Malmberg som ägnade hans poesi någon uppmärksamhet. De senaste femtio åren har det i stort sett varit tyst kring George. Oavsett hur kritiken tidigare bedömt Georges diktargärning vill vi speciellt föra fram de fascinerande sidor som vetter mot hans stränga och allvarliga hantering av språket och hans vilja att återförtrolla världen.

Resten av detta nummer innehåller en mångförgrenad internationell utblick med poesi och artiklar från bland annat Danmark, Holland, Ryssland, Frankrike och Ungern. Och som krydda på anrättningen presenteras ett veritabelt litterärt scoop: Legenden om Novgorod för första gången på svenska, tolkad av Gunnar Harding och Lars Erik Blomqvist.

Så långt utläggningen om Aortas idéhistoriska kontext och detta nummers innehåll. Men ambitionen? Formellt blir Aorta en kvartalstidskrift med norsk-svensk redaktionskommitté. Svenska och norska blir därmed tidskriftens språk med målsättningen att ha en jämn fördelning av material dem emellan. Aorta är avsedd för en nordisk marknad men utblicken är i högsta grad global, även om tyngdpunkten från vår utsiktspunkt är något eurocentrisk. Numren kommer att organiseras efter vittfamnande teman – närmast följande blir ett nummer om Mystik med bland annat nytolkningar av William Blake och Fakhr al-din Araqi. Till hösten kommer en djupdykning i konstens verkligt stora inspirationskälla: Kärlek. Inledningsvis kommer huvuddelen av materialet att handla om poesi eftersom den blivit något eftersatt – till förmån för måleriet – i tidskriftens tidigare årgångar. I framtiden kommer ett brett spektrum av kulturyttringar som film, musik, bildkonst och arkitektur att behandlas. Gamla läsare av tidskriften kommer att känna igen vinjetter som »Klassikern« och »En föregångare«. Varsågoda, här presenteras en allmän kulturtidskrift med en mycket specifik agenda.

Carl Forsberg och Ronny Spaans

Publicerad: 2006-02-26