Kukar som trackar

Ur Sanna mina ord #7


Okej, va fan är det med killar egentligen? Jag var hos Adde ikväll, och skulle cykla hem. Hon följde mig till Drottningrondellen, sen cyklade jag själv den lilla biten genom Tannefors hem till mig. När jag och Adde gick över Queensbridge (Drottningbron) mötte vi tre fulla killar. En av dem kliver vingligt fram till oss och säger ”Kolla grabbar, två skitsnygga tjejer!”. Jag suckar. Vi blir fett förvånade, folk brukar ha svårt att se att Adde är en sån med fitta, och att en kukenkille i alkoholpåverkat tillstånd I MÖRKER lyckades med det är fan ett under. I alla fall, Adde lämnar mig vid rondellen och jag cyklar. När jag cyklat över Gamla Tanneforsvägen och bara har några hundra meter hem kör en bil förbi mig. Det är en ganska sliten, ganska ful, röd Opel och jag hör hur musiken dunkar där inne. Mts, mts, mts, mts mts, mh-mh-mh-mts, mts, mts, mts. De tutar på mig och skriker något, som jag inte hör. Jag morrar.

Va fan är det med kukenkillar egentligen? Vem fan säger åt kukarna att de ska tracka alla brudar som vågat sig ut efter klockan 22.00? ”Öh, grabbar, om ni ser nån djävla brud som är ute och går eller cyklar själv efter klockan 22.00, fan grabbar, skräm henne, hon ska veta att hon ska hålla sig inne så dags”. ÅÅÅUUURGGHHHAA!!! Ibland blir det bara för mycket, och det är då jag är villig att plocka fram mixern och tillverka kukshakes i en rasande fart!

Jag hatar att jag hela tiden blir så beroende av män. Jag känner mig mycket säkrare på kvällen om det är en man som följer mig hem, som cyklar med mig, som vad? Beskyddar mig? Är jag inte mer självständig än så? Samtidigt är jag glad över att jag vågar erkänna att jag är rädd. Jag skulle lika gärna kunna bita ihop och säga att jag klarar mig, att jag kan gå hem själv, att jag inte är rädd. Det skulle vara lögn, för jag är så fruktansvärt jävla rädd och ingenting har hittills gjort det bättre. Visst, efter kursen i feministiskt självförsvar kände jag mig starkare och jag vet numera hur jag ska handskas med män i olika hotfulla situationer, men själva grundrädslan kommer nog aldrig att försvinna.

Jag undrar om snubbarna fattar. Killar, kan ni tänka er hur det är att inte kunna följa med ut eller gå på kvällens spelning för man är rädd för att bli våldtagen på vägen hem? Kan ni ens få in den där ständiga rädslan i era hjärnor? Ni vet inte hur jävla lyckliga ni är.

Sanna Berg

Publicerad: 2004-11-05


Läs mer om Sanna mina ord i katalogen
Fler artiklar knutna till Sanna mina ord
Fler tidskrifter i kategori GENUS