Med nya planer för Stockholm

Ur Arkitekten nr 10/04


Han kallar sig ”stadens man”. I stadsbyggnadskontorets källare modellerar han strukturen för sitt största projekt hittills, Norra stationsområdet. Arkitekten har träffat Aleksander Wolodarski, planarkitekt i Stockholm.

– Det var en mäktig upplevelse. 1.300 delegater från hela världen, samlade på Chicagos bästa hotell. Jag fick stående ovationer, de ville inte sluta applådera. De tycker att Sverige är bäst!

Aleksander Wolodarski, planarkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor, har fått ta emot den amerikanska New Urbanism-rörelsen CNU:s pris för bostadsområdet S:t Erik på Kungsholmen.

Sedan S:t Eriksområdet stod klart 1999 har det hyllats och bespottats. Hyllats av så kallat vanligt folk. Bespottats av kollegorna i arkitektkåren. Aleksander Wolodarski har aldrig förstått kritiken, men blev också förvånad över CNU:s utmärkelse, så här många år senare.

– Jag trodde att S:t Erik var utagerat som debattämne, men jag är osäker på hur det förhåller sig. Mycket av kritiken har varit osaklig. Det talas om pastisch, men allt annat som byggs är ju också eko av allt annat som byggts. Hur kan man avfärda det omtyckta med att kalla det pastisch?, säger Aleksander Wolodarski.

Liksom flera gånger under vårt möte i hans avskalade arbetsrum på stadsbyggnadskontoret, refererar han till historien.
­
– Arkitekter förstår inte hur modernism och klassicism bekämpat varandra, men att den tiden är förbi. I och med murens fall är det vansinnigt att hävda att det bara finns en uttolkning av vår tids arkitektur. I våra dagar borde det vara tillåtet med stilistisk frihet. Vi måste låta goda idéer leva sida vid sida. Demokrati är pluralism, säger Aleksander Wolodarski.

Demokrati och pluralism är också ledord som han återfinner i CNU:s program. Aleksander Wolodarski hoppas att fler arkitekter ska ta reda på vad organisationen står för. Han säger att han själv är överraskad.

– Det är en bred rörelse med stark medborgerlig förankring och med högt i tak. I deras program står inte ett ord om arkitekturstilar, de uppmuntrar pluralism och är inga bakåtsträvare, säger han.

Han skulle gärna se att också politikerna tog ställning till och kom med synpunkter på CNU:s, som han säger, eleganta formuleringar. Och att partierna formulerade sina egna program.

– Det finns inget parti som har ett stadsbyggnadsprogram. Det handlar hela tiden bara om enstaka politikers personliga engagemang. Det är inte seriöst, säger Aleksander Wolodarski.

Samtidigt påpekar han att Sverige redan ligger långt fram när det gäller planinstrument och lagstiftning. Och han tror att den pågående PBL-översynen kommer att innebära att det blir ännu bättre förutsättningar för bra stadsbyggande framöver.

­– De långa plantiderna idag använder jag för att arbeta fram bättre resultat, jag sitter inte bara och väntar. Men det går att halvera tiden. Det gäller bara att inte frånhända sig det grundläggande, att medborgarna är med, säger Aleksander Wolodarski.

Då kommer stadsbyggnadsdirektör Ingela Lindh in i rummet. Hon vill vidarebefordra beröm till planarkitekten. Hon går fram och kramar om Aleksander Wolodarski och berättar att alla var urnöjda och att stadsbyggnadsborgarrådet Py Börjesson var alldeles överväldigande nöjd. Så går hon ut igen. Aleksander Wolodarski rodnar.

­– Jag kom just hem från en nordisk byggdag för politiker, tjänstemän och företagare. Jag har visat dem runt i Warszawa, berättar han.

Det som samordningsminister Pär Nuder sa vid ett seminarium, att många kommunpolitiker tycker att arkitekter är något katten dragit in, tycks således inte gälla i Stockholm. I alla fall inte för Aleksander Wolodarski.

Han kom som praktikant till stadsbyggnadskontoret redan 1968. Sedan har, som han själv säger, praktikperioden förlängts i 35 år. Han berättar hur hans första stadsbyggnadsdirektör Torsten Westman brukade le och låta den då unge Aleksander Wolodarski arbeta fritt. Sedan dess har personerna på stadsbyggnadsdirektörsposten bytts ut fem gånger, men Aleksander Wolodarski har förblivit planarkitekten på innerstadsavdelningen, som inte syns i några hierarkiska träd.

– Jag har aldrig sökt några chefstjänster. Jag har hittat min plats och min roll. Man behöver inte vara chef för att uträtta något, säger han.

Under åren har Aleksander Wolodarski även utfört uppdrag åt kommunen som egen företagare. Det är lätt att ställa sig något undrande inför att en heltidsanställd tjänsteman på stadsbyggnadskontoret deltar i kommunens parallella uppdrag och tar tjänstledigt för att som egen företagare utföra uppdrag åt gatu- och fastighetskontoret i samma kommun. Detta förhållande gäller till exem­pel för projekten Kungsträdgården och Raoul Wallenbergs torg. Aleksander Wolodarski förstår några av frågetecknen.

– Jag är medveten om dubbelheten, men jag tar aldrig uppdrag för att utnyttja min ställning här på stadsbyggnadskontoret. Det finns privata arkitekter som ritar både detaljplaner och hus. Om jag ritade detaljplan som ombud för privata intressen så vore det förstås jäv. Men jag går inte kommersen till mötes, jag är stadens man, säger han.

Han kallar det att arbeta på ett okonventionellt sätt, gränsöverskridande och informellt i en aldrig stelnad process. Och han hävdar sin rätt att med sin goda vilja och förmåga få konkurrera med andra.

– Jag har fått uppdragen i konkurrens med andra, på lika villkor. Det viktiga är att använda den kompetens som finns och om politikerna tror på mig så är det bra för saken. Det spelar ingen roll var man sitter, det viktiga är att resultatet blir bra. Det hade varit skillnad om jag vann med dåliga förslag, säger Aleksander Wolodarski.

För att få kommunpolitikerna att tro på en finns det inga enkla trix, enligt Aleksander Wolodarski, bara hårt arbete. Han berättar att han fortfarande får rampfeber när han ska presentera en idé för politikerna och att han om och om igen bollar sina formuleringar med sin medarbetare som sitter i samma rum.

– Jag har ingen makt över politikerna, de är inte i min ficka. Varje gång jag ska träffa dem är jag noga med att veta vad mitt budskap är. Jag frågar mig gång på gång, vad är det du vill, Aleksander? Det jag sedan säger tror jag verkligen på.

Här återkommer han till historien. Till vikten av förankring. I alla sina förslag letar han efter en koppling till platsens historia, till den sociala och politiska verkligheten. Det kräver att man kan sin stad.

– Det finns inga enkla svar på hur det ska vara. Men man måste försöka begripa de omöjliga sammanhangen, vad som styrt att staden ser ut som den gör. Jag gör det för att begripa vad jag själv håller på med, säger han och visar ett kompendium han gjort med parallella tidsaxlar för Stockholm och Warszawa, med anteckningar om aktuella politisk situationer och byggnadsverk.

Han menar att den historiska förankringen också är viktig för att pedagogiskt kunna förklara sin idé. Låt säga ett knep, som hjälper arkitekten att tala om arkitektur.

– De flesta arkitekter arbetar i bästa fall som konstnärer som vill rädda världen, men det räcker inte. Estetiken ensam räcker inte. Man kan säga att ”vi gör så här för att det blir så fint”, men att få förståelse enbart på estetiska meriter är mycket svårare, säger Aleksander Wolodarski.

Hur är det då med den historiska förankringen av rundeln, eller ännu hellre ovalen, som blivit något av ett signum för stadsplaner signerade Aleksander Wolodarski?

– Den kommer ur uppdragens art. Den har visat sig effektiv för att komplettera och bygga på befintliga strukturer, för att fånga upp olika riktningar, säger Aleksander Wolodarski.

På arbetsbordet ligger pappersutskrifter med två olika, tänkbara lösningar för hans nu pågående planprojekt, Norra stationsområdet, som ska ut i projektsamråd före årsskiftet. Det koncentriska går att återfinna även här.

– Norra station är det största jag gjort. Allt jag gjort tidigare är småflugor i jämförelse, säger Aleksander Wolodarski.

Vi tar hissen så långt ner man kan komma i stadsbyggnadskontoret, ner till modellverkstaden. Där råder heller inget tvivel om vad som är på gång just nu. Där finns Aleksander Wolodarskis jättelika arbetsmodell i skala 1:500 över hela Norra station med Norrtull. Längre in finns en inzoomad modell över Norrtull. De gamla tullhusen, nya husgavlar som längs Norrmälarstrand, fast i bågform. Ännu längre in finns modellarkivet, med hela Stockholm i tusendel, uppstyckat i hanterbara, kvadratmeterstora modellplattor.

­– Det finns en unik kontinuitet här, en kontinuitet som marknaden aldrig skulle klara av att upprätthålla, kommenterar Aleksander Wolodarski.

Han drar ut och kikar på modellen över det återigen aktuella, nu prisade S:t Eriksområdet. ”Ett stycke Stockholm”, som han också brukar kalla det. CNU-utmärkelsen ser han som en bekräftelse på att han och Stockholm är på rätt väg med Norra stationsområdet, som ska bli ytterligare ett nytt stycke Stockholm, en halv kvadratkilometer stort.

– Norra station är tio gånger så stort som S:t Erik. Jag blir rädd när jag säger det, säger Aleksander Wolodarski.

Efter en stunds kontrollmätningar kommer han fram till att Norra station bara är tre gånger så stort. Men ändå, en tillräckligt mäktig uppgift för att hålla Aleksander Wolodarski vaken om nätterna.

Annika Jensfelt

Publicerad: 2004-10-21

Köp Arkitekten.
Läs mer om Arkitekten. i katalogen
Fler artiklar knutna till Arkitekten.
Fler tidskrifter i kategori ARKITEKTUR