Aiolos nr 59: Hålet

INLEDNING

Det enda man ser är ett hål i Skogen. Bakom hålet är det nersläckt.
Vi hör ett skrap i underjorden.
[Inledande scenanvisningar från manuset
till Mattias Franssons Hålet (2017)]

Det var när vi såg hålet framför våra fötter som vi fick idén att göra ett nummer om det. På väg till ett möte (i ett annat ärende) klev Aiolos redaktion en förmiddag i oktober in pÅ Orionteatern och hamnade mitt i de pågående byggnationerna av scenen till Mattias Franssons skådespel Hålet. Genom betonggolvet i den gamla fabrikslokalen som är Orions teaterhus hade ett schakt bräckts upp. En underjordisk gång öppnade sig under läktaren och försvann brant nedåt för att sedan utmynna i ett hål i scengolvet, kring vilket en skogsglänta i naturlig storlek och av organiskt material höll på att växa fram. Jord och sten, blåbärsris, mossa, tallar, stubbar. I fonden till höger en husvagn. Vid sidan av hålet en plaststol bredvid en låda med apparatur för analog ljudmätning.

Hålet var alltså inte en lönngång, en dold öppning för entréer och sortier. Tvärtom utgjorde det scenbildens explicita dramatiska mittpunkt. Franssons burleska och karnevaliska skådespel framträdde också som en konsekvens, ett kluster av skeenden som generades av hålet:

När pjäsen börjar sitter huvudpersonen, kulturbyråkraten Stefan (Jens Sjögren), och väntar. I fyra år, får vi veta, har han suttit vid hålet och avlyssnat underjorden, fört anteckningar och skrivit rapporter till kommunen. Stefan uppskattar inte det ståhej som uppstått sedan hålet där i gläntan i den odefinierade norrländska glesbygdskommunen blivit rikskänt (efter att de så kallade uppkomlingarna börjat tränga upp från underjorden). »Det är inget tivoli det här«, förklarar han, »det är ett hål i skogen. Det är min arbetsplats.« Men Stefans relation till hålet är förstås inte bara offentlig utan också privat. För Stefan liksom för dramats övriga gestalter – och på ett funktionellt plan även för skådespelet i sig – fungerar hålet som en narcissistisk projektionsyta. En flyktväg och tröskel mot det okända, som via sin tomhet verkar som en imaginär resurs och generator av menippeiska tillstånd.


I detta nummer av Aiolos vänder vi uppmärksamheten mot hålets generiska aspekter, dess egenartade estetiska och ontologiska status som någonting som materiellt existerar endast som brist, men som samtidigt utmärks av en säregen produktiv kapacitet. Numret består av tolv essäer och betraktelser som närmar sig hålet från olika perspektiv och som koordinerats i fyra serier om tre. Vi börjar med ett tretal om hålet och forntida kosmogonier: Först ut är Charlotta Weigelt som skriver om Hesiodos chaos och den grekiska filosofins förslutande av hålet. Sedan följer en reflektion av Göran Eidevall om tehom (hålet/djupet) i den mosaiska skapelseberättelsen samt en betraktelse över det fornnordiska Ginnungagap signerad Lars Lönnroth.

Därefter tre bidrag som lyfter fram frågor om hålet som ett metafysiskt och imaginärt utrymme för begär: Anne Carson skriver om det antika grekiska Eros som en brist och Matilda Amundsen Bergström om hålet i form av en för den kritiska tanken outsäglig men drivande passion, medan Erik van Ooijen i ett slags modernistisk lärodikt reflekterar över hålets ontologiska imperativ.

Hålets koppling till det jordiska diskuteras sedan utifrån tre olika synvinklar: Peter Sloterdijk analyserar hålans, portens och livmoderns betydelse för den postneolitiska metafysiken och dess syn på världen som ett enda stort innandöme; Karolina Uggla uppmärksammar jordkonst, omkastningar av skulpturbegreppet och geologisk tematik i konsten; Per Israelson öppnar fantastikens gränslösa geometrier för en jämförande diskussion om hål, virvlar och malströmmar.

Det sista tretalet är en övergång från den tematiska till den öppna delen, vilken utgörs av numrets sista två bidrag som båda tar sig an den grekiska tragedin. Vägen från hål till tragedi öppnar Christina Ouzounidis med en text om hålrum och idioti där hon utgår från Gertrud Steins poetologiska teorier och från den politiska makten i Sofokles Antigone. Antigone-spåret fortsätter sedan hos Carolina Reichard, som öser ur samma tragedi i sin essä om samvete, demoner och de döda i Heideggers filosofi. Avslutningsvis begrundar Johan Tralau en märklig koppling mellan deg, smet, kakor och slaktoffer i den grekiska tragedin.

Numret presenterar två bildkonstnärer som på olika sätt med sina respektive verk anknyter till hålets tematik. Först har vi ett urval verk av den ungerske fotografen Csilla Szabo som med sin minutiösa fotokonst öppnar fördolda världar. Därefter en serie verk av den norska konstnären Idun Baltzersen som genom sitt arbete med olika material och tekniker, och genom sina ofta frånvända gestalter, frammanar ett samtidigt kusligt och rofyllt varande.



CHARLOTTA WEIGELT
Hålet som täpptes igen

GÖRAN EIDEVALL
Om tehom i Genesis

LARS LÖNNROTH
Nordbornas rädsla för tomrummet

ANNE CARSON
Logik vid kanten

MATILDA AMUNDSEN BERGSTRÖM
En fråga om Hålet

ERIK VAN OOIJEN
Hålets imperativ

HÅKAN TRYGGER
Csilla Szabos f6rdolda fotografiska ärld

PETER SLOTERDIJK
Klausuren i modern

KAROLINA UGGLA
Ur tiden (geologi i konsten)

DANIEL PEDERSEN
Om Idun Baltzersen: den frånvända blicken

PER ISRAELSON
Fantastikens virvel

CHRISTINA OUZOUNIDIS
Handling. hålrum idioti

CAROLINA REICHARD
Samvetet. demon och de döda i Heideggers ñlosoñ

JOHAN TRALAU
Deg. smet. kakor, slaktoffer och politikens grundvalar

BILDFÖRTECKNING

Publicerad: 2018-04-19

Köp Aiolos
Läs mer om Aiolos i katalogen
Fler artiklar knutna till Aiolos
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR